I sitt stora projekt att presentera en filosofins mothistoria är filosofen Michel Onfray framme vid sin femte volym, med titeln L’eudémonisme social (Strävan efter samhällelig lycka; Grasset, 346 s). Den ägnas helt åt 1800-talet, ett sekel då filosofi och politik var mer sammanflätade än vad som tidigare varit fallet. I oskyldig ton inleder Onfray med frågan varför detta århundrade ofta karakteriserats som det mest stupida bland århundraden. Hur kan ett sådant yttrande fällas om ett sekel som inleds av Fichte, Hegel och Schelling för att avslutas med Freud, Bergson och Husserl? Onfrays svar är givet. Omdömet kom från högerreaktionärt håll inför de omvälvande politiska rörelser som växte fram, socialism, kommunism och anarkism. Dessa var motkrafter till den rådande ekonomiska liberalismen som följt i industrialismens spår med dess exploatering av arbetarna, inklusive kvinnor och barn.

För att illustrera alla dessa tankeströmningar presenterar Onfray några av deras mest kända representanter. Det är endast av utrymmesskäl som jag valt att koncentrera mig på mittfåran liberalism-socialism med namn som Jeremy Bentham, John Stuart Mill och Robert Owen, medan anarkisten William Godwin och revolutionären Bakunin lämnats åt sidan liksom även den ende fransmannen som Onfray tagit med, Charles Fourier. Hans tidiga socialism som utövades i mindre jordbrukssamhällen har idag inte så stor relevans.

I denna nya volym verkar Onfray göra ett avsteg från den princip han tidigare följt, nämligen den att ge en ny bild av filosofer som han anser har blivit ringaktade eller förbigångna. Ingen av de personer som uppräknats kan sägas svara mot den definitionen. Förklaringen kan möjligen vara att de utopiska idéer som dessa företräder, och detta gäller speciellt britterna, av olika skäl inte slagit igenom i Frankrike. Frågan är alltså vilka inspirationskällor franska tänkare och politiker därigenom har berövats.

När det gäller Jeremy Bentham, är Onfrays presentation rak och entydig. Han har gått till historien som grundaren av utilitarismen, en filosofisk riktning som förblivit levande i den anglosaxiska världen och vars mest kände företrädare i dag är djurrättsaktivisten Peter Singer. Dess mål är att bereda största möjliga lycka för största möjliga antal.

Benthams start i livet – han föddes 1748 – var ingalunda lycklig. Som överbegåvat barn var han ensam och uttråkad och när han efter snabba studier avlagt sin advokatexamen, noterade han bristen på etik hos yrkesbröderna. Filosofin och främst upptäckten av Helvetius sensualism blev hans räddning: han skulle begåva världen med en filosofi som skulle få människor att sträva efter lycka.

Hans filosofiska system byggde på en enkel människosyn. Människan önskar leva ett behagligt liv och strävar efter att undvika obehag. Benthams grundtanke blev därför att allt som skapar njutning utan att skada någon är inte bara tillåtet utan tillrådligt. Långt före sin tid hävdade han till exempel att homosexualitet skulle avkriminaliseras. Det rent hedonistiska draget tog överhanden i hans utilitarism. Däremot saknade han, enligt Onfray, helt förklaring i de fall där människors lust står till att skada eller utnyttja andra. Ett fabrikationsfel, verkar han säga, som kan avhjälpas med upplysning och information.

Bentham avsåg att även politiskt förverkliga tanken på lyckoriket. Här anslöt han sig till de rådande liberala strömningarna. För att skapa välstånd för sina medlemmar måste en nation berika sig. Detta kan endast ske genom att ha full tilltro till marknadskrafterna och den fria konkurrensen. En naturlig mekanism kommer då att skapa harmoni och en rikedom som kommer alla till del. De reella sociala problem som förelåg vid industrialismens genombrott förklarades som rester av det gamla levnadssättet, de hade ingenting att göra med den liberala ekonomin.

Det märkliga var, menar Onfray, att det trots den naturliga mekanismen krävdes enorma ansträngningar av befolkningen, inklusive av barn och handikappade för att uppnå de resultat som eftersträvades. Den filosofiska och den ekonomiska delen av Benthams doktrin var i det närmaste oförenliga. Alla skulle sättas i arbete. Den mest extrema lösningen kom till stånd när det gällde tiggare, lösdrivare och kriminella. De samlades i institutioner där de övervakades via ett system som Bentham kallade Panopticon. Det bestod av en cirkelrund byggnad med individuella celler, försedda med fönster på fram- och baksida för att bereda full insyn. Allt kunde övervakas från ett centraltorn där övervakaren själv förblev osynlig. Tanken var att varje fånge skulle bringas till social anpassning och inse att han för sitt eget bästa skulle inta sin plats i den kapitalistiska och liberala produktionsordningen. Denna högst speciella uppfinning får Onfray att associera till Dantes Inferno.

James Mill var generationskamrat med Bentham och starkt påverkad av dennes idéer. Han beslöt att tillämpa dem i sonen John Stuarts uppfostran. Genom att bli ett intellektuellt underbarn skulle han glänsa med sin bildning – och därigenom bli lycklig. Redan från tre års ålder sattes John Stuart att bedriva intensiva studier i de mest skilda ämnen men experimentet misslyckades. När han var 20 år drabbades han av vad Onfray kallar ett existentiellt sammanbrott. Han insåg att han berövats sin barn- och ungdom. Efter ett år av fullständig utmattning inledde han en uppgörelse med fadern. Utan att bryta med utilitarismens idéer sökte han en egen väg. Alltför länge hade han enbart varit en väl fungerande hjärna, nu lät han sig påverkas av tidens romantiska strömningar och lyckades förena intelligens och känslor. Resultatet blev, enligt Onfray, en altruistisk och hedonistisk utilitarism. Onfray låter Mills passionerade kärlekshistoria med Harriet Taylor illustrera denna inriktning. Mötet mellan Mill och Harriet, gift Taylor och trebarnsmor, handlade om en ögonblicklig och ömsesidig förälskelse men också om en kärlek som inte enbart sökte sitt. För att förorsaka minsta möjliga skada levde Harriet kvar i ett platoniskt förhållande till sin man, vilken å sin sida var angelägen att behålla skenet utåt. Barnen fick en trygg uppväxt – och kärleken kunde fullkomnas.

I sina skrifter profilerade sig Mill mot Bentham. Hans bok om utilitarismen från 1868 innebar en skarp kritik av föregångaren både som person och tänkare. Benthams filosofi var, ansåg Mill, endast inriktad på det kvantitativa. Njutningen blev ett mål i sig, självcentrerad och helt frikopplad från alla värderingar. Mill sökte det mer subtila och kvalitativa. Ingenting i Benthams verk förklarade heller, ansåg Mill, hur den individuella tillfredsställelsen bidrog till att öka det allmänna lyckotillståndet.

Motsättningarna utkristalliserades tydligast på det politiska planet. Bentham hyllade den liberala doktrinens laisser faire, Mill däremot hävdade att den ekonomiska liberalismens mest extrema yttringar måste stävjas. I sin ”Principles of Political Economy”, vars första upplaga kom 1848, betonar han att staten måste skydda de svaga mot de starka och syfta till ett rättvist samhälle. Han framförde för sin tid mycket avancerade idéer: skola och uppfostran skulle ge individen en etisk grund som möjliggjorde att demokrati och allmän rösträtt kunde införas. Onfray tolkar dessa principer som ett uttryck för en social liberalism, vilken inte hade mycket gemensamt med Benthams ultraliberalism men som inte heller placerade Mill särskilt långt ut på vänsterkanten. Mill var alltför mycket av en individualist för att kunna infoga sig i en massrörelse. I sin bok ”On Liberty” från 1859 framför han en direkt kritik av Marx tes om den ekonomiska infrastrukturens roll. Psykologi och etik var inte, menar han, avhängiga av den ekonomiska produktionens villkor.

Onfray beklagar att en direkt konfrontation mellan Marx och Mill aldrig kom till stånd. Han tvingas konstatera att Marx effektivt satte stopp för utilitarismens genombrott i Frankrike. Den franska universitetsvärlden stod sedan länge under starkt inflytande från den tyska idealismen. Då Marx strategiskt attackerade utilitarismen i Benthams version, kunde Mills mer humana variant aldrig göra sig gällande.

Robert Owen var inte filosof utan en entreprenör som utifrån sin verksamhet kom fram till vissa ideologiska slutsatser. Han var walesare, född 1771 och hängiven autodidakt efter att ha lämnat skolan vid nio års ålder för att förtjäna sitt uppehälle. Hans karriär ägde rum i den för Storbritannien viktiga textilbranschen. Han fick utlopp för sin kreativitet genom att förbättra metoder och materiel i de spinnerier och väverier där han var verksam. Genom sitt giftermål kom han att leda det största spinneriet i det skotska New Lanark.

Onfray betraktar Owen som en paternalistisk kapitalist. Han ifrågasatte aldrig kapitalismen som system men ville göra den mer human för sina arbetare. I stället för att exploatera de anställda sökte han uppnå vinst genom rationalisering och arbetsdelning. Den uppkomna vinsten investerades i produktionen. I en tid då barn skickades ner i gruvorna från sex års ålder för 14 timmars arbetsdag, förbjöd Owen allt arbete för barn under tio och därefter skulle deras arbete begränsas till tio och tre kvarts timmar. Ett halvsekel innan allmän skolgång infördes såg han till att de anställdas barn inte skulle gå ut i livet utan att kunna läsa, skriva och räkna. New Lanark kan liknas vid ett brukssamhälle. Arbetarna kunde till självkostnad köpa baslivsmedel i affärer som inrättats. Sjukvård och läkartillsyn var gratis.

1813 satte Owen sina teorier på pränt i boken ”A New View of Society”. Det blev sin tids europeiska bästsäljare. Owen anses vara den som först formulerat några av socialismens grundläggande idéer: misär, alkoholism och prostitution är resultatet av ett orättfärdigt samhälle och inte av en korrupt människonatur. Endast utbildning och en förbättring av arbets- och levnadsvillkor kan skapa ansvarstagande individer. I ett antal år arbetade Owen på ett förslag till förbättrat arbetsskydd som skulle läggas fram inför parlamentet. Motståndarna slipade samtidigt sina argument: den nationella konkurrenskraften skulle minska om man arbetade mindre och om barnen sattes i skola skulle föräldraauktoriteten minska. Det lagförslag som slutligen röstades igenom var stympat och tamt. Men även den liberala falangen hade fått en törn: staten ökade sitt inflytande över affärsvärlden.

Efter 25 år i ledningen av New Lanark lämnade Owen sin skapelse för att ge sig in i ett nytt projekt. Han ville skapa ett alternativ till den liberala samhällsformen och för detta köpte han en by i det amerikanska Indiana. Innan den kommunistiska doktrinen ens var klart definierad, var det ett samhälle i dess anda som Owen ämnade grunda. All mark skulle fördelas rättvist mellan dess brukare. Privat ägande, äktenskapet och religionen skulle avskaffas och barnen skulle uppfostras kollektivt. Detta projekt gick mot ett snabbt misslyckande på grund av inre stridigheter. Under åren före sin död 1858 var det via spiritualismen som Owen sökte stöd hos stora avlidnas andar för sina projekt. Det är snarare eftervärlden som kan uttala sig. De förändringar som skett när det gäller arbetstider, barnarbete, arbetsinspektion med mera skulle ha vunnit hans gillande.

Frågan är vad Onfrays bok kan tillföra debatten i ett Frankrike där kommunismen sett sina glansdagar, där liberalismen är en term som har dålig klang och där socialisterna verkar sakna kompass och färdriktning. Det intressanta är att en av de främsta kandidaterna till posten som ny generalsekreterare för det socialistiska partiet, Bertrand Delanoë, deklarerar att han är liberal och socialist. Är det möjligen en syntes av Mill och Owen som är lösningen?