I den engelske journalisten Harry Ritchies läsvärda bok The Last Pink Bits. Travels Through the Remnants of the British Empire (Sceptre, 231 s) förmedlas en underhållande reseskildring från några av det brittiska imperiets sista kvarvarande utposter. Ritchies resa, som ägde rum i mitten av 1990-talet, inbegrep bland annat besök på de isolerade sydatlantiska öarna S:t Helena, Tristan da Cunha och Falklands vilka tillsammans med Gibraltar och Bermudas och några ytterligare öar utgör de sista minimala resterna av ett av de största imperier världen skådat. Ritchies bok ger stundtals uttryck för ett visst vemod och en nostalgi inför det som gått förlorat trots att reseskildringen primärt kännetecknas av en lättsam ironi över de människor som klamrar sig fast vid det förgångna och det tidigare ”Rule Britannia”.

Om vi rör oss tillbaka i tiden ungefär 140 år och tar del av den engelske parlamentsledamoten Charles Wentworth Dilkes bok ”Greater Britain: A Record of Travel in English-Speaking Countries during 1866 and 1867” förmedlas en helt annan bild av det brittiska imperiet. Dilke reser här igenom ett imperium som vid bokens tillkomst mer eller mindre sträckte sig runt hela jordklotet. Dilke förutspådde i sin bok att framtiden skulle komma att tillhöra Storbritannien och när drottning Victoria drygt tio år efter Dilkes rundresa tilldelades titeln kejsarinna av Indien var man kanske beredd att ge honom rätt. Mycket i Dilkes bok var en lovsång till alla de politiska och kulturella värden som Storbritannien vid den tiden officiellt stod för. Imperiebyggandet betraktades av Dilke som en positiv spridning av dessa värden till andra delar av världen, snarare än som uttryck för en aggressiv kolonialpolitik.

När Harry Ritchie talar om de sista kvarvarande resterna av det brittiska imperiet står begreppet imperium närmast för en politisk kontroll av olika landområden. I denna mening tillhörde framtiden verkligen inte Storbritannien. Om man däremot utvidgar innebörden och även inbegriper sådant som kulturellt inflytande och språklig hegemoni kan man ge Dilke rätt i hans förutsägelse. Världen i dag tillhör på flera sätt den anglosaxiska kulturkretsen, inte minst genom det engelska språkets betydelse och den omfattande amerikanska kulturproduktionen. När George W Bush år 1999 yttrade att USA aldrig varit något imperium och inte heller strävat efter att vara det så kan man bara ge honom rätt i den begränsade geopolitiska betydelse som Ritchie utgår från i sin bok. När det gäller militär betydelse, handel, finansmarknader och kultur har ju USA under senare tid varit ett av de mest uppenbara imperierna. I den nyutkomna boken American Empire: the Realities and Consequences of US Diplomacy (Harvard University Press, 329 s) av Andrew J Bacevich argumenterar författaren just för tesen att USA:s imperieambitioner efter det kalla krigets slut har varit att verka för en mer integrerad global ekonomi, som är strukturerad utifrån amerikanska intressen.

Under de senaste åren har det kommit ut en strid ström av historieböcker där begreppet imperium på ett eller annat sätt står i fokus. Kanske mest uppmärksammad har Niall Fergusons bok Empire: How Britain Made the Modern World (Allen Lane, 392 s) varit, mycket på grund av den omtalade tv-serien med samma namn. Med stor sannolikhet har denna ström av böcker haft sin främsta upprinnelse i det livliga intresset kring alla de globaliseringsprocesser som kännetecknar dagens värld. Flera av böckerna tar upp frågan i vilken mening de moderna globaliseringstendenserna kan ses som variationer på gamla välkända teman i historien. En fokusering på vad som menas med ett imperium, vad som har skilt dem åt genom historien, hur de skapades och vad som gjorde att de gick hädan kan spåras i åtskilliga av dessa böcker. Världshistoriens imperier skiljer sig nämligen åt i flera viktiga avseenden. En del av dem var landbaserade medan andra växte fram genom långa sjöfärder. I en del fall innebar imperiebyggandet att folk från imperiestatens centrum permanent flyttade till imperiets perifera områden. Några av dem uppstod genom erövringar medan andra skapades genom allianser och giftermål mellan olika kungasläkter. De reella motiven för imperiebyggandet kunde också skilja sig åt. Den moderna tidens sjöbaserade imperier, såsom Storbritanniens och Nederländernas, var klart inriktade på handel och ekonomi medan antikens imperier även var inriktade på att lägga under sig nya landområden.

Imperiernas mångskiftande karaktärer (med en särskild tonvikt på de europeiska) beskrivs och analyseras på ett föredömligt sätt i Oxfordforskaren Stephen Howes bok Empire (Oxford University Press, 139 s) och Cambridgehistorikern Anthony Pagdens bok Peoples & Empires: A Short History of European Migration, Exploration, and Conquest from Greece to the Present (The Modern Library, 206 s). Dessa två böcker behandlar dessutom frågan vilka genomgripande konsekvenser som skilda staters (och icke-statliga aktörers) imperiebyggande har haft för dagens samhällsförhållanden, där inte bara negativa fenomen som slavhandel, ”ekologiska störningar” och spridandet av sjukdomar tas upp till diskussion.

Själva begreppet imperium har dock i det allmänna folkmedvetandet ofta haft en klart negativ värdeladdning, mycket på grund av att det blivit starkt förknippat med ord som imperialism och kolonialism. Dessa sistnämnda uttryck har vanligtvis stått för illegitima dominans- och exploateringsförhållanden mellan ett centrum och en erövrad periferi. (Man kan i detta sammanhang nämna den negativa innebörden hos ordet imperium i populära filmer som ”Stjärnornas krig” och ”Sagan om ringen”.) För flera vänsterorienterade skribenter har också begreppet imperium associerats med en orättvis världsordning där Lenins skrift ”Imperialismen som kapitalismens sista etapp” har utgjort den centrala utgångspunkten för den kritiska inställningen.

I böckerna av Howe och Pagden analyseras dessa utpräglat negativa definitioner av begreppet imperium på ett nyanserat sätt. Vad som ofta har glömts bort i tidigare framställningar, enligt författarna, är att flera imperier (med undantag för de uppenbart inhumana) påverkade de erövrade delarna på flera konstruktiva sätt, till exempel genom att mildra tidigare etniska konflikter och genom att införa ett fungerande rättsväsende och en effektiv statsförvaltning. Målsättningen var i flera fall att skapa fred och stabilitet i de mångkulturella imperierna. Många imperiebyggare, såsom Alexander den store, utgick också ifrån föreställningen att de väldiga rikena bara kunde hållas samman om de på det stora hela accepterades av flertalet av dess invånare. Inget imperium kunde överleva på längre sikt enbart genom militär maktutövning. Centralmakternas ambitioner var således att i viss mån tillgodose lokala och regionala krav på inflytande och erkännande. I exempelvis det Habsburgska riket under 1800-talet strävade kejsarna efter att respektera lokala språk, traditioner och historiska titlar, allt för att hålla samman den heterogena statsbildningen.

I vissa imperier gjordes också försök att stoppa inhumana traditioner och sedvänjor. De personer som i dag kämpar mot hedersmord och kvinnlig omskärelse borde ägna en tanke åt de brittiska 1800-talspolitiker som försökte sätta stopp för den utbredda änkebränningen (suttee) i Indien. En av den moderna staten Indiens första stora statsmän Jawaharlal Nehru hävdade också att utländska invasioner trots allt kan ha en fördel eftersom de vidgar det erövrade folkets horisonter. Man kan mer allmänt säga att många imperiebygganden inneburit intensiva och vidsträckta migrationsströmmar som just möjliggjort fruktbara kulturmöten mellan jordens olika befolkningar. I stället för att restlöst beskriva relationen mellan centrum och periferi inom ett visst imperium såsom ett orättfärdigt exploateringsförhållande är det följaktligen mer rimligt att försöka göra en balansräkning där olika positiva och negativa värden vägs mot varandra.

Det finns även andra blinda fläckar i ”imperieforskningen”. Något som har begränsat perspektiven hos flera författare är att de inte har insett att imperiestaterna bara är toppen av ett isberg. Framväxten av en internationell handelsordning med flera skilda aktörer möjliggjorde att vissa stater kunde träda fram och bli ”nav” i globala imperier. Som historikern Henry Kamen lite schematiskt och spetsfundigt uttrycker det i sin bok Spain's Road to Empire. The Making of a World Power (Allen Lane, 607 s) är det mer fruktbart att hävda att ”imperiet” skapade Spanien än att Spanien skapade sitt imperium. Vad som även självklart möjliggjorde framväxten av de sjöbaserade imperierna Portugal och Spanien vid den nya tidens början var kunniga sjöfarare och relativt stora skepp. Något som också låg till grund för dessa länders imperiebygganden var utvecklandet av välorganiserade arméer och nya vapen. Vissa speciella attityder såsom nyfikenhet, riskbenägenhet och viljan att tänka långsiktigt låg vidare till grund för exempelvis Portugals stora sjövälde under 1500- och 1600-talen.

Visserligen hade Kina långt tidigare än Portugal landstigit på Afrikas östkust (över 50 år före Vasco da Gama) men den kinesiska statsmakten uppmuntrade inte sjöresorna över Indiska oceanen i någon större utsträckning eftersom de första återvändande skeppen hade med sig sådant som strutsägg och bambuskott, något som ansågs för torftigt för att motivera ytterligare långresor. I början av 1400-talet var Portugal dessutom en liten kringskuren och ytterst fattig nation i Europa. Den enda möjlighet som landet hade att växa sig starkare ur ekonomisk synvinkel var då att satsa på våghalsiga expeditioner nerför Afrikakusten.

De handelsinriktade sjöimperierna Portugal, Spanien, Holland och Storbritannien var til syvende og sidst inte intresserade av att utvidga maktcentrumets landgränser på samma sätt som romarriket, Kina eller mogulväldena i öster. De europeiska imperiernas ambitioner handlade framför allt om att förbättra handeln och ländernas ekonomiska utveckling. Om detta kunde underlättas genom olika former av indirekt styre (och mer lösliga samarbetsprojekt) så var detta att föredra framför den mer kostbara direkta styrelseformen.

I flera fall bestod inte heller imperiebyggandet av att europeiska befolkningsgrupper permanent skulle flytta till kolonierna. Med vissa undantag – som i de södra delarna av Afrika – inskränkte sig den europeiska närvaron till att i huvudsak gälla militärer, administratörer, handelsmän, missionärer och vetenskapsmän. Den sistnämnda gruppen blev betydelsefull under 1700-talet när flera vetenskapliga expeditioner, såsom James Cookes, företogs – inte minst på grund av nationella prestigeskäl.

De kristna missionärerna och prästerna hade en moraliskt mångtydig roll i de europeiska imperierna. Vissa av dem var mer eller mindre okritiska redskap och i en del fall också ytterst pådrivande aktörer i kolonialprojekten. Kristendomens universalistiska budskap passade då som hand i handske med europeiska imperiers globala expansionssträvanden. Andra missionärer var dock betydligt mer kritiska till imperiernas framfart. En tidig inflytelserik kritiker var den spanske 1500-talsprästen Bartolomé de Las Casas som utifrån ett kristet kärleksbudskap och en föreställning om alla människors lika värde kritiserade sitt hemlands politik gentemot indianbefolkningarna.

Vad är det då som har orsakat flera av de mest välkända imperiernas fall? Eftersom världshistoriens imperier har sett så olika ut är det givetvis svårt att komma med några heltäckande generella förklaringar. Ju mer diversifierat och utsträckt ett imperium blev, desto svårare blev det dock att hålla ihop det, något som exemplifieras av de romerska, ottomanska och brittiska imperierna. De ideologiska system som flera av de europeiska imperierna byggde sin politik på bestod också av politiska ideér som successivt vändes mot imperierna själva. Frihetskämpar använde just europeiska begrepp om demokrati och nationellt självbestämmande i sin kamp mot imperiernas dominansförhållanden. Den allmänna och lite slitna sensmoralen tycks vara att de flesta imperier i någon mening bär på fröna till sin egen undergång, just genom de målsättningar som har styrt deras egna maktpolitiska strävanden.