I en av sina pjäser, ”Discurso de todos los diablos” (1629), beskrev den spanske författaren Francisco de Quevedo chokladens och tobakens segertåg i Europa som den nya världens hämnd mot den gamla. Genom att göra spanjorerna till inbitna snusare, rökare och chokladdrickare hade tobakens och chokladens demoner lyckats tillfoga Spanien större skada än den som erövrare som Columbus, Cortés och Pizarro tillfogat Amerika. För, skrev Quevedo, det var bättre att dö av en muskötkula eller en lans, än att tyna bort sniffande, nysade och rapande, med yrsel och feber orsakad av choklad och tobak. Chokladdrinkarna hade gjort drycken till en avgud. De höjde sin kopp som vore den en nattvardskalk. Och tobaksbrukare var inte bättre än ”lutheraner”. De levde sitt liv bolmande och snusande på vägen mot den eviga förtappelsen.
Den satiriska salva som Francisco de Quevedo avlossade är ett tydligt tecken på den stora betydelse som tobaken och chokladen hade fått i det spanska samhället i början av 1600-talet. Produkternas segertåg hade gått snabbt. Först under 1500-talets sista år hade de börjat importeras i någon större utsträckning. Chokladen och tobaken hade djupa rötter bland den inhemska befolkningen i Amerika, men de spanska erövrarnas möte med dessa bruk verkar inte ha inneburit någon kärlek vid första ögonkastet, klunken eller blosset. 1500-tals-krönikörer uttryckte istället sin förfäran över den stinkande röken och kände ibland vämjelse inför själva synen av choklad.
Hur kom det sig då att tobak och choklad lyckades bli så etablerade i det tidiga 1600-talets Spanien? Denna fråga försöker den nordamerikanska historikern Marcy Norton besvara i sin nyutkomna bok Sacred Gifts, Profane Pleasures: A History of Tobacco and Chocolate in the Atlantic World (Cornell University Press, 334 s). Att liksom Norton ingående studera ett bruks export, import, spridning och förändring i äldre tid kräver många och mångskiftande källor. Författaren nämner själv att tolv års arbete krävts för att slutföra arbetet. Hon lyckas dessutom på ett elegant sätt och med solid argumentation omvärdera och precisera många av de uppfattningar forskare tidigare haft om chokladens och tobakens intåg i Europa.
De folk som de spanska erövrarna mötte på andra sidan Atlanten kännetecknades av stor språklig och kulturell mångfald. Nomadiska folk existerade vid sidan av imperier och stadsboende befolkningar. Vissa bruk och sedvänjor gick dock över språkliga och kulturella barriärer. Tobaksbruket hörde till dessa. Använd i form av tuggtobak och luktsnus, eller rökt i pipa, som cigarrer eller som cigarretter med majsbladsomslag, var tobaken spridd över stora delar av den amerikanska dubbelkontinenten långt före spanjorernas ankomst. Chokladen hade ett betydligt mindre utbredningsområde, från centrala Mexiko i norr ned genom Centralamerika till dagens Nicaragua och Costa Rica, ett kulturområde som brukar benämnas Mesoamerika. Där brukades kakaobönor som betalningsmedel och för att tillreda drycker. Såväl tobaken som chokladen hade vad vi idag skulle benämna religiösa, medicinska och sociala användningsområden. Speciellt tobaken var intimt förknippad med rituella specialister som spanska kyrkomän betraktade som häxdoktorer eller Djävulens hantlangare. Och det är detta som gör överföringen till Europa så intressant. Varför accepterade spanjorerna på bred front produkter som tidigt ansågs så sammankopplade med ”avgudadyrkan”? Var chokladen och tobaken i sig oskyldiga, eller hade de uppfunnits av Djävulen för att leda människorna i fördärvet? Detta var frågor av central betydelse för dåtidens kristna.
I Mesoamerika tillreddes chokladdrycken på många olika sätt. Kakao blandades med majs, chili eller honung. Den smaksattes ofta med vanilj och andra örter, i synnerhet achiote som gav den en djupröd färg. Den förnämsta av dryckerna var gjord på finmalen kakao, vilken tillreddes till en mjuk, skummande, bitter och rödskimrande dryck. Drycken liknade blod och kunde också ersätta blodsoffer till gudarna. Men chokladen var även en social och festlig dryck, som dracks för att ingjuta kraft och mod. Spanska krönikörer beskrev den ibland som Nya världens vin.
De första kända beskrivningarna av européers möten med choklad och tobak kommer från 1510-talet. Om tobaken i dessa skildringar fick representera allt som ansågs vara lågt och fult med Nya världen, fann flera erövrare chokladdrycken uppfriskande. Krönikören Gonzalo Fernández de Oviedo skrev 1535 om tobaken under rubriken ”indianernas brott och förskräckliga bruk och riter”. Han menade att tobaken användes för att komma i kontakt med Djävulen. Röken sattes i samband med helvetets svavelosande eldar. Oviedo, som själv inte hade varit i Amerika, var också högst skeptisk till chokladen och underströk att tillsatsen av achiote gjorde att drycken såg ut som blod. Samtidigt meddelade han att vissa spanjorer som dristat sig att smaka den funnit den välgörande, vilket han dock fann suspekt.
Det har ofta påståtts att spanjorerna tog till sig chokladen först efter att ha transformerat drycken radikalt, genom att tillsätta socker, ersätta majsdrycken med mjölk och byta de amerikanska kryddorna mot mer bekanta smaker. På samma sätt har forskare ofta hävdat att tobaken ursprungligen introducerades som medicinalväxt i Europa och först därefter blev ett spritt njutningsmedel. Genom sin välunderbyggda argumentation visar Marcy Norton att så inte var fallet. De tidiga former av choklad som spanjorerna använde var i själva verket mycket lika sina ”indianska” förebilder och tobaken var från första början framför allt ett njutningsmedel.
Men visst fanns medicinska argument. På 1570-talet publicerades de första böckerna i Spanien som behandlade tobaken i detalj. Nicolás Monades, en läkare från Sevilla, satte in tobaken i den dominerande galenska medicinen, där sjukdomar ansågs bero på en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna. Tobaken ansågs vara torr och het och kunde hjälpa vid magont, gikt och astma. Vid samma tid skrev en annan spansk läkare Francisco Hernández, som varit verksam i Mexiko, en uppsats om kakaon, där han menade att drycken kunde vara ett verksamt medel mot melankoli. Marcy Nortons studier av inventarielistor från tiden tillbakavisar dock uppfattningen att tobak och choklad först importerades för medicinska ändamål. De fanns inte med bland de många amerikanska medicinalväxter som såldes i spanska apotek.
Det var alltså inte i form av läkemedel som tobaken och chokladen gjorde sitt segertåg i Spanien. Det var inte genom lärda skrifter de vann terräng. Det var genom spanjorer som lärt sig uppskatta dessa bruk i Amerika och som därför förde dem till Europa.
Mellan 1590 och 1610 ökade den spanska importen av såväl kakao som tobak lavinartat. Tidigare hade införseln varit högst begränsad. Med tobaken och chokladen följde också import och produktion av parafernalia som användes för dess konsumtion. Enkla eller rikt utsmyckade kalebasser eller lerkoppar, chokladvispar, pipor och tobaksaskar blev exotiska och uppskattade ägodelar för spanjorer i såväl högre som lägre samhällsskikt.
Men ökat tobaks- och chokladbruk bland kristna ledde till frågeställningar av religiös natur. 1577 sände en domikanfader från Chiapas i södra Mexiko en fråga till påven. Han ville veta om choklad skulle betraktas som mat eller dryck. Det var en viktig fråga, eftersom han ville veta om man kunde inta choklad under kyrkans fastetider. Han fick inget skriftligt svar från den helige fadern. Enligt vad som berättades hade påven skrattat åt den märkliga frågan, men muntligen meddelat att intag av denna besynnerliga dryck inte kunde utgöra något brott mot fastan. Det var dock inte det sista ordet som sades i frågan. I början av 1630-talet, då bruket var spritt i Spanien, samlades en stor skara ledande teologiprofessor vid Salamanca-universitetet för att debattera choklad och fasta. 1636 publicerade juristen Antonio de León Pinelo en traktat med titeln ”En moralisk fråga: Om choklad bryter den kyrkliga fastan?”. Han menade att så var fallet. Tio år senare gav teologen Tomás Hurtado från Sevilla ut en serie föreläsningar, ”Choklad och tobak. Kyrklig och naturlig fasta”, där han nådde motsatt slutsats. Samtidigt florerade historier om amerikanska präster som blivit sådana slavar under lasten att de måste ta en chokladpaus under mässfirandet för att orka fortsätta. Bruket kunde bli till frosseri, en av dödssynderna.
Tobaksbruk var kanske än mer omdiskuterat. Men problemet här rörde inte fastan, utan prästers användande av tobak och bruket av tobak i kyrkorummet. 1642 utfärdade påven Urban VIII en bulla som förbjöd rökning, snusning och tobakstuggande inne i kyrkobyggnaden. Bullan var speciellt riktad till ärkestiftet Sevilla, varifrån han fått rapporter om att sådant förekom och där det berättades att präster till och med rökte under själva mässfirandet. Liknande beslut hade tagits av lokala kyrkomöten i Mexiko och Peru redan i slutet av 1500-talet. Stiftsledningen i Sevilla utvidgade det påvliga förbudet och menade att publikt tobaksbruk inte var förenligt med det prästerliga kallet. Denna inställning låg i linje med förbuden för präster att bevista teaterföreställningar eller spela sällskapsspel offentligen. Vissa bruk som lekmän kunde ägna sig åt ansågs inte vara tillrådliga för klerker. I en glossa till den påvliga bullan skrev en teolog att förbudet mot tobaksbruk i kyrkorummet framför allt berodde på att detta, och i synnerhet snusande och tobakstuggande, gjorde att kyrkorna, dess inventarier och mässkläderna blev nedsolkade. Bruket av tobak gick emot den decencia , den anständighet, som skulle prägla närheten till det heliga sakramentet. Att ha spottande präster och församlingsbor med snus hängade ur näsborrarna var inget annat än helgerån.
Framåt mitten av 1600-talet var såväl tobaken som chokladen etablerade produkter med stor spridning. Vid samma tid var också den spanska statens finanser uslare än någonsin och kungen försökte hitta nya pålagor som kunde förbättra situationen. En av dessa blev att skattbelägga konsumtionen av vissa ”laster”, som tobak och choklad. Som nästa steg infördes ett kungligt tobaksmonopol, som innebar att särskilda licenser krävdes för att handla med tobaksvaror. Försäljningen av licenserna innebar också inkomster för kronan. Samtidigt var smugglingen och svartabörshandeln mycket omfattande och endast en liten del av tobaken såldes legalt. Tobaksmonopolet kom under lång tid att domineras helt av portugisiska ”nykristna” handelsmän, det vill säga personer som tillhörde judiska familjer som konverterat till kristendomen i början av 1500-talet. Flera av dessa personer kom senare att anklagas av inkvisitionen för att vara judaizantes , alltså för att i lönndom fortsätta med judiska bruk. Detta påverkade säkert synen på att tobaken inte var riktigt rumsren. Rökning förekommer till exempel nästan aldrig på spanska konstverk från tiden.
Mot slutet av 1600-talet blev chokladdrickandet centrum för sociala tillställningar i de finaste salonger. Utan choklad, ingen fest, löd ett ordspråk från tiden. Att tala om en chokladkult är kanske inget överord. Många panegyrier skrevs till dryckens ära. I en satir från 1684 presenterades en fiktiv debatt mellan en ärkebiskop och en kalif om chokladens och kaffets natur. Ärkebiskopen, som var en chokladmissionär, menade att ”morerna”, det vill säga muslimerna, hade uppfunnit kaffet och blivit fast i dess bruk ”som straff för sina synder.” Den satiriska författaren menade att chokladdrickarna, å sin sida, själva hade tagit upp en hednisk sedvänja och därmed var lika stora avgudadyrkare, men att deras mission hade varit mer framgångsrik.
Vid denna tid hade kaffet gjort sitt intåg även i Västeuropa, även om spanjorerna höll fast vid ”sin” chokladdryck. Chokladkakorna och pralinerna, som idag blivit närmast blivit synonyma med ordet choklad, etablerades först under 1800-talet, medan tobaken fortfarande existerar i de amerikanska former som erövrade Europa i slutet av 1500-talet.
