Den 11 juli 1995 attackerade bosnienserbiska trupper ledda av general Ratko Mladic den av FN beskyddade staden Srebrenica i östra Bosnien och Hercegovina. De holländska FN-soldaterna fick inte det flygunderstöd de begärde, och gav upp beskyddet av staden utan strid. I staden befann sig omkring 20000 muslimska bosnier, de flesta flyktingar som fördrivits från sina hem i kringliggande byar. När staden var intagen lämnade FN-trupperna platsen. Kvinnor och flickor fördes iväg och därefter vidtog ett bestialiskt mördande av de omkring 8000 män och pojkar som tillfångatagits, varpå kropparna fraktades till massgravar i skogarna kring Srebrenica.

I dag är det på dagen tolv år sedan detta fruktansvärda folkmord inleddes, vars effekter ännu skakar Bosnien och Hercegovina. Just idag väntas uppåt 25000 människor bevista minneshögtiden och begravningen av 465 offer, vid den grav- och minnesplats som anlagts bredvid den fabriksbyggnad där många av morden utfördes. Kvarlevorna av dessa 465 människor har grävts fram ur massgravar, och sedan mödosamt identifierats med hjälp av DNA-teknik. De 465 är inte de första och inte de sista att begravas. För ICMP, den internationella kommissionen för saknade personer, återstår kvarlevor från ungefär 3500 av krigets offer att identifiera, och de räknar inte med att kunna slutföra sin uppgift förrän år 2010. Då kommer ändå ett omfattande arbete att återstå. 10000 människor saknas alltjämt, och fortfarande hittas nya massgravar.

Men även om identifikationen och begravningen av krigets offer är av oerhörd betydelse för anhöriga, så krävs ännu mycket mer för att Bosnien och Hercegovina ska kunna försonas med sitt förflutna. En av de viktigaste komponenterna i en sådan process är att revidera den konstitution som splittrat landet i politiska enklaver som konstituerats på etnisk grund. Konstitutionen bygger på fredsöverenskommelsen i Dayton från 1995 och delar Bosnien och Hercegovina i två politiskt jämlika entiteter: Republika Srpska (den serbiska republiken) och Federationen Bosnien och Hercegovina. Federationen består i sin tur av tio kantoner, som alla har egna regeringar, parlament och myndigheter. Därutöver finns Brcko, ett litet distrikt i norr som har en egen regering och ett eget parlament, men som förvaltas av en internationell övervakare. Över hela lapptäcket vakar en internationell så kallad hög representant och hans stab. Sammantaget styrs Bosnien och Hercegovina, som till ytan knappt är större än Svealand och har en befolkning på omkring fyra miljoner invånare, sålunda av 14 regeringar, 17 parlament, 19 presidenter, en internationell övervakare och en hög representant. Som om inte detta vore nog finns därtill en särskild domstol som har rätt att ogiltigförklara nya lagar om de anses strida mot vitala etniska intressen för någon av de tre konstitutionellt erkända folkgrupperna: bosniaker (muslimska bosniska), bosnienserber (ortodoxa bosnier) och bosnienkroater (katolska bosnier).

Det är i det närmaste uppenbart att Daytonkonstitutionen är dysfunktionell, och Bosnien och Hercegovina skulle knappast kunna fungera utan den höge representanten som enligt de så kallade Bonn-maktbefogenheterna har rätt att stifta lagar även utan godkännande av de många lagstiftande församlingarna. Av denna anledning initierade det internationella samfundet under slutet av 2005 en konstitutionell diskussion mellan landets ledande politiker. Diskussionerna pågick under några månader och slutligen kunde partiledarna enas om vissa obetydliga konstitutionella förändringar, som ändå av många sågs som ett första steg mot en mer funktionell konstitution. Förslaget krävde två tredjedelars majoritet i det statliga parlamentet men röstades i april 2006 ner med bara två röster efter att en inflytelserik politiker, bosniaken Haris Siljajdzic, förmått några parlamentsledamöter rösta mot partilinjen.

Siljajdzic var inte alls emot konstitutionella förändringar. Tvärtom menade han att de föreslagna förändringarna var otillräckliga, och hävdade att entiteter och kantoner måste avskaffas. Särskilt kritisk förhöll han sig till Republika Srpska, som han anser vara en historielös skapelse baserad på bosnienserbernas etniska rensning. Siljajdzics kompromisslösa förslag var och är politiskt ogenomförbart, men många bosniaker uppskattade ändå hans moraliska patos. Kuppen i parlamentet blev därmed upptakten till en framgångsrik valkampanj, som kulminerade med att Siljajdzic valdes till en av tre presidenter på statsnivå vid valet i oktober 2006. Siljajdzics retorik spelade emellertid inte bara honom själv i händerna. I Republika Srpska kunde socialdemokraten Milorad Dodik utnyttja vad han hävdade vara muslimsk propaganda för att vinna röster. Dodik lovade helt enkelt att till varje pris försvara Republika Srpska och bosnienserbernas intressen, och vann en jordskredsseger i Republika Srpska, där han efter valet valde att stanna som entitetens regeringschef.

Siljajdzic och Dodik vann valet genom sin aggressiva retorik, men underblåste samtidigt den misstro, rädsla och ilska som ledde till 90-talets krig, och som sedan kriget omöjliggjort någon verklig försoning mellan folkgrupperna. Sedan valet har särskilt Siljajdzic fortsatt på den inslagna vägen, och kräver alltjämt att Republika Srpska avskaffas. Dodik har svarat med att hota med folkomröstning om självständighet för Republika Srpska, och vägrar gå med på några reformer som stärker den svaga statliga nivåns makt. Det politiska dödläget har lett till att Bosnien och Hercegovinas förhandlingar med EU om ett framtida medlemskap gått i stå. Det internationella samfundet har också beslutat att förlänga den höge representantens mandat, som var tänkt att upphöra i år. Man har därtill rekryterat en ny hög representant, slovaken Miroslav Lajcak, som den 2 juli ersatte tysken Christian Schwarz-Schilling som många uppfattat som alltför passiv och eftergiven i förhållande till Dodik och Siljajdzic.

Trots att det internationella samfundet härvidlag sänt en tydlig signal till de bosniska politikerna har Haris Siljajdzic valt att ta ännu en omöjlig strid, denna gång om Srebrenica. Striden har sin upprinnelse i ett uppmärksammat domslut av den internationella FN-domstolen i Haag (ICJ). ICJ har under de senaste 14 åren begrundat frågan om Serbien gjort sig skyldig till folkmord och brott mot mänskligheten under kriget i Bosnien och Hercegovina. Den 26 februari i år avkunnade de sin dom, där Serbien frikändes från de anklagelser som framställts av Bosnien och Hercegovina. Däremot bekräftade domstolen att ett folkmord begåtts i Srebrenica, och dömde Serbien för att inte ha gjort tillräckligt för att förhindra detsamma.

Domen har kritiserats både av bosniska och internationella jurister för att vara feg och politisk. Det avgörande argumentet är att om Serbien kunnat förhindra folkmord, så borde det också kunna dömas för delaktighet i detsamma. Siljajdzic har emellertid intagit en annan linje, och hävdar att ICJ genom domen fastslagit att Republika Srpska är skyldigt till folkmord. Hans argument är enkelt: eftersom ett folkmord bevisligen begåtts och Serbien inte är skyldigt till detsamma, så måste Republika Srpska vara skyldigt. I retoriken fungerar argumentet utmärkt, men rent juridiskt är det ohållbart. ICJ kan för det första bara döma stater och Republika Srpska har aldrig varit en stat. För det andra behandlar domen bara Serbiens ansvar för brott som begicks under kriget 1992–1995. Sådana juridiska realiteter har emellertid inte hindrat Siljajdzic från att hävda att Srebrenica, som idag ligger i Republika Srpska, måste befrias från entitetens jurisdiktion och få särskild konstitutionell status.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Den bosniakiska kommunledningen i Srebrenica har självrådigt och utan juridisk grund utropat sig självständig från Republika Srpska, och en grupp bosniaker från kommunen upprättade i våras ett tältläger i Sarajevo där de hotade med att stanna tills kommunen tilldelats särskild politisk status. Den höge representanten har svarat med att klargöra att speciell politisk status för Srebrenica inte kan komma i fråga. Samtidigt har han emellertid utnämnt en tidigare amerikansk ambassadör, Clifford Bond, som särskilt sändebud för Srebrenica. Bonds uppgift är att arbeta fram ett stödpaket för kommunen.

Förmodligen har kulmen på detta politiska rabalder nu passerats. Republika Srpska utlovade förra veckan stora ekonomiska satsningar i Srebrenica, och det internationella samfundet kommer också att öka sina insatser i kommunen. Demonstranterna i Sarajevo rev sitt tältläger häromdagen, och det mesta tyder sålunda på att dagens minneshögtid kommer att kunna hållas utan incidenter och politiska manifestationer.

Icke desto mindre kvarstår faktum att striden om Srebrenica är ett sjukdomssymptom i en djupt splittrat samhällskropp. Om kroppen ska kunna läka krävs en konstitution som helar snarare än söndrar. Men för att konstitutionen ska kunna ändras behövs politisk vilja att försonas. För att detta ska kunna ske måste Bosnien och Hercegovina göra upp med sitt förflutna, vilket bland annat kräver att de personer som är ansvariga för de värsta krigsförbrytelserna ställs inför rätta och döms. Även på denna punkt återstår, drygt elva år efter krigsslutet, mycket att göra. Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) har sedan den upprättades 1993 åtalat 161 personer och dömt 51. Detta är endast en bråkdel av alla som misstänks för brott. Bara i Bosnien och Hercegovina finns nästan 13000 krigsförbrytelser anmälda. Kvalificerade bedömare spekulerar i att det finns grund för åtal mot omkring 3000–4000 personer. De flesta av dessa personer är ännu inte utsatta för någon förundersökning, och lever sålunda vanliga liv, ibland sida vid sida med dem som anmält att de utsatts för eller bevittnat deras övergrepp.

Trots detta kommer ICTY att börja avveckla sin verksamhet nästa år. I gengäld har det internationella samfundet satsat resurser på att bygga upp lokala kammare för krigsförbrytelser vid domstolar i Zagreb, Belgrad och Sarajevo. Krigsförbrytarkammaren i Sarajevo är den största, men kommer ändå aldrig att kunna hantera alla anmälningar. Därför finns en förhoppning om att Bosnien och Hercegovinas lokala domstolar ska åtala vissa av brottslingarna, och så sker också. Uppgiften är emellertid rättssystemet övermäktig. Även utan krigsförbrytelser väntar ungefär 2 miljoner anmälda brott och förseelser på att utredas, och i hela landet finns totalt ungefär 3000 fängelseplatser.

En oerhört viktig och mer realistisk uppgift är att gripa Srebrenicamassakerns huvudansvariga: general Ratko Mladic och krigstidens bosnienserbiska president Radovan Karadzic. Mladic rörde sig till för några år sedan öppet i Serbien, men nu har både han och Karadzic gått under jord. EU har vid upprepade tillfällen avbrutit medlemsförhandlingar med Serbien för att de inte gör tillräckligt för att gripa dem, men förhandlingarna har nyligen återupptagits efter att den nya serbiska regeringen lovat att göra vad de kan för att de ska arresteras. Det är emellertid långt ifrån första gången sådana löften utfärdats i Serbien, där många människor inte tror på att något folkmord begåtts och betraktar Mladic och Karadzic som hjältar snarare än som misstänkta krigsförbrytare. EU:s krav på ett utlämnande ser de som en del av en västerländsk sammansvärjning mot Serbien. Liknande attityder innehas av många bosnienserber, varför en offentlig rättegång mot Mladic och Karadzic är nödvändig för att en försoningsprocess mellan folken i Bosnien och Hercegovina ska kunna påbörjas.