Framsynta regimer brukar analysera hoten både mot det egna landet och mot det egna maktinnehavet. Så även den ryska. Men den ryska ledningen och den inhemska kritiken presenterar olika bilder av hoten mot Ryssland. Vad innebär skillnaderna?

Den officiella ryska hotbilden kretsar i mycket kring maktbalans, territoriella aspekter och yttre eller inre hot om angrepp av skilda slag mot landet och dess institutioner. Ett återkommande tema är hotet från Nato. Sett ur en rysk synvinkel har Natos expansion i Europa medverkat till att krossa en allierad regim i Belgrad och ryckt undan en för den ryska vapenindustrin viktig marknad i östra Centraleuropa. Den har vidare militariserat den västerländska demokratioffensiven in på det forna sovjetiska territoriet, vilken därmed i sin tur för många ryssar kommit att framstå som ett instrument för fortsatt Nato-expansion. Perspektivet att denna tvåfaldiga expansion skulle fortsätta in i ytterligare några forna sovjetrepubliker, såsom Georgien och Ukraina, uppfattas som ett ödesdigert hot i Moskva och var ett avgörande skäl till det ryska militära ingripandet i Georgien 2008.

För Moskva framstår den militära kapacitet, som tidigare Warszawapaktsländer och sovjetrepubliker fått med sina Nato-medlemskap, som ett starkt hot. De ryska säkerhetspolitiska bedömningarna grundar sig logiskt nog på motpartens militära kapacitet snarare än på dess uttalade intentioner – Washingtons och Bryssels upprepade försäkringar att Nato inte är ett hot mot Ryssland lugnar inte. I den ryska försvarsmaktens militärdoktrin från februari 2010 utpekades Nato som ett av de ”främsta krigshoten mot Ryssland”. Men president Medvedev preciserade snabbt att huvudproblemet inte är Natos militära makt utan Natos ”ändlösa utvidgning genom att absorbera länder, som en gång var del av Sovjetunionen och som är våra omedelbara grannar.”

Andra bedömningar gör sig dock hörda i Moskva. Så menar den ryske historikern Dmitrij Trenin att Moskva har fastnat i idén att ”Väst är fast beslutet att med alla tänkbara medel försvaga och ytterst stycka landet och förvandla det till underdåniga satelliter.” Visserligen är en sådan farhåga överdriven – när den amerikanska statsledningen under 90-talet faktiskt såg sig ha ett sådant handlingsalternativ, tog den det strategiska beslutet att inte verka för Ryska federationens sönderfall. Men den är trots det djupt rotad hos vissa fraktioner inom den styrande eliten, menar Trenin och förordar att den aggressiva retoriken monteras ned och ersätts av samarbetsinviter, som kan tillgodose Rysslands moderniseringsbehov. Han menar att den ryska ledningen har missuppfattat både karaktären hos och de drivande faktorerna bakom den växande politiska konkurrensen i Rysslands omedelbara grannskap. Det handlar inte längre om ”dominans och lydnad utan om frihet och olika utvecklingsmodeller.”

För en utomstående betraktare framstår Nato i dag inte heller som ett militärt hot mot Ryssland, även om det är lätt att se – oberoende av hur man värderar det – att Nato-expansionen faktiskt har gått ut över vitala ryska intressen på flera håll i Europa. I praktiken är det dock än mer EU:s expansion som har trängt tillbaka ryska positioner, främst i Baltikum och östra Centraleuropa. Länge har Moskva inte förstått vare sig karaktären eller kraften hos EU-expansionen och har hittills inte heller lyckats utveckla en fullt relevant politik gentemot EU. EU passar inte in i de ryska formaten och traditionerna för utrikes relationer, som rymmer en preferens för bilaterala samarbetsrelationer. Gradvis har dock den ryska förståelsen av EU ökat, och med den också misstänksamheten mot EU:s fortsatta expansion. Inte minst har EU:s under 2009 lanserade Östliga partnerskap kommit att ses som ett västligt geopolitiskt försök att fjärma de berörda länderna från Moskvas inflytande.

Ryssland har tre yttre fronter: väst, syd och öst. Medan den officiella retoriken fokuseras på väst, är sannolikt Kinas allt tydligare position som supermakt den enskilt svåraste frågan. Den kinesiska konkurrensen växer både i det direkta gränslandet i öster och i den olje- och gasrika centralasiatiska regionen. Kontrollen över de centralasiatiska energitillgångarna har redan blivit en konfliktfråga mellan Ryssland och Kina. Och den ryska Fjärran Östern är inte bara glest befolkad, den har under de senaste 20 åren förlorat ytterligare 20 procent av sin ryska befolkning.

Väl medveten om den alltmer otillfredsställande maktbalansen i öster inledde president Putin 2004 gränsförhandlingar med Kina. I juli 2008 tecknade regeringarna avtal om över 4000 km gräns, bland annat innebärande att Ryssland avstod från överhögheten över en och en halv ö i floden Amur, som hade ockuperats av Röda armén 1929. Ett konflikthot hade avvärjts.

Men andra kvarstår. Ett är att Kina beslutar sig för att skydda sina flera miljoner medborgares intressen i Sibirien, i likhet med hur Moskva skyddade ryska medborgares intressen i Sydossetien i Georgien. För en sådan eventualitet saknar den ryska säkerhetspolitiken enligt den inhemska kritiken helt beredskap. 47 procent av befolkningen i Vladivostok bedömer Moskvas politik som det främsta hotet mot de ryska intressena i Fjärran Östern, medan hotet från Kina sätts på andra plats. Även andra regionala hot, som den ryska politikens misslyckats med att effektivt bemöta, uppmärksammas av kritikerna. Ett är det säkerhetshot mot Ryssland, som utvecklingen i Tjetjenien och andra nordkaukasiska ryska län utgör.

I ett dystopiskt scenario skissar den oppositionelle politiske analytikern Andrej Piontkovskij hur Ryssland om tio-femton år kommer att se Kina svälja den ryska Fjärran Östern och Sibirien, för att sedan förlora kontrollen av norra Kaukasus och Volgaregionen till deras växande muslimska befolkningar. (Det södra federala distriktet är det enda som växer i Ryssland, med 12 procent mellan 1989 och 2003, medan landets befolkning minskar från dryga 148 miljoner 1991 till knappt 143 miljoner 2010.) För resten av den Ryska Federationen återstår därefter att ansluta sig till Ukraina. Efter 1000 års kontinental expansion och kontraktion skulle Ryssland därmed komma att ha ”fullgjort en hel cirkel och ha återvänt till det ryska Kievriket”. Tankefiguren är ett sönderfall av Ryssland, som dock inte har åstadkommits av yttre fiender utan av den egna inkompetensen.

Även om perspektivet är drastiskt, figurerar detta slags mardrömscenarier till och med hos landets ledning, något som förvisso är en gammal rysk tradition, men som i dag sannolikt också kan hänföras till det alltmer svåravvisliga intrycket att den egna säkerhetspolitiken faktiskt uppvisar allvarliga brister. Till detta må dock sägas att ledningen ägnar sig åt frågan och söker lösningar för att bemöta hoten. Dit hör en genomgripande reform av försvarsmakten med syftet att kunna möta etniska konflikter och separatistiska tendenser. Ambitionen att på ett adekvat sätt möta hoten mot Rysslands säkerhet försvåras emellertid av att alltför mycken problemlösning styrs av ett antikverat säkerhetstänkande, baserat på vapenmakt och territoriell kontroll snarare än på ett modernt samarbets- och kontraktstänkande.

Det strategiska tänkandet i Moskva blockeras också av sin egen konceptuella ram, Eurasien. I sin bok ”The End of Eurasia” (2002) argumenterar Dmitrij Trenin för att Eurasien alltsedan det ryska kejsardömets undergång är dött, både som geopolitisk entitet och som fysisk realitet motsvarande den Ryska Federationen. Det utvecklades aldrig till den symbios av Europa och Asien, som propagerades officiellt. Det var snarare alltid ”en utvidgning av Ryssland och en funktion av dess makt /…/ det var militärt monolitiskt, politiskt och ekonomiskt rimligt väl enat, men kulturellt extremt splittrat.” Denna kulturella splittring var vad som slutligen åstadkom imperiets fall och kommer att blockera dess återskapande.

Trenin ser det som bestämmande faktorer att Ryssland är både mindre självsäkert än Kina och mindre klart definierad som nation. Ryssland kan därför inte på allvar förvänta sig att vara ett kraftcentrum på Kinas nivå, eller för den delen på USA:s. Han kritiserar den av många i landets ledning omfattade trossatsen att det skulle vara ”liktydigt med nationellt självmord” att inte hålla fast vid Ryssland som ett eurasiatiskt imperium. Han påminner om att Ryssland är ”ett medelstort land med en medioker utvecklingsnivå men med mentaliteten hos en stormakt och världsledare”. För att någorlunda adekvat möta de hot landet står inför, måste landet i stället markera sin europeiska tillhörighet och gradvis söka integrera sig i ett Storeuropa. Även om Ryssland inte kan ingå i Europas kärna, kan det på så vis undvika en hotande isolering och få stöd för landets modernisering, dess anpassning till det 21:a århundradet. Det gäller att ”bygga Europa inom Rysslands egna gränser.”

Behovet av stöd för landets modernisering framförs också ofta av ryska representanter, senast av premiärminister Putin vid hans besök i Stockholm den 27 april i år. Moderniseringen är tänkt att rå på den ekonomiska och tekniska efterblivenhet, som nu även landets ledning ser som ett hot mot dess fortsatta utveckling. Inte minst svenska företag inbjuds till samarbete. Men som väl känt tvekar tilltänkta samarbetsparter ofta inför bristerna hos det ryska rättssystemet, den omfattande och växande korruptionen och den organiserade brottsligheten. Ledningen har uppmärksammats på att sådana problem i många fall står i vägen för – och därmed utgör ett hot mot – den hett eftertraktade moderniseringen av landet. Med tanke på frågans betydelse för Rysslands fortsatta utveckling finns på detta område en riskabel brist på handling. Så är korruptionen ett kärt ämne i retoriken men har ändå tillåtits att växa ohämmat under de senaste tjugo åren.

Som flera inhemska kritiker påpekar, saknar landets ledning i dag en adekvat säkerhetspolitik i bemärkelsen en politik, som förutser och bemöter allvarliga hot mot landet, som inte baseras på att rädsla och respekt är synonymer. Men Ryssland saknar i dag också en samhällsstyrning, som skulle kunna kanalisera krav på politiska reformer och strategiskt omtänkande. För att långsiktigt säkerställa det egna maktinnehavet har den nuvarande ledningen under det gångna decenniet, genom att framställa den demokrati som kunde utgöra ett hot mot dess egen maktposition som ett hot mot Ryssland, framgångsrikt ägnat sig åt att neutralisera och bryta ned de demokratiska institutioner och organisationer, som hade börjat byggas upp under 90-talet. Därmed har i praktiken också förändringstrycket minskat kraftigt – regimen kan nu tillåta sig att stelna utan kortsiktig risk. Men, som den förra året bortgångne historikern Moshe Lewin har framhållit, både tsardömet och sovjetväldet föll på grund av statens rigiditet och oförmåga att möta tidens dynamik, i kombination med dess stora dominans i samhällslivet.

Till dess att en ledning tar över i Moskva, som ansvarar för sin politik inför landets befolkning, riskerar de nuvarande säkerhetspolitiska bristerna att bestå. I den bemärkelsen är det svårt att avvisa intrycket att landets ledning faktiskt själv utgör ett hot mot landets säkerhet. I ett Moshe Lewinskt perspektiv framstår den också som ett hot mot sin egen fortsatta existens.