Att färdas genom Western Australias öken är som att få en skymt av jordens barndom. Bara den till synes ändlösa vägen stör illusionen av absolut orördhet. Det är en svindlande monoton och brännhet tomhet där det kan vara 50 mil mellan bensinmackarna. Men på ett märkligt vis skänker denna ödslighet ett slags ro: ingenting pockar på uppmärksamhet, inga budskap, inga uppmaningar.

I denna livsfientliga miljö har urbefolkningen, aboriginerna, levt i många tusen år. Av nödvändighet lärde de sig tyda tecknen, de visste vilka frön och larver som var ätliga, ur vilka växter man kunde utvinna vätska. Det var en överlevnadskurs som förfinades i generation efter generation, och i sin föreställning var människorna intimt förbundna med marken de bebodde. Andarna gav världen själ, de levde i ett slags helig geografi där landskapet var system av tecken och sanningar.

Nu kan denna jordens äldsta ännu levande kultur vara på väg att gå under i en alkoholdränkt, social kollaps. Vittnesbörd om förhållandena i aboriginska bosättningar visar ett accelererande sammanbrott med sexuella övergrepp på barn som den mest uppseendeväckande konsekvensen.

För aboriginerna är det en ödesfråga, men problemet är smärtsamt och kontroversiellt också för det vita Australien. Där finns en utbredd rasism parallellt med ett dåligt samvete för de historiska illdåd som urbefolkningen utsatts för.

Det är en statlig utredning och en bok av författaren och dramatikern Louis Nowra som nu har fått Australien att yrvaket konfronteras med ett egentligen välkänt men ofta förträngt problem. Den federala regeringen har infört omfattande restriktioner för delstaten Northern Territorys aboriginer, men medan somliga av lagarna förefaller nödvändiga, kritiseras andra delar av åtgärderna för att vara missriktade och rasistiska. Många fruktar att premiärminister John Howards konservativa regering ska föra rasrelationerna tillbaka till en mörkare tid.

Dagens aboriginska utanförskap har rötterna i de vitas syn på urbefolkningen alltsedan den så kallade första flottan anlände år 1788 med brittiska fångar till förvisningsorten på andra sidan jorden.

För européerna var det bekvämt att betrakta landet som terra nullius, ”land ägt av ingen” – även om ockupanterna själva inte brukade den termen. Att landet sedan minst 40 000 år var bebott av aboriginerna räknades inte. Enligt den koloniala logiken kunde dessa jägar- och samlarfolk inte göra anspråk på marken eftersom de inte brukade den. De svarta skulle komma att mördas systematiskt, fördrivas eller förslavas.

Ett av de mest uppmärksammade försöken att få urbefolkningen att uppslukas av det vita samhället var det som kallas ”de stulna barnen”. Från 1911 och fram till 60-talet togs tiotusentals aboriginska barn – till stor del halvblod vars vita fäder övergivit dem – ifrån sina mödrar och placerades på institutioner och i fosterhem, ofta för att bli billig arbetskraft hos vita arbetsgivare. Övergreppen fick djupa och svåra konsekvenser eftersom de intrikata systemen av släktskapsband är fundament i den aboriginska kulturen.

I boken ”Terra Nullius. En resa genom ingens land” (2005, recenserad i SvD 6/4 2005) beskriver Sven Lindqvist den brutala historien. Han färdas hundratals mil genom olika delar av Australien och redogör för illdåden utifrån historiska källor. Emellertid är det folk vars talan han för egendomligt frånvarande i nuet i en annars lärorik och viktig bok. Knappast några aboriginer kommer till tals om sin egen syn på historien och framtiden.

De revisionistiska forskare i Australien som de senaste åren har försökt visa att den gängse historieskrivningen är konstruerad och falsk, och att det vita Australien följaktligen inte behöver ha dåligt samvete, har inte lyckats övertyga. Behandlingen av aboriginerna förblir ett svart hål i Australiens historia, också i dag är de sjukare, fattigare och dör 20 år tidigare än sina vita landsmän. Barnadödligheten är nästan tre gånger högre än i den vita befolkningen. Siffrorna för arbetslöshet, alkoholism och kriminalitet är förfärande.

Aboriginerna blev medborgare och fick rösträtt först år 1967. I dag är de cirka 470000, det vill säga två procent av landets invånare. Deras formella status har höjts, de har återfått en del traditionella landområden och ett visst självstyre. Och det folk som tidiga forskare betraktade som den felande och dödsdömda länken mellan apa och människa har tilldelats rollen som representanter för Australien i inte minst turistiska sammanhang. Deras konst i form av till exempel djurbilder och hantverk har blivit symboler för nationen och vandrat från de etnografiska museerna till gallerier, auktionshus och inredningsbutiker. Det kan ses som ett sätt för Australien att skapa sig en identitet med mera djup och färg än den som har att göra med de vitas korta historia. Den tog sin början med en avlägsen fångkoloni för Englands oönskade medborgare.

En betydande del av aboriginerna lever i Northern Territory. Det är missförhållandena i den delstaten som den uppmärksammade offentliga utredningen belyser. Children Are Sacred: Report of the Northern Territory Board of Inquiry into the Protection of Aboriginal Children from Sexual Abuse (Office of Indigenous Policy, 316 s) beskriver samhällen som håller på att bryta samman under alkoholmissbruk, arbetslöshet, eftersatt hälsovård och sexövergrepp.

Till stor del på basis av rapporten – men under dess upphovsmäns protester – fråntas nu aboriginerna självstyret under fem år, alkohol och pornografi förbjuds, socialbidrag ska delvis öronmärkas för inköp av mat i stället för sprit, och alla under 16 år ska genomgå obligatorisk hälsokontroll. Fler poliser stationeras i de ofta avlägset belägna bosättningarna eller lägren, och det blir högre krav på att föräldrar ser till att barnen går i skola.

Den socialpolitiska strategin beskrivs av kritikerna som rasistisk eftersom den inte tar hänsyn till individers gärningar utan endast etnisk tillhörighet. Premiärminister Howard beskylls för att efter åratal av underlåtenhet nu agera i syfte att samla poäng inför kommande parlamentsval. Företrädare för miljöpartiet Australian Greens hävdar att det egentligen handlar om ett sätt att beröva aboriginerna deras land som ett led i rege­ringens planer på att sälja uran till Indien.

Det finns också en uttalad skepsis mot tron på restriktioner. I stället hävdas att aboriginerna själva i mycket högre grad borde engageras i förbättring av förhållandena. Läkare som arbetar bland aboriginerna i Northern Territory har vittnat om det eländiga hälsoläget, brist på resurser och myndigheternas långvariga ointresse. Extrem trångboddhet och usla hygieniska förhållanden beskrivs som viktiga orsaker till den sociala misären.

Men även om det kan finnas berättigad kritik mot hur regeringen hanterar situationen, så visar Louis Nowra med eftertryck att något radikalt måste göras. I sin bok Bad Dreaming: Aboriginal Men‘s Violence Against Women and Children (Pluto Press, 102 s) tecknar han en mer närgången och personlig bild av den situation som också regeringsrapporten beskriver. Som vit och framgångsrik sticker Nowra ut hakan när han slår larm om de svåra missförhållandena inom landets svarta minoritet, men han har själv levt och arbetat med aboriginer, och boken övertygar om att han drivs av en djup förtvivlan över förhållandena. Han redovisar mängder av exempel från domstolsprotokoll, statistik och rapporter ur medierna, och det är skakande läsning.

Det Nowra beskriver är ett folks sönderfall i missbruk och våld som till stor del fortgår utan rättsliga påföljder. Kvinnornas ställning är svag och kvinnomisshandel är mycket vanligt. Risken för ett aboriginskt barn i Queensland att hamna på akuten för skador på grund av våld är 45 gånger högre än för ett vitt barn. Sannolikheten för en aboriginsk pojke att råka ut för sexövergrepp är tio gånger högre än i övriga befolkningen. En tredjedel av Northern Territorys 13-åriga aboriginska flickor har smittats av klamydia och/eller gonorré. Antalet gruppvåldtäkter ökar. Nowra redovisar många fall av extremt brutala sexövergrepp på såväl spädbarn som småbarn i 3–4-årsåldern.

En central fråga är om våldet är rotat i kulturen, eller om det är följderna av uppgivenhet och förlorad identitet genom de vitas förtryck. Det är inte ovanligt att för­övarna är män med ställning i den traditionella hierarkin, ”byäldstar”, och när de ställs till svars för övergrepp hänvisar de ofta till gamla initiationsriter och seder med exempelvis småflickor som lovas bort som hustrur till äldre män. Aboriginska talesmän förnekar dock att det slags våld som nu blottläggs skulle ha något samband med traditionen. Det är snarare så att vuxnas grava alkoholmissbruk i kombination med aboriginska livsmönster – som till exempel att barnen inte är så övervakade – bäddar för sexövergrepp.

Nowra påpekar att aboriginernas traditionella liv ofta romantiserats, inte minst av new age-rörelsen. Men vad man då glömmer är att de var jägare och samlare som existerade under mycket enkla och extremt hårda livsbetingelser där bara de starkaste överlevde. Giftermål baserades inte på romantisk kärlek, utan var en förening i syfte att avla livsduglig avkomma.

Nowras bok har beskrivits som en ögonöppnare, men också den har skarpt kritiserats, bland annat för att författaren inte nog uppmärksammar det arbete som många aboriginer utför för att förbättra förhållandena. Nowra sägs också generalisera för hårt och därmed lägga nytt bränsle på rasfördomar i stället för att peka ut det vita samhällets förtryck som den grundläggande orsaken till missförhållandena.

Klyftan mellan kulturerna är fortfarande bred och djup, och frågan är i vilken mån den kan minskas. En representant för Aboriginal Legal Service som jag mötte i Perth i Western Australia, ett organ som bistår aboriginer i juridiska spörsmål, var pessimistisk. Han ansåg kulturskillnaderna så stora att det sannolikt var nödvändigt att grupperna fortsatte att leva åtskilda inom överskådlig tid. Konsten skulle kunna vara aboriginernas kontaktväg till den omgivande, vita kulturen.

En mer optimistisk syn hade Musso Taylor, föreståndare för centret för aboriginkonst i Halls Creek i regionen Kimberly. Samhället är ett solstekt och dammigt undantag i Western Australias ödslighet, en trakt där kija- och jarufolken levde mycket länge innan vita farmare och guldgrävare plötsligt tog över.

Musso Taylor talade om den svaga självkänsla som tyngde hans folk efter alla år av förakt och förtryck. Visserligen var det nu fler som utbildade sig, men fortfarande fanns en djupgående håglöshet parad med bidragsberoende och supande.

Musso Taylor ville ändra på det. Han brukade säga till de unga att de kan sin kultur, men att det gäller att också känna till den andra.

”Man kan lära sig de vitas kultur så som vi en gång lärde oss att leva i bushen. Att veta vad som är nyttigt och vad som är farligt. Det handlar om överlevnad.”

Problemen inom betydande delar av den aboriginska befolkningen har beskrivits som ”ett kulturellt självmord”, och de flesta tycks eniga om att det krävs kraftfulla och omfattande åtgärder för att hejda den processen. Problemet är bara att många uppfattar den australiska regeringens aktionsplan som att den vita överheten åter sätter urbefolkningen under klacken.