James Bonds upphovsman Ian Fleming sammanfattade 1963 sitt författarskap i artikeln ”How to write a thriller”. Han var noga med att markera distans till de ”arga unga män” som lyfte fram orättvisor i syfte att påverka människor till förändring. Ett sådant förhållningssätt var honom främmande. Född till välstånd och status var han, likt sin romanskapelse, utbildad vid ett läroverk med hög status samt svag för kvinnor, spel och sprit. De sammanlagt 14 böckerna om den brittiske agenten med kodnamnet 007, sålda i 40 miljoner exemplar vid Flemings död 1964, skrev han för sitt eget höga nöjes skull och den tänkta publiken var ”varmblodiga heterosexuella i järnvägsvagnar, flygplan och sängar”.

Den bioaktuella ”Skyfall” är den 23:e James Bond-filmen, oräknat ”Casino Royale” från 1954, parodin med samma namn från 1967 och ”Never say never again”, en nyinspelning från 1983 av ”Thunderball” där Sean Connery för sista gången återgick till sin paradroll. Det påstås att närmare hälften av jordens befolkning har sett åtminstone en Bond-film. Varianter på repliken ”Bond, James Bond” och anspelningar på vodka martini som är skakad, inte rörd, är alltsedan 60-talet återkommande inslag i populärkulturen. Med tanke på att James Bond-konceptet beräknas vara värt fem miljarder dollar är det inte förvånande att intresset är stort världen över för agenten som nästa år fyller 60 som romanhjälte och som i år 50-årsjubilerar på vita duken.

Att James Bond skulle nå många fler målgrupper än de som Fleming hade i åtanke 1963 var ingalunda givet. Den första filmatiseringen 1954 väckte ingen större uppmärksamhet. Ett första försök av den amerikanske filmproducenten Albert R Broccoli att köpa filmrättigheterna några år därefter gick i stöpet på grund av att hans hustru insjuknade i cancer. Hans affärspartner Irving Allen delade inte Broccolis tilltro till projektet utan meddelade Fleming att som han såg det dög inte romanerna ens som tv-underhållning. Nya tider stundade dock. I mars 1961 listade den nyinstallerade presidenten John F Kennedy i inflytelserika Life Magazine den då fyra år gamla Bondromanen ”From Russia with love” (”Kamrat mördare” i den svenska översättningen från 1966) som en av hans tio favoritböcker. I samma veva bröt Broccoli samarbetet med Allen och köpte tillsammans med sin nye kollega Harry Salzman filmrättigheterna till Bondromanerna.

Broccolis stora förhoppningar om framgångar med Bond på film infriades redan 1962 med ”Agent 007 med rätt att döda”. Enligt en vanligt förekommande anekdot svimmade Broccoli när Connerys solbrända motspelerska Ursula Andress klev upp ur det azurblå havet iklädd en vit bikini. Andra var inte lika imponerade. En kritiker menade att hennes framträdande inbjöd till en omskrivning av hennes efternamn. I stället för ”Andress” borde det stå ”Undress” på bioaffischen. Anklagelser om sexism och invändningar mot skildringen av Dr No som en orientalistiskt tecknad superskurk hade liten inverkan på biobesökare i västvärlden. Bara i USA drog den in 20 gånger inspelningskostnaden. Med uppföljarna ”Agent 007 ser rött” (1963) och ”Goldfinger” (1964) skapades en Bondmania, en filmisk motsvarighet till musikens Beatlemania. Förändringen markerades av att berättelsen om den guldtörstande Auric Goldfinger var filmbolaget United Artists val av julfilm 1964. Att filmen även gjorde succé i länder som Frankrike och Japan visade att framgångskonceptet ingalunda var begränsat till den anglosaxiska kultursfären.

I begynnelsen var filmernas James Bond märkbart präglad av Flemings romaner med betoning på snobberi och våldsamheter. Framför allt de tre första Bondfilmerna var i hög grad trogna romanförlagorna, vilket bidrog till att Flemings världsbild fick stort genomslag även på vita duken. Det märktes bland annat i en kolonial syn på länder utanför västvärlden i allmänhet och Storbritannien i synnerhet. Visserligen var många av de kvinnor som Bond mötte bland vänner ofta kompetenta samtidigt som de på motståndarsidan kunde vara minst lika svåra att besegra med konventionella medel som männen. Det gemensamma draget var att kvinnorna, oavsett om de var vänner eller fiender, i slutändan föll för Bonds charm. Även i andra avseenden präglades porträtten av dem av en manlig och uttalat sexistisk kvinnosyn.

Samtidigt var agenten det som Ian Fleming inte var men som han, i likhet med många landsmän, önskade bli. Ben Macintyre, författare till ”For your eyes only: Ian Fleming+James Bond” som utgavs till 100-årsminnet 2008 av Flemings födelse, skriver träffsäkert om hur Bond blev till en vuxensaga för luttrade britter som visserligen gått segrande ur andra världskriget men som snart fått vänja sig vid ekonomiska kriser och ett krympande imperium. När kriget var kallt och tillvaron bister framträdde en man som ”levde på champagne och kaviar, som njöt av kravlöst sex och glamorösa utlandsresor och som syntes ha ett obegränsat utgiftskonto”.

Framför allt Bond-filmerna från 60-talet blev till en kollektiv brittisk önskedröm. Nedklassningen från världsmakt till en andra rangens nation blev inte lika påtaglig med män som agent 007 i hennes majestäts hemliga tjänst. I fiktionens spionvärld såg han till att Storbritannien kunde mäta sig med supermakterna USA och Sovjetunionen. Det var till och med så att det var han som gång efter annan räddade jorden från maktgalna skurkar mer eller mindre på egen hand. Då och då behövdes en hjälpande hand från amerikanska kollegor, men de kunde i vilket fall som helst inte mäta sig med hans garderob, bildning och framgångar hos vackra kvinnor.

En annan förklaring till framgångarna för James Bond som är applicerbar på andra länder än Storbritannien är att de stilsäkra filmerna, med Monty Normans och John Barrys musik och Maurice Binders nyskapande kvinno- och vapensilhuetter som bakgrund till rollistan som främsta kännetecken, fungerade som en filmisk motsvarighet till de serietidningsmotiv som skapades av popkonstnärer som Roy Lichtenstein. Av minst lika stor betydelse var att filmerna gav glimtar av en strålande framtid som väntade runt hörnet. Kring 1960 var flygresor fortfarande en exklusivitet, men Bonds förflyttningar kors och tvärs över jordklotet var en indikation på vad som snart komma skulle. Likaså fyllde hans uppsättning med tekniska hjälpmedel, vilka blev allt fler för att kulminera under Roger Moores era som Bond (1973–85), en liknande funktion. I filmerna kunde besökarna se mer eller mindre fantasifyllda bilar och apparater som måhända kunde bli en del av deras vardag i en nära framtid.

Samtidigt som många inslag i Bondfilmerna har varit återkommande förändrades deras struktur och innehåll över tid. Den brittiske filmvetaren James Chapman tecknar i ”Licence to thrill. A cultural history of the James Bond films” (1999) flera utvecklingslinjer. Medan de tre förstlingsverken var välstrukturerade utmärktes de tre efterföljande av lösryckta episoder samtidigt som de var längre och innehöll fler spektakulära inslag.

Fienderna hörde inte sällan till den mystiska organisationen Spectre med ambitionen att vinna världsherravälde. Kopplingen till det pågående kalla kriget var påtaglig genom att Spectre riktade sina hot och attentat mot Nato-organisationen. I till exempel ”Thunderball” från 1965 framstår Bond som den västliga försvarsalliansens främste företrädare, som agerar med viss hjälp av den amerikanske CIA-agenten Felix Leiter och, med något enstaka undantag, utan koloniala övertoner.

Ett undantag från regeln var ”I hennes majestäts hemliga tjänst” (1969), den första Bondfilmen utan Sean Connery i huvudrollen. Kontinuiteten förstärktes genom att klipp från tidigare filmer passerade revy och då den nye Bond, spelad av australiensaren George Lazenby, ur sitt skrivbord plockar fram föremål som förekommit i tidigare Bondfilmer. Filmen, som låg nära romanförlagan och som utmärktes av en fördjupning av karaktären Bond, nådde emellertid inte lika stor framgång som föregångarna. Lazenby ansågs inte kunna fylla ut Connerys skor och det olyckliga slutet, där Bonds hustru mördas strax efter bröllopet, lockade färre än vanligt till biograferna. Rollen som Bond gick, efter att Connery ånyo gestaltat Bond i ”Diamantfeber” (1971), till Roger Moore. Han gjorde succé trots, eller tack vare, en återgång till gimmickar och effekter.

Alltsedan början av 70-talet har det funnits en underström av kritik mot Bond. Bland annat har han avfärdats som en anakronism från 60-talet. Ökad uppmärksamhet för kvinnors rättigheter, att alltfler på egen hand reste som turister till resmål som i de tidiga Bondfilmerna framstått som exotiska samt kalla krigets slut har bidragit till att agent 007 fått kämpa hårt för att göra sig gällande. Producenterna har på olika sätt försökt bemöta kritiken. Med undantag för ”Leva och låta dö” (1973), där Flemings koloniala världsbild återkom, har Bond-filmerna sedan 70-talet utmärkts av kritisk självdistans. Dessutom har kvinnor skildrats mindre sexistiskt och som alltmer självständiga, ofta i kontrast till den kris för manligheten som Bond både var ett uttryck för och motvapen till. I anslutning därtill har filmvetaren och -kritikern Michael Tapper konstaterat att ”filmerna blev ett eldorado av övertydligt freudianska sexanspelningar på Bonds behov av vapen, bilar och andra leksaker som förlängning av sin manlighet”.

Under Pierce Brosnans tid som Bond under 90-talet går det att spåra en motreaktion. I sitt första framträdande som Bonds chef M avfärdar Judi Dench honom i ”Goldeneye” som en ”sexistisk, misogyn dinosaurie, en kvarleva från kalla kriget”. Filosofen Slavoj Žižek har pekat på att denna replik blir till en läpparnas bekännelse, ”ett upplyst falskt medvetande”. Samtidigt som publiken noterar att det finns mer än ett korn av sanning i M:s beskrivning av Bond ger hennes politiskt korrekta analys åskådarna möjlighet att helhjärtat hänge sig åt hjältens politiskt inkorrekta beteende.

En mer grundläggande förändring skedde i och med att Daniel Craig 2006 övertog rollen som Bond. I ”Casino Royale” märktes en strävan efter att gå tillbaka till rötterna, inte minst genom valet att löst basera filmen på Flemings första roman och den råa och brutala ton som präglar den. Samtidigt var det uppenbart att producenterna ville markera en nystart, vilken kom till sitt tydligaste uttryck när Bond beställer en vodka martini. När bartendern frågar om han vill ha den skakad eller rörd svarar 007 snabbt att han inte bryr sig om vilket.

Nytändningen kom dock av sig i ”Quantum of solace” (2008), som av många filmkritiker betraktades som ett för stort avsteg från Bondkonceptet. Förutom återkommande kommentarer om manusbrister uppmärksammade brittiska filmskribenter med förfäran att många tidigare givna ingredienser saknades. De spanade förgäves efter Q och dennes tekniskt avancerade vapenarsenal, de kvicka kommentarerna och självdistansen. Övergången från gentlemannaspion till en hårdför agent som inte längre ens kan lita på sin egen regering markerades dessutom av att Monty Normans signatur inte spelades förrän det var dags för eftertexterna.

Med tanke på Bonds överlevnadsförmåga kommer han antagligen även klara ett mindre positivt mottagande av ”Skyfall”. Om det visar sig att han än en gång har förändrats och vitaliserats inom ramen för det seglivade Bondfenomenet lär årets jubileum inte vara det sista.