”Tallinn är huvudstad i Estland, ett nordiskt land”, läste jag nyligen i en svenskspråkig turistbroschyr. ”Tallinn har norra Europas bäst bevarade gamla stadskärna, och med sitt centrala läge vid Östersjön är staden ett aktivt centrum i en region med livlig handel och turism” och så vidare. I broschyren nämns inte med ett ord vare sig de östligare eller de starkt tyska sidorna i Estlands historia och kultur, som i stället framställs med förbluffande entydighet: Estland hör till den nordiska världen.
Denna tanke framhävs nästan överallt i nutida estnisk kultur, politik och ekonomi. Man talar i Estland ytterst ogärna om sig själv som ett ”östeuropeiskt” land, och politiskt distanserar man sig ofta mer än vad man närmar sig de andra baltiska länderna, i övertygelsen om att Estland hör mer ihop med sina nordiska än med sina baltiska grannar. Esterna tycker om att påpeka att deras eget språk – till skillnad från lettiskan och litauiskan – inte har någon som helst koppling till ryskan, att den estniska mentaliteten är av ett annat, mer nordiskt slag, att näringslivet bärs upp av en pågående integration med Sverige och Finland och så vidare. Därtill kommer en lång rad historiska argument.
För många svenskar framstår denna estniska självbild troligen som en oväntad omformulering av den forna Sovjetrepubliken, som hos oss i stället gärna framkallar bilden av grå betongförorter, förmodad rysk maffia, prostitution och trafficking à la ”Lilja 4-ever”, fabriker med ryskspråkiga arbetare som går på svältlön och så vidare. Kulturellt kanske man först kommer att tänka på Arvo Pärts mystiskt-ortodoxt inspirerade musik, som ju har betydligt mer med till exempel polsk religiös musik att göra än med några ”nordiska” traditioner. Visserligen skall Estland bli en del av EU, och i vårt land bor fortfarande tusentals exilester, men det är i svenska ögon på något sätt ändå i hög grad ett oerhört avlägset land, fjärran från – just det – Norden.
”Tallinn kunde ha varit Lettlands huvudstad och Riga en viktig hamnstad i Estland”, medger exempelvis kommissarie Wallander när han beger sig österut i Henning Mankells roman, och nyligen läste jag till min förvåning i Dagens Nyheter om en upprörande händelse som sades ha utspelats i ”Litauens huvudstad Riga”. Det är som när man förväxlar namnen på Afrikas floder eller sätter solsystemets planeter i fel ordning, helt enkelt eftersom det är något som är alltför avlägset från ens egen vardag. ”Sällsamt att härstamma från nästan namnlösa kuster”, suckade den estniske emigrantpoeten Ivar Ivask i ”Baltiska elegier” och konstaterade sorgset att Baltikum sett med västvärldens ögon tycks ligga ”dolt som en sida av månen”. ”Det är långt till Liepaja”, kunde Tomas Tranströmer hålla med om i ”Östersjöar”.
Huruvida Estland är att betrakta som ett ”nordiskt land” beror dock naturligtvis mycket på vilken innebörd man lägger i begreppet Norden. I den estniska argumentationen skönjer man ofta en underförstådd tillämpning av definitioner ur den antika traditionen, där Nordeuropa låg just i norr och inte hade mycket att göra med några klyvningar i Öst och Väst, och enligt vilken man ännu på tröskeln till nationalismens och skandinavismens tidsålder ofta talade om Norden som hela den del av Europa som ligger norr om 55:e breddgraden – från Island till Uralbergen. Och om man i Estland talar om Öst och Väst drar man ogärna någon gränslinje i Östersjön, utan delar hellre Europa längs Narvafloden och Peipussjön, det vill säga längs den gamla skiljelinjen mellan västlig och östlig kristendom.
Möjligen kan man i argumentationen också använda sig av Finlands erfarenheter av det nordiska. Det finns, skriver till exempel den finlandssvenske historikern Max Engman, ”en uppfattning – också i vår tid – att Finland inte är riktigt nordiskt, inte som de tre mittskandinaviska kungarikena Danmark, Norge och Sverige.” Man tänker sig lätt ett antal fundamentala skillnader som så att säga utgör potentiella hot mot Finlands nordiskhet: ”ett icke-nordiskt, ”asiatiskt” språk måste vara ett kännetecken på ett
främmande folk. En annorlunda historia med hundra år av ryskt styre och förryskning har resulterat i tsaristiska traditioner och ”bysantinsk” politik. En politisk turbulens med inbördeskrig 1918, språkstrid och deltagande i andra världskriget på Hitlers sida måste representera något annat än den skandinaviska jämna utvecklingen.”
Engman visar i en elegant essä (”Är Finland ett nordiskt land?”, i ”Petersburgska vägar”, 1995) att argumenten ovan varken är helt hållbara eller helt förkastliga. Han pekar till exempel på att det finska språket inte nödvändigtvis är ”onordiskt” – tvärtom har finskan övertagit mycket av den svenska begreppsvärlden, så till den grad att det i själva verket brukar vara lättare att översätta mellan finska och svenska än till exempel från något kontinentaleuropeiskt till något av dessa. Å andra sidan byggde Finlands ekonomiska och industriella utveckling onekligen på en intressant integration med den enorma ryska marknaden, och det var ju dessutom märkligt nog under dubbelörnens vakande öga som Finland kunde ta itu med att – i slutänden framgångsrikt – bygga sin nation. Men samtidigt uppvisade de finländska institutioner som kom att höra till denna nation en stark kontinuitet med nedärvda svenska traditioner, speciellt från Gustav III:s tid, och hade föga att göra med rysk eller ”bysantinsk” historia.
I vilken utsträckning kan Engmans argument tillämpas även på Estland? För Estland spelar inte oväntat den språkliga närheten till finskan en stor roll, liksom att Estland rent historiskt kanske rentav kan anses ha en starkare och mer mångfasetterad beröringspunkt med de nordiska länderna än vad Finland har: Estland blev ju på 1200-talet först en dansk provins, för att senare falla i balttyska och så småningom svenska händer. I kyrkligt hänseende hörde Estland därvid länge till Lunds ärkestift. Dessutom kan man som till exempel den balttyske historikern Paul Johansen (”Nordische Mission, Revals Gründung und die Schwedensiedlung in Estland”, 1951) peka på att många av de första ”tyska” nybyggarna i den blivande hansestaden Reval i själva verket var emigranter från Visby, och att Tallinn från slutet av 1300-talet i sanning blev något av Visbys dotterstad, i och med att många borgarsläkter och över huvud taget mycket av handelsmakten flyttade över till Reval efter Valdemar Atterdags härjningar på Gotland 1361.
I Reval levde redan från början också andra skandinaver: Henrik Letten berättar i sin ”Chronicon Livoniae” från 1200-talet om hur påvliga legater på ärenden till Tallinn vid ankomsten kunde mottas med glädje av ”danskar och svenskar och alla invånare”, och 300 år senare befolkades samma stad, enligt Johansen, av inte mindre än 25 procent svenskar, varigenom Reval i praktiken var en av de största ”svenska” städerna över huvud taget – redan innan Estland blev en del av det svenska stormaktsväldet. Man skulle kunna säga att om städer som Stockholm, Åbo och Visby trots sin tyska dominans på medeltiden ändå var ”nordiska” städer, då var Tallinn också definitivt en nordisk stad långt fram i tiden.
Men flera problem tycks också uppstå i argumentationen för Estlands nordiskhet: under den svenska tiden i Estland, som fortfarande brukar kallas ”gyllene” av esterna, skedde visserligen viktiga förändringar som, om de hade fått fortsätta, mycket väl skulle kunna ha gjort Estland mer ”nordiskt” i flera avseenden – ty som en biprodukt av Karl XI:s reduktion höll till exempel livegenskapen på att liksom i förbifarten avskaffas i svenska Baltikum, och utbildningsmässigt var något av en svenskinspirerad revolution på gång sedan Johan Skytte blivit generalguvernör, noterar den estniske historikern Helmut Piirimäe i sitt bidrag till antologin ”Return to the Western World” (1997).
Men från 1710 återinfördes det gammalmodiga balttyska styrets privilegier av den nya tsarryska överhögheten, varvid även (den ”onordiska”) livegenskapen stärktes – och då i värre former än någonsin. Samtidigt fjärmades Estland från den nordiska världen genom en mycket mer dramatisk integration med det tsarryska väldet på alla plan i jämförelse med vad Finland kom att erfara, både genom ryskägda storföretag och en (redan på den tiden) avsevärd rysk invandring till de framväxande estniska industristäderna Tallinn och Narva. Någon verklig möjlighet att på allvar påbörja ett estniskt nationsbygge i politisk mening gavs i princip heller aldrig under tsarrysk överhöghet, och när självständigheten uppnåddes 1918 tvingades man – i motsats till Finland – att ta itu med statsbygget utan hjälp av några nedärvda ”nordiska” politiska traditioner.
Den ryska och tyska dominansen i Estland speglade sig dessutom i det estniska språkets utveckling, vars semantik aldrig kom att uppleva samma starka växelverkan med de skandinaviska språken som genom århundraden av gemensam historia kom att ske i Finlands fall. Trots att estniskan och finskan ligger mycket nära varandra skiljer de sig alltså åt vad gäller deras grad av ”nordiskhet”.
På tröskeln till den nya självständigheten 1991 tycktes förhållandena ovan på sätt och vis
återspeglas i de nordiska regeringarnas påtagligt kyliga inställning till Estlands frihetssträvanden. Det var också vanligt att man såg Estlands väg tillbaka till västvärlden gå genom Tyskland snarare än genom Norden, och återupprättad tysk kulturell eller åtminstone ekonomisk hegemoni på Östersjöns östra stränder sågs stundom närmast som någonting oundvikligt. I verkligheten har denna tyska dominans i Estland emellertid uteblivit på ett smått förbluffande sätt, och inte minst ekonomiskt har landet i stället utvecklat radikalt starka kopplingar till Sverige och Finland. År 2000 gick omkring hälften (!) av hela Estlands handel till Sverige och Finland, som under det senaste decenniet också har svarat för inte mindre än två tredjedelar av alla utlandsinvesteringar i Estland.
Vad gäller uppbyggnaden av nya politiska och andra institutioner har man helst tagit sina rådgivare just från de nordiska länderna, och en ”typiskt nordisk” tendens i estnisk politik är landets iver att bygga ett demokratiskt informationssamhälle: i internationella jämförelser har Estland seglat upp som ett av de världsledande länderna – tillsammans med just övriga Norden – inom området ”e-government”, och i den estniska it-sektorn anspelar man uttryckligen på sin nordiska identitet genom projekt med benämningar som ”Estonian e-Vikings”. Frågan är om detta räcker för att som till exempel Johannes Salminen med viss optimism tala om möjligheten till en estnisk utveckling i riktning mot Norden även i form av ”skandinaviska värderingar”.
I slutänden skulle de flesta ester i dag betona sitt lands starka kopplingar till Sverige och Finland som helt avgörande för Estlands utveckling inte minst sedan åren kring 1990, även om man ibland kan skönja en lätt tveksamhet inför påståendet att Estland i sig är ett nordiskt land. Men i en globaliserande värld är det kanske egentligen betydligt intressantare att tala inte om statiska identiteter i form av vilka läger i världen olika länder och regioner ”tillhör”, utan om just dessa kopplingar, det vill säga hur länder och kulturer förhåller sig till varandra, vilka roller de spelar och kan spela för varandras existens och utveckling.
Samtidigt skulle man kunna anmärka att fallet Estland pekar på en möjlig föränderlighet i regionala identiteter som den nordiska – ty även om vi svenskar ställer oss skeptiska till Estland som ett nordiskt land, är det fullt tänkbart att vi så småningom ändå låter oss övertygas. Det vore i så fall uppmuntrande även med avseende på andra regioner, till exempel vad gäller det kanske delvis ”oeuropeiska” Turkiets strävan efter att – som man skulle kunna se det – bli en del av Europa. Och hemma vid Östersjön knackar för övrigt även Lettland på den nordiska dörren. Ty vilken är den ”hetaste staden i Norden”? Turistreklamen tvekar inte: det är Riga.
