Tysklands historia och kultur har länge varit föremål för hårda kontroverser inom europeisk kulturforskning. Inte minst har det varit fallet efter andra världskriget och förintelsen av en stor del av Europas judar och romer. Det har under vår tidsepok funnits en tendens att söka svaren på den tyska katastrofen i den tyska historiens och kulturens särprägel. Ett typiskt exempel på denna tendens är debatten mellan historiker om Tyskland som ett exempel på en försenad modernisering och den tyska kulturen som ett undantag från den europeiska allfarvägen. Den debatten fick på nytt aktualitet genom den kontrovers som gått under namnet ”historikerstriden” och där ledande intellektuella från både Tyskland och andra länder har korsat klingor för att antingen avvisa eller underbygga tesen om Tysklands särpräglade väg in i moderniteten.
De båda världskrigen och i synnerhet det andra har givit nytt bränsle åt dessa meningsskiljaktigheter och det är inte för mycket sagt att påstå att tysk kultur har lidit skada av den skuldbörda som lagts på landet för båda dessa krig. Efter det senaste kriget kom tysk kultur att nedvärderas i så gott som alla europeiska länder. Typiskt för denna utveckling är nedgraderingen av det tyska språket i de flesta länders undervisningssystem. Segertåget för den anglosaxiska kulturen och det engelska språket kan kanske inte uteslutande härledas ur det tyska nederlaget, men det har i varje fall underlättat denna utvecklings närmast totala succé.
Den anglosaxiska dominansen både inom kulturlivet och inom den vetenskapliga världen är i dag kompakt, medan den tyska fortfarande brottas med sviterna från förintelselägrens omänskliga grymheter. Och även om Tyskland i dag är en av Europas mest stabila demokratier och starkaste ekonomier har det långt kvar till den kulturella maktställning landet hade under 1800- och det tidiga 1900-talet. På många sätt är det beklagligt att det varit så svårt att hålla isär nationalsocialismens illdåd från den tyska kulturens och vetenskapens enastående prestationer under tidigare perioder. Det är beklagligt därför att det riskerar att göra oss urarva när det gäller en central del av den europeiska kulturens största insatser.
Nu har det emellertid kommit en bok som söker rätta till denna ytliga och snedvridna syn på vårt egna och på Tysklands förflutna. Författaren är Peter Watson, engelsk idéhistoriker och journalist som i ett otroligt digert och inträngande arbete på närmare 1000 sidor går igenom det han kallar ”Europas tredje renässans” och som i allt väsentligt har sitt ursprung i Tyskland under den tid som sträcker sig från 1700-talet till andra världskriget.
Boken som har titeln The German genius (Harper, 992 s)och vars undertitlar är flera – bland dem ”The germans dive deeper but come up muddier” – är ett imponerande arbete. Watson går igenom alla de stora tyska kulturpersonligheterna, filosoferna, författarna, musikerna och vetenskapsmännen och redovisar initierat och detaljerat deras arbete och insatser och vilken betydelse de haft för den efterföljande utvecklingen. Han skriver om snart sagt alla områden från Wilhelm von Humboldts reformering av universiteten till musiklivet och den naturvetenskapliga utvecklingen, och han visar mycket övertygande och med stor lärdom att Tyskland under 1800-talet blev den främsta bildningsnationen i det dåtida Europa. Att vara bildad och äga förmågan att följa med i den kulturella och vetenskapliga diskussionen blev centralt för att nå en aktad medborgerlig och social status. Den tyska medelklassen blev i ovanligt hög grad bärare av ett kulturklimat som spred en bildad diskussion om kulturens framsteg på alla områden. Det skapade naturligtvis försörjningsmöjligheter och incitament för en intellektuell kraftansträngning av enastående kvalitet.
Denna tradition gick emellertid i graven med nazismens makttillträde då all kultur skulle strömlinjeformas efter de nya härskarnas trånga kultursyn. Det var inte bara bokbålen som undergrävde och likriktade den tyska kulturen och bildningen utan även det förödande grepp som regimen kopplade över skolväsendet, universiteten, den vetenskapliga forskningen, filmen och teatrarna och även dess järnhårda styrning av journalistiken och opinionsbildningen. Allting skulle inriktas på att tjäna det nya Tysklands ansträngningar för att vidga sin makt och sitt livsrum.
Följden blev att enorma mängder av den intellektuella elit som burit upp Tysklands ställning som ledande kulturnation och som centrum för den fria tanken och djärva spekulationen lämnade landet eller dog i nazisternas koncentrationsläger. En amerikansk förläggare och mecenat lär ha sagt att han älskade Hitler eftersom ”Hitler skakade trädet medan jag plockade upp äpplena”. Utan tvivel bidrog denna dränering av Tysklands intellektuella kraft till att landet förlorade kriget. Det var från exilerade vetenskapsmän som initiativet till den amerikanska atombomben kom. I fruktan för att Tyskland var på väg att utveckla detta massförstörelsevapen skrev Einstein och andra forskare till president Roosevelt och manade honom att ta initiativet till konstruktionen av en egen bomb.
Resultatet blev också att USA med sina väldiga ekonomiska och industriella resurser inledde en närmast unik satsning på att få fram ett atomvapen och genom en målinriktad forskning också blev i stånd att producera bomben. Den kom visserligen aldrig att användas i Europa utan endast i kriget mot Japan. Men den var likväl en milstolpe i kampen mot tidens totalitära regimer, inte minst blev atomvapnet och kapprustningen på det nukleära området en central del av det kalla krig som följde efter segern över nazismen.
Utan tvivel ligger det mycket i att den tyska kulturella blomstringen under 1800-talet var av kolossal betydelse för hela den europeiska utvecklingen. Det räcker med att nämna namn som Immanuel Kant, Karl Marx, Sigmund Freud, Gregor Mendel, Friedrich Nietzsche, Albert Einstein, Max Weber, Ferdinand Tönnies och George Simmel (listan skulle kunna förlängas i det oändliga) för att förstå excellensen i tysk samhällsfilosofi och naturvetenskapligt tänkande under denna blomstringsperiod.
Man kan räkna med att mer än 100000 tyskar (de flesta judar) lämnade Tyskland under nazismens år vid makten. Nazismens brott var således inte bara kriget och förintelsen utan också att den lade Tysklands kulturella landskap öde och att landet förlorade sin tidigare dominerande position inom europeisk kultur.
Redan under kriget startade diskussionen om vilken roll och betydelse den tyska historien och kulturen spelade för nazismens maktutveckling och dess perverterade syn på andra folk och då i synnerhet på judarna. Och tidigt spårade många filosofer och historiker ett särdrag i tysk kultur som tillmättes stor vikt för den tyska katastrofen. Detta särdrag hade att göra med att tysk filosofi och samhällstänkande under genombrottsfasen hade ett starkt romantiskt credo. Den tyska filosofin sökte en annan väg till förståelsen av världen och tillvarons gåta än den som den tidigare dominerande upplysningsfilosofin hade förespråkat. Den tyska filosofin ställde sig skeptisk för att inte säga kritisk mot den förnuftsdyrkan som utmärkt upplysningen. Den såg i denna filosofi en mekanisering och atomisering av världen. Allting sönderdelades i sina beståndsdelar för att efter människans förstånd sättas ihop till en för förnuftet acceptabel förklaring av tillvarons mysterier. Mot detta tillvägagångssätt ställde den tyska romantiska idealismen en mer holistisk och organisk världsbild, som betonade att förnuftet var otillräckligt för de uppgifter upplysningen krävde av det.
Den tyska filosofin såg förnuftet som underordnat större och mäktigare krafter, med vilka människan måste försonas för att nå sin bestämmelse och sin lycka. Dessa överordnade krafter var Naturen, Kulturen och Historien. De utövade ett mäktigt inflytande över tillvarons villkor och var själva förutsättningen för ett fullt och autentiskt liv. Den väg upplysningen företrädde kunde enbart leda till en falsk förståelse av världen och människans situation i den. I den tyska filosofin ingick också föreställningen att människans strävan efter autenticitet måste leda till att hon i mötet med världen och dess bistra villkor ofrånkomligt blev en främling inför allt och alla och även inför sig själv. Detta förfrämligande eller denna alienation var livets allvarligaste problem och det kunde som sagt bara övervinnas genom en försoning som erkände de traditionella krafter som var mäktigare än det mänskliga förnuftet.
Denna föreställningsvärld ledde till en romantisering av det naturliga livet och det okonstlade folket och sin mest berömda utformning fick denna filosofi hos Johann Gottfried Herder, som i motsats till den franska upplysningen hävdade att språket, kulturen och landskapet och inte bosättningen var konstituerande för människans nationella identitet. Herder har felaktigt ansetts vara upphovet till den nazistiska nationalismen som betonade ”Blut und Boden” som det grundläggande för folkets och nationens gemenskap. Det är möjligt att Herder trodde att dessa faktorer spelade in i det nationella medvetandet men han gjorde det inte för att skapa fientliga avstånd mellan olika kulturer. I grund och botten var Herder av direkt motsatt uppfattning och önskade att alla folk skulle tillerkännas samma rättigheter och att kulturella skillnader borde utnyttjas för att berika de olika kulturerna. I synnerhet förfäktade han denna uppfattning när det gällde Tysklands judar.
Tyskland karaktäriserades under sin kulturella blomstring av att landets politiska struktur var starkt auktoritär. Kejsaren behöll oinskränkt makten i sin hand alltmedan demokratiska tendenser eller genombrott ägde rum i de omgivande europeiska länderna. Tyskland såg sig som bärare av en överlägsen kultur, ja till och med som det enda kultiverade landet. De övriga högt utvecklade grannländerna som England och Frankrike sågs som civiliserade men utan en djupare kultur. De hade stil och yta, etikett och eleganta maner men de saknade själ. Detta tyska högmod gjorde Tyskland oförmöget att motta demokratiska impulser från den värld som var stadd i revolutionerande förändring.
Debatten om den tyska historien och kulturen som en särskild väg till det moderna är inte avslutad och kommer förmodligen aldrig att bli det. Förhoppningsvis kommer Peter Watsons enastående lärda och djupgående framställning av tysk kultur att återupprätta dess anseende, som så abrupt och grundligt bröts med nazismens maktövertagande och världskrigets trauma. Det är i så fall redan det en stor sak.
På en punkt saknas dock något i denna inträngande och överflödande rika framställning av Tysklands kulturella historia och det är att Watson inte reflekterar över det uppenbara förhållandet att Tysklands kulturella och vetenskapliga kraftutveckling hade att göra med mötet mellan tysk och judisk kultur, med dessa folks tankeliv. Ingenstans i Europa var judarna så väl integrerade i det sociala och ekonomiska livet som i Tyskland och det ständiga mötet mellan judiska och tyska intellektuella traditioner var intensivt och enormt fruktbärande. Med nazismens vanvett gick Tyskland miste om denna enastående rika källa till andligt och intellektuellt nyskapande.
