Humanister har sagt det genom årtusendena – filosofer som Aristoteles, poeter som 1600-talsteologen John Donne med sin ständigt citerade rad ”No man is an island”, ”Ingen människa är en ö” – men nu kommer budskapet också från det håll som i dag har den största auktoriteten, det naturvetenskapliga: människan är en social varelse. Eller som den evolutionsbiologiskt och neurovetenskapligt inriktade psykologen John T Cacioppo och vetenskapsjournalisten William Patrick formulerar det i boken Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection (WW Norton & Co, 288 s), människan är ett ”obligatoriskt sällskapligt djur” som ingen anständig djurpark skulle sätta i bur utan någon artsfrände som sällskap.

Den drivande kraften bakom evolutionen har varit förmågan att samarbeta socialt. Precis som Lasse Berg i ”Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa” (2005) låter Cacioppo och Patrick förstå att hjärnan växte och hjärnbarken utvecklades på grund av behovet att skicka och ta emot allt mer komplicerade sociala signaler. De tidiga jägarna-samlarna levde under hårda yttre förhållanden där det var tvingande nödvändigt att samarbeta och utvecklingsbiologiskt gynnades därför de samarbetsvilliga. Än i dag är vi grundläggande samma varelser som kröp ihop och sökte skydd hos varandra mot åskväder för 60000 år sedan och när vi blir utstötta ur gemenskapen känner vi oss otrygga, fysiskt hotade – ja, modern hjärnskanningsteknik har visat att hjärnan då rentav reagerar på samma sätt som vid fysisk smärta. Följaktligen är det en katastrof att ensamheten i samhället uppenbarligen ökar kontinuerligt. 1985 sade sig genomsnittsamerikanen ha tre personer som hon eller han kunde anförtro sig åt. 2004 var det hela 25 procent som uppgav att de inte hade en enda. I samma undersökning sade sig också var femte person verkligen känna sig ensam.

Bokens naturvetenskapliga inriktning gör att resonemangen i stor utsträckning bygger på experiment – experiment med apor lika ofta som med människor. Några av dessa är välkända, som psykologen Harry Harlows 50 år gamla experiment med späda rhesusapor som skildes från sina mödrar och visade sig bli svårt störda i sin utveckling om de berövades beröring: precis som de rumänska barnhemsbarnen som man såg bilder av några decennier senare satt de ensamma och gungade fram och tillbaka. Av de nyare experimenten ter sig en del från ett humanistiskt perspektiv ganska triviala, andra nästan lika brutala som Harlows. Ett exempel är ett experiment med universitetsstuderande i 20-årsåldern som först fick göra ett personlighetstest och sedan slumpmässigt delades in i tre grupper som fick helt olika feedback. ”Ni har tur”, förklarade forskarteamet för en grupp: ”ni är typen som kommer att ha tillfredsställande relationer livet igenom. Ni kommer sannolikt att ha varaktiga vänskapsförhållanden, ett långt och lyckligt äktenskap och gott om människor som bryr sig om er.” Den andra gruppen fick i stället beskedet: ”Det är tråkigt att behöva säga det här, men ni är typen som troligen förr eller senare blir ensamma. Ni kan mycket väl ha vänner och partners nu men när ni är i 25-årsåldern kommer ni att ha blivit övergivna. Det är möjligt att ni gifter er, ja, ni kommer kanske rentav att gifta er flera gånger, men era äktenskap kommer att misslyckas. Ju äldre ni blir desto mer isolerade kommer ni att känna er.” Den tredje gruppen fick höra: ”Ni är utpräglat olycksbenägna. Det har kanske inte visat sig än men ni får räkna med att komma att bryta armar och ben, kanske rentav råka ut för nån bilolycka.” Därefter skulle studenterna ta ett prov som testade såväl deras matematiska och verbala förmåga som deras rymdsinne och det visade sig att de för vilka en framtid i ensamhet hade ställts i utsikt klarade sig betydligt sämre än de som hade utlovats en framtid präglad av gemenskap. De klarade sig också sämre än de som hade fått veta att de var olycksbenägna. Slutsatsen var att det inte bara är dåliga nyheter som sådana som stör den kognitiva förmågan utan uttryckligen dåliga nyheter om ens sociala förutsättningar och framtid.

Som humanist är man tacksam för att författarna försäkrar att försökspersonerna efteråt fick experimentet ordentligt förklarat för sig så att de inte ska behöva få bestående men. Men det är ingalunda bara den kognitiva förmågan som kan bli nedsatt av ensamhet – eller som här av blotta hotet om ensamhet. Också hälsoeffekterna är betydande. Ensamma människor är mindre stresståliga, har högre blodtryck, sover sämre och har sämre matvanor. Det sistnämnda beror delvis på att de är benägna att tröstäta: i en undersökning fick dels en grupp ensamma och dels en grupp socialt väl förankrade i uppgift att testa smaken på småbröd och det visade sig då att de ensamma åt dubbelt så många. Ensamhet får oss inte bara att reagera starkare på det negativa som händer oss utan också att uppleva mindre tröst av det positiva, ensamhet bryter ner vår självkänsla. Medan de flesta människor är övertygade om att deras framgångar är deras egen förtjänst och att deras motgångar beror på otur så tänker sig ensamma människor tvärtom att deras framgångar beror på tur och att deras motgångar beror på egna tillkortakommanden. Ensamhet riskerar att bli en negativ spiral där man efter hand blir mer och mer passiv och samtidigt mer och mer kritisk och misstänksam mot medmänniskorna. Samtidigt finns också risken att ensamma låter sig utnyttjas, inte kan stå på sig. Ensamhet påskyndar dessutom utvecklingen av alzheimer och kan till och med ändra DNA-transkriptionen i immunsystemet.

Författarnas mål är högt ställt: de vill ingenting mindre än att skapa en etik för vår tid, en etik som inte är bunden till någon specifik religion eller kulturell tradition utan handlar om vad som vetenskapligt kan bevisas vara i fysiologiskt avseende gott för människan som art. Deras enkla slutsats är att nyckeln till både hälsa och lycka – och dessutom till rikedom, en amerikansk populärvetenskaplig bok kan inte glömma rikedomen – är att knyta starka sociala band som är meningsfulla och tillfredsställande, både för en själv och för andra omkring en, nära och fjärran.

Som humanistiskt orienterad läsare blir man en smula förvånad: man tycker sig ju komma ihåg att det inte var så länge sedan evolutionsbiologin, åtminstone en vulgärvariant av evolutionsbiologin, predikade en socialdarwinism som användes som argument för nyliberalism och den starkastes överlevnad. Å andra sidan har ju inte heller humanisternas budskap varit enhetligt: den brittiske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes tänkte sig det brutala egenintresset som drivkraften bakom mänsklig utveckling och Hjalmar Söderberg är långtifrån den ende författaren som trott på kroppens lust och själens obotliga ensamhet. Problemet med Cacioppos och Patricks budskap är snarast att det är för tunt. Får inte den som vill utarbeta en ny etik också lov att ha något substantiellt att säga om vad meningsfullhet och tillfredsställelse kan tänkas innebära – och kommer man då i så fall inte in på om inte någon specifik religion så åtminstone kulturell tradition? Men Cacioppo och Patrick har ingenting substantiellt att säga. När de citerar evolutionsbiologen Edward O Wilson som sagt: ”Människor behöver tillhöra en stam. De längtar efter att ha ett mål som är större än de själva”, inser de uppenbarligen att orden inte självklart är ett stöd för den toleranta globala gemenskap de själva av allt att döma förespråkar och infogar en hastig och mycket allmänt hållen varning för fanatism och fundamentalism. Ja, och så kommer de faktiskt också med konkreta tips om hur ensamhet ska övervinnas i några enkla steg men då blir de tyvärr mer triviala än någonsin, för då halkar de in på det som snarast är självhjälpslitteraturens domäner: den ensamma uppmanas att börja med att i affären eller på biblioteket vända sig till någon medmänniska med en kommentar om vädret och att sedan som nästa steg ägna sig åt frivilligarbete.

Det måste sägas att ”Loneliness” – i likhet med mycken annan populärvetenskaplig litteratur – är en bok där ett stoff som hade lämpat sig bäst för en artikel har töjts ut till en bok. Å andra sidan är en hel del av utfyllnadsstoffet faktiskt lärorikt åtminstone för den som – i likhet med mig – saknar ens de mest grundläggande kunskaper i modern biologi. Man får till exempel veta hur evolutionsbiologin ser på förhållandet mellan arv och miljö. Psykologen Donald Hebb har jämfört frågan ”Är det arv eller miljö som i första hand bestämmer vår personlighet?” med frågan ”Är det längden eller bredden som i första hand bestämmer en rektangels yta?” Svaret är inte antingen-eller, inte heller både-och. Det är generna i samspel med miljön som formar de flesta aspekter av personligheten. Eller som Edward O Wilson uttryckt det: generna är ett koppel på vårt beteende, men ett mycket elastiskt sådant. Vi får också en bild av hur en neurovetenskaplig begreppsapparat kan se ut: emotioner definieras som en fysisk upplevelse, de är en neural eller endokrin respons på en retning vars funktion är att reglera organismens inre värld i relation till den yttre värld som utgör dess miljö. En känsla däremot är medvetandet om emotionerna och medvetandet är medvetandet om det ’själv’ som har känslan.

Också en del av exemplen från primatforskningen är intressanta, ibland till och med berörande. Det gäller inte minst Frans de Waals historia om hur en bonobo förefallit kunna leva sig in i en helt annan arts – en fågels – situation. När bonobohonan Kuni i sin engelska djurpark fick syn på en trast som flugit mot en glasruta gick hon fram till den, försökte få den på fötter, väntade för att se om den skulle kvickna till. När den inte gjorde det lyfte hon upp den och kastade den framåt varvid dess vingar började fladdra till och när hon märkte att den fortfarande inte kunde flyga klättrade hon upp med den i det högsta trädet i inhägnaden och kastade den framåt som ett pappersflygplan. När den åter damp till marken ställde hon sig bredvid den och vakade tålmodigt över den tills den äntligen kvicknade till och flög sin kos.

Det är nästan så man får för sig att människoaporna är mer empatiska än människan. Det ”obligatoriskt sällskapliga” djuret – som Cacioppo och Patrick för övrigt rentav kallar ”hyperempatiskt och hyperkooperativt” – har nämligen historiskt sett inte dragit sig för att bryta mot den anständiga djurparkens grundregel. 1904 kom en ung man vid namn Oto Benga till USA. Han tillhörde Batwa-stammen i Kongo, den folkgrupp som oftare kallas pygméer, och en amerikansk missionär hade fått idén att det kunde vara värt att ställa ut gossen på världsmässan. Medan mässan ännu pågick kom det bud från Kongo om att Bengas stam hade utplånats i en massaker och efter en kort tid på ett barnhem skickades gossen till New York där han ställdes ut i aphuset i Bronx djurpark. Han delade bur med en chimpans, sov i hängmatta, tränade med pil och båge och begapades dagligen av upp till 40 000 besökare. Protester från afrikanamerikanska präster ledde till att han så småningom befriades och förflyttades till Virginia där han fick arbete i en tobaksfabrik. Vid det här laget hade han emellertid oåterkalleligt tappat fotfästet och 1916 lyckades han låna en revolver, byggde en rituell eld enligt sin stams traditioner och sköt sig sedan genom hjärtat.