År 1973 blev det stor skandal när den amerikanske filosofiprofessorn William W Bartley gav ut en liten bok med titeln ”Wittgenstein”. Det skandalösa var ett avsnitt på några få sidor, där Bartley påstod inte bara att den österrikiske filosofen varit homosexuell, utan också att han under perioder av sitt liv var besatt av att ha sex med unga män i Wiens Prater (ett parkområde känt för just sådana äventyr) och på Londons gaypubar. Bartley angav som grund för sina påståenden muntliga uppgifter från intervjuer han gjort med några av Wittgensteins föregivna partners – partners som Bartley sade sig inte kunna namnge, eftersom han lovat att skydda deras anonymitet.

Reaktionen blev rasande och våldsamt överdriven, inte minst från två av de filosofer som Wittgenstein givit i uppdrag att förvalta hans efterlämnade manuskript och anteckningar, Elizabeth Anscombe och Rush Rhees. Debatten urartade i överspända och rent kontraproduktiva moralismer. Det samlade intrycket blev att Wittgensteins ”försvarare” faktiskt hade något att dölja, och att det alltså måste ligga något i Bartleys påståenden, även om beläggen var tunna.

Och något låg det förvisso i dem. Efter Ray Monks enastående biografi från 1990 är det definitivt klarlagt att Wittgenstein var homosexuell, och Georg Henrik von Wright – den tredje av de ursprungliga förvaltarna av Wittgensteins kvarlåtenskap – hymlar inte med saken i sin självbiografi från 2001. Däremot har det såvitt jag vet inte gått att finna något mer stöd för Bartleys tal om promiskuöst sex med unga män i Wien och London. Hur det egentligen stod till med den saken lär vi aldrig få veta.

Det är synd att Bartleys bok har blivit känd (och ökänd) enbart för sina påståenden om Wittgensteins promiskuösa homosexualitet. Bokens viktigaste bidrag är nämligen ett annat. Den är ett pionjärverk när det gäller förståelsen av den österrikiska bakgrunden till Wittgensteins liv och tänkande. Bartleys huvudtema är Wittgensteins verksamhet som folkskollärare på den österrikiska landsbygden under 20-talet, och han diskuterar utförligt hur han menar att Wittgensteins undervisningsmetoder avspeglade såväl hans filosofi som den radikala skolreform som höll på att genomföras i landet vi den tiden. Bartley är rätt väl insatt i Wittgensteins idéer, även om det finns mycket att vara oenig med i hans tolkningar.

I dag, närmare 40 år efter Bartleyskandalen och mer än 60 år efter Wittgensteins död, är det väl få som känner den missriktade beskyddarvilja gentemot Wittgenstein som Anscombe och Rhees uppvisade. Vad gäller frågan om Wittgensteins homosexualitet är den såvitt jag kan se helt avdramatiserad också bland hans mest hängivna beundrare. Det är svårt att förstå hur en ny skandal av Bartleys format skulle kunna uppstå 2012.

Men alla håller inte med om det. I sin nya Wittgensteinbiografi, Filosofen som inte ville tala. Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein (Norstedts, 761 s), försöker Sten Andersson på nytt sätta fyr på känslorna. Han har till skillnad från Bartley inte gjort några egna efterforskningar om Wittgensteins liv, annat än att läsa redan skrivna biografier och minnesteckningar. Men han vill ändå visa att dessa biografier ger en slätstruken och av devot genidyrkan präglad skönmålning av filosofen.

Och visst – Wittgenstein har varit utsatt för en del missriktad genidyrkan, inte tu tal om den saken. Så det finns en poäng att göra här. Men den retorik av oförväget sanningssägande som genomsyrar Anderssons bok faller tyvärr platt till marken i ljuset av de många faktafel, missuppfattningar och rena motsägelser som förekommer i texten.

Ett litet axplock. Vi får veta att Haijby-affären uppdagades på 30-talet, trots att den förstås tillhör 50-talets rättsröta. Det sägs att Anscombes kamp mot kärnvapenupprustningen var ”pacifistisk”, trots att pacifismen var en av hennes främsta måltavlor i flera välkända essäer. Det påstås att Oxfordfilosofen J L Austin var ”starkt influerad” av och rentav en ”lärljunge” till Wittgenstein och uppvisade ”samma apparition” som sin föregivna läromästare, trots att Austin avskydde Wittgensteins apparition och troligen inte alls var influerad av honom.

Representativt för Anderssons stil är det sällsamma påståendet att Wittgenstein ”dog med ansiktet lent som en barnrumpa” och att denna ”gåta /.../ säger en del om hur makt kan utövas”, eftersom Wittgenstein på sin väg genom livet ”trampade /.../ på såväl nära och kära som kollegor och främlingar – utan att själv få en enda skråma”. Detta påstående blir än mer sällsamt i ljuset av Paul Feyerabends vittnesmål att Wittgensteins ansikte mot slutet av hans liv ”såg ut som ett skrumpet äpple” – ett vittnesmål som Andersson själv citerar senare i boken, till synes helt omedveten om att det direkt motsäger vad han själv tidigare påstått.

Betydligt värre än dessa exempel är emellertid de grova felaktigheter som förekommer i de verkligt centrala delarna av Anderssons bok. Ta till exempel hans redogörelse för den postuma publiceringen av Wittgensteins kvarlåtenskap. Vad gäller denna utgivning finns förvisso mycket att vara kritisk emot. De ursprungliga förvaltarnas val att inte publicera vissa anteckningar av privat natur, deras ibland underliga redigering av manuskript som gavs ut i bokform, samt problemen med att få till en digitaliserad utgåva av hela kvarlåtenskapen, var alla frågor som diskuterades högljutt under 80- och 90-talen.

Andersson hakar på denna diskussion i tron att den fortfarande är aktuell. Angående digitaliseringen har han följande att säga: ”Vid Universitet i Bergen finns ett Wittgensteinarkiv där man arbetar med att sammanställa, databehandla och elektroniskt transformera alla de tiotusentals handskrivna sidor och flera hundra manuskript som utgör hans litterära kvarlåtenskap, hans Nachlass. /.../ Det kommer att ta lång tid att källkritiskt granska och få ordning på dessa databaser /.../ Dessa Wittgensteins efterlämnade anteckningar kommer ut portionsvis, och utgivningen är planerad långt framöver i tiden och påminner lite om ryska femårsplaner.” Andersson är uppenbarligen helt omedveten om att ”The Bergen electronic edition” av hela Wittgensteins Nachlass färdigställdes och publicerades redan år 2000 och sedan dess utgör en standardreferens i den exegetiska Wittgensteinforskningen. Sedan tolv år tillbaka är frågan om vad som ska och inte ska publiceras av Wittgensteins kvarlåtenskap i stort sett obsolet.

Men Andersson slåss frejdigt vidare mot väderkvarnarna. Ja, han drar sig inte för att hävda att von Wright, Rhees och Anscombe ”förrådde [Wittgenstein] och såg till att det mesta [av kvarlåtenskapen] kom i tryck”. Enligt Andersson har Wittgensteins testamente, där han gav de tre uppdraget att förvalta kvarlåtenskapen, aldrig offentliggjorts. Det enda vi vet, skriver han, är att Wittgenstein ville ha en ”kafkansk upprensning” (det vill säga att i stort sett allt skulle brännas). Men testamentet är väl känt, och där står, svart på vitt: ”Jag avser och önskar att mr Rhees, miss Anscombe och professor von Wright publicerar så många av mina opublicerade skrifter som de anser lämpligt” (se till exempel David Sterns uppsats från 1996, ”The availability of Wittgenstein’s philosophy”).

Hur står det egentligen till med kvalitetsgranskningen på Norstedts?

Smått komiskt blir det också eftersom Andersson 40 sidor tidigare berömt von Wright för att han till skillnad från Rhees och Anscombe ansåg att man borde publicera de mer personliga anteckningar och dagböcker som Wittgenstein lämnade kvar. Anderssons position tycks alltså vara att den riktiga (och tydligen mindre förrädiska?) policyn hade varit att bränna de filosofiska arbetena och bara publicera de privata anteckningarna.

En originell ståndpunkt, förvisso – som dock ligger väl i linje med den explicit formulerade utgångspunkten för biografin: ”det är egentligen inte hans filosofi som är mest intressant. Det är han själv som är mest intressant”. Här är det på sin plats att påminna om vad Bartley så klokt säger i epilogen till sin bok: ”Innan man på ett vettigt sätt kritiserar en annan filosof, måste man avgöra exakt vilka hans problem var och vad han hade att säga om dem. När det gäller Wittgenstein är detta långt ifrån enkelt; och alldeles för många författare, såväl försvarare som kritiker, har redan använt hans verk som en sorts Rorschachfläck för sina egna favoritidéer.”

Andersson gör sig skyldig till just den försyndelse som Bartley varnar för. Hans redogörelser för Wittgensteins filosofi, såväl den tidigare som den senare, blottlägger häpnadsväckande missförstånd för vilka studenter på en introduktionskurs utan vidare skulle kuggas. Men i stället för att inse hur bristfällig hans förståelse av Wittgensteins tänkande är, drar Andersson slutsatsen att där inte finns så särskilt mycket viktigt att förstå. Vilket i sin tur innebär att han drivs till de mest säregna förklaringar av centrala händelser i Wittgensteins liv.

Hur kom det sig till exempel att Bertrand Russell tog så starkt intryck av Wittgenstein en kort tid efter att den österrikiske 22-åringen anlänt till Cambridge, och snart börjar behandla honom mer som en jämbördig kollega än som en student, för att till slut ge upp sina pågående språk- och kunskapsfilosofiska undersökningar på grund av Wittgensteins kritik? Enligt Andersson beror det helt enkelt på att Wittgenstein med sin stil och bakgrund duperade den store engelske logikern: Russell låter Wittgenstein ”smula sönder tjugo års arbete genom att med en handpåläggning mumla några obegripliga formler likt en trollkarl. Russell känner smärtan och tror att den är berättigad. Det är en fullständigt sagolik historia”.

Sagolik var ordet. Är det inte mycket enklare och trovärdigare att åtminstone delvis förklara Wittgensteins påverkan på Russell med att han faktiskt var en osedvanligt intelligent och filosofiskt talangfull student som förmådde identifiera svaga punkter i Russells teori? Men den förklaringen har Andersson uteslutit a priori som naiv genikult, och han drivs därför till en rent reduktionistisk, förnumstigt sociologiserande och psykologiserande redogörelse, eftersom att han från början bestämt sig för att Wittgenstein inte kan ha haft något substantiellt att komma med.

Ironiskt nog leder Anderssons envisa åtskiljande av Wittgensteins intressanta person från hans relativt ointressanta filosofi till att inte heller personen framstår som särskilt intressant. Anderssons Wittgenstein är en arrogant, plågad, självupptagen, politiskt naiv, kärlekslös och socialt fullkomligt inkompetent rikemansson som av omgivningen upphöjts till geni, trots att han egentligen inte har särskilt mycket att bidra med inom filosofin. För att bre ut historien på drygt 700 sidor måste Andersson till leda upprepa dessa sina insikter i Wittgensteins karaktär, som för att garantera att läsaren till slut ska fullständigt tröttna på denna inbilske kvasitänkare till filosof.

Om man inte är mer besatt av Wittgenstein än att man tycker det kan räcka att läsa en tegelstensbiografi, så har Monks bok alltsedan den kom ut varit det självklara valet (den finns också i svensk översättning). Anderssons bidrag till genren ger ingen som helst anledning att förändra den rekommendationen.