Vem läser Ellen Key i dag? I likhet med exempelvis Viktor Rydberg, en annan av våra bortglömda klassiker, har hon förlorat nästan all sin forna glans. Frågan är om hon inte rentav är mer bortglömd än författaren till ”Singoalla” och ”Tomten”. Om hon alls är ihågkommen så är det kanske mest för sina (ofta missförstådda) föreställningar om kvinnans roll i hemmet och samhället, som antingen en stabil upprätthållare av den husliga sfären eller en engagerad samhällsmoder. Att Key årtiondena kring sekelskiftet 1900 var en av tidens tongivande svenska intellektuella och kulturradikaler påminns vi alltför sällan om, och knappt ens studenterna vid våra lärarhögskolor får i dag veta att hon är den internationellt mest kända svenska pedagogiska tänkaren någonsin. Det blev hon tack vare sitt tvåbandsverk ”Barnets århundrade” som publicerades år 1900. Boken översattes till ett dussintal språk, och särskilt den tyska översättningen blev en storsäljare som ständigt fick tryckas upp i nya upplagor – den trettiosjätte
lär ha kommit ut 1926.

I ”Barnets århundrade” förordade Key en fri uppfostran som gick ut på att barnet skulle få utvecklas i sin egen takt utifrån sina anlag och förutsättningar. ”Att ej låta barnet vara ifred, detta är den nuvarande uppfostrans största brott mot densamma”, slog hon fast. Siande om att det nya seklet skulle bli barnets århundrade satte hon just barnet i centrum. En annan som vid samma tid gjorde något liknande var den amerikanske pragmatisten John Dewey, en av det senaste århundradets allra mest inflytelserika pedagoger. Han gjorde gällande att det barncentrerade synsätt som han själv stod för innebar en kopernikansk revolution inom pedagogiken. Det var i sådana fall en revolution som även Key understödde och gav sitt bidrag till.

Det finns också andra likheter mellan Key och Dewey. Båda hade en evolutionistisk grundsyn och talade om barnets utveckling i termer av växande som skulle ske i ett växelspel mellan natur och kultur. De var också övertygade om att Darwins utvecklingslära gjorde religiösa förklaringsförsök om alltings uppkomst och utveckling överflödiga. Vad gäller människosynen företrädde de på var sitt sätt ett frihetligt, individualistiskt synsätt samtidigt som de tog hänsyn till det faktum att människan också är en social varelse. Därtill var båda starkt kritiskt inställda till det samtida skolväsendet med dess huvudsakliga inriktning på barnens förståndsutveckling. De teoretiska studierna borde kompletteras av praktiskt inriktade ämnen. Endast på så sätt kan skolan fostra harmoniska människor som utvecklar hela sin personlighet.

I visst avseende var både Key och Dewey företrädare för en klassisk bildningstradition, även om de omtolkade bildningsbegreppet efter sina egna syften och anpassade det till det samtida samhällets behov. Bildning förknippade de med en allsidig utveckling av människans andliga förmågor. Bildning är fråga om en ständigt pågående process som till skillnad från en målinriktad yrkesutbildning inte har något bestämt slut men vars resultat ändå visar sig i att den bildade människan har en förmåga att se de stora sammanhangen. En sådan människa kännetecknas inte primärt av sina stora ämneskunskaper utan snarare av sin övergripande och syntetiska helhetssyn. Bildning är, skriver Key, ”det som är kvar, sedan vi glömt allt, vad vi lärt”.

För såväl Key som Dewey har bildningsbegreppet också en estetisk sida. För Dewey är detta tydligast i den sena föreläsningsserien ”Art as Experience”, som publicerades i bokform 1932, där han lägger fram sin estetik vilken precis som hans pedagogik i sista hand utgår från en dynamisk-evolutionistisk naturuppfattning. Hos Key är den estetiska dimensionen närvarande i hennes flesta diskussioner om bildning och uppfostran, men allra tydligast i ”Skönhet för alla”, en liten skrift från 1899 som nu har givits ut på nytt av Ellen Key-institutet, med ett intressant förord av Claudia Lindén, ”Ellen Keys feministiska estetik”.

Huvudtanken i ”Skönhet för alla” är att konst och skönhet kan förändra och förädla människan. Key har en bestämd uppfattning om vad som är skönt. Det sköna kännetecknas av enkelhet, ändamålsenlighet, harmoni och ”ärlighet”. All form av prål och flärd är däremot förkastligt ur estetisk men även moralisk synvinkel. Att Key tänker sig att konsten har en fostrande inverkan framkommer redan av ett yttrande som ”att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med”. Hon drar sig inte för att underkänna de flesta människors smak som undermålig samtidigt som hon berättar för dessa hur de skall tycka och tänka. ”För dem, som inte själva har säker smak är det bästa rådet att undvika vridna och tillkrånglade former eller pråliga, mångbrokiga och skrikande färger, och välja enkla former och entoniga färger.”

Alla människor borde få leva sina liv i skönhet, det är Keys evangelium, men om det skall bli möjligt krävs det en allmän estetisk bildning. Att sprida en sådan bildning såg hon tydligen som en mycket angelägen uppgift. Här blir det tydligt att den estetiska bildning som Key förordar är extremt normerande och disciplinerande. Men samtidigt som man kan tycka att den smakfostrande attityd som hon onekligen var en tidig företrädare för är högst diskutabel kan man erinra sig att en liknande attityd genomsyrar mycket av vår tids diskussioner om konst och framför allt design. Vissa passager i ”Skönhet för alla” skulle kunna vara tagna från något inredningsprogram eller designmagasin i dag.

Precis som i många sådana tv-program och tidskrifter förenas det normativa draget hos Key med ett absolut tilltal. Vad hon än diskuterar har hon bestämda, inte sällan tvärsäkra uppfattningar om vad som är skönt och fult. Men till detta kommer att hon dessutom ofta ger uttryck för lika bestämda uppfattningar om vad som sant och falskt, rätt och fel. Detta trots att hon inte sällan pekar på det nödvändiga med att relativisera den egna positionen och inse att det som anses vara sant i dag inte behöver vara det i morgon. Denna ödmjukhet i teorin står i kontrast till den tvärsäkerhet med vilken hon uttalar sig om hur saker och ting egentligen förhåller sig. Det är en tvärsäkerhet som i sista hand bottnar i hennes optimistiska historieuppfattning, det vill säga i en tidstypisk tro på att historien har en tydlig riktning, att allting på det stora hela blir bättre och bättre. I enlighet med en sådan övertygelse trodde hon sig veta åt vilket håll utvecklingen gick och därmed vilka människor och företeelser som var i fas med tidens strävanden och vilka som inte var det.

Om det senare skriver Key i en uppsats om ”Hur reaktioner uppstår” som publicerades 1889. Det är en vidräkning med olika (icke namngivna) personer och företeelser i samtiden som Key uppfattar som reaktionära. Hon delar in de reaktionära i olika läger, däribland maktinnehavarna, avfällingarna och eftersägarna, vilka sägs ha olika motiv för och bevekelsegrunder till sina reaktionära hållningar. Men de förenas alla i motståndet mot det som Key ser som den enda vägen framåt, mot det hägrande målet som beskrivs med hjälp av den franska revolutionens slagord: målet är ”att familjen, staten, kyrkan, skolan – och alla områden som hör samman med dessa – skall komma att uttrycka frihetens, jämlikhetens och broderlighetens ännu ej förverkligade idéer”.

Utifrån dagens horisont framstår detta möjligen som naivt, men för Key tycks den starka framstegstron ha varit något av en självklarhet. Som en drivkraft för henne – liksom för många andra av dåtidens radikaler – fungerade drömmen om den nya människan som i sin tur skulle öppna upp för ett frihetligt och jämlikt samhälle. Att detta var en dröm som inte var oskyldig visas av att hon var en anhängare av det som på den tiden kallades rashygienska åtgärder men som numera brukar gå under beteckningen tvångssteriliseringar. Exempelvis menade hon att ”förbrytartypen” skulle hindras från att fortplanta sig. Annars riskerade hela människosläktet att degenereras.

I likhet med ”Skönhet för alla” har även ”Huru reaktioner uppstår” återutgivits i år av det flitiga Ellen Key-institutet. I volymen med den senare uppsatsen, en volym som bär titeln ”Några tankar om yttrande- och tryckfrihet” och som även innehåller ett förord av Elin Gardeström, ingår även två andra Keytexter, ”Om yttrande- och tryckfrihet” och ”Slutord”. Det kan ses som en kulturell välgärning att göra dessa och andra texter av Key tillgängliga för samtida läsare, i synnerhet eftersom det inte finns någon vetenskaplig utgåva av hennes samlade skrifter.

De båda aktuella böckerna har inga vetenskapliga anspråk, vilket förstås är helt i sin ordning. Det är också förståeligt att man har valt att modernisera Keys språk, så att det till exempel nu står ”vad” i stället för ”hvad”. Däremot framstår det som obegripligt att utgivaren också har ”tolkat” texterna. Hon har bytt ut vissa ”svåra” ord mot sådana som (för henne) framstår som mer lättförståeliga. Exempelvis har hon ersatt ”sedligt” med ”etiskt” och ”personligheters väsen” med ”personligheters innersta”; på ett annat
ställe har ”väsen” ersatts med ”personlighet”. Detta framstår inte bara som godtyckligt utan som onödigt och vilseledande, ja, dumt helt enkelt. När Key talar om en människas väsen eller sedlighet menar hon inte samma sak som vi gör när vi talar om en människas personlighet eller etik. Dessutom blir man som läsare osäker på vems ord det är man egentligen läser: Keys eller ”tolkarens”.

Frånsett detta är särskilt uppsatsen om yttrande- och tryckfriheten väl värd en genomläsning. Det är fråga om ett passionerat försvar för rätten att tala och skriva om vad man vill, helt i John Stuart Mills anda – att mottot till uppsatsen är hämtat från ”On Liberty” är ingen tillfällighet. Yttrandefrihet och tryckfrihet är, hävdar Key, själva grundvillkoret för en kultur samtidigt som graden av sådana friheter fungerar som en måttstock på ett samhälles intellektuella utvecklingsgrad. Precis som Mill har Key därtill en enorm tilltro till de stora personligheternas betydelse i samtiden och i historien, att det är sådana människors originella idéer som utgör själva motorn i utvecklingen. Därför framställer hon det som ett brott att hindra någon från att säga och skriva vad han eller hon vill. ”Tryckfrihetsåtal mot åsikter eller mot sättet att yttra dem är således, noga taget, de enda farliga ”tryckfrihetsbrotten” i ett samhälle.”

Att detta var en hållning som kanske var rimlig i en bestämd polemisk situation för hundra år sedan betyder inte att man rakt av bör skriva under på resonemanget i dag. Tvärtom framstår det som viktigt att inse att även yttrande- och tryckfriheten har sina gränser. Så är det också enligt svensk lag, vilket framkommer av att den förbjuder hets mot folkgrupp eller när predikningar som går ut på att homosexuella är som en cancersvulst i samhällskroppen brottsligförklaras.

Det är svårt att komma ifrån att Key i likhet med de flesta skribenter som är uppfyllda av en politisk, estetisk eller pedagogisk mission tenderar att förenkla de problem hon diskuterar. Det hindrar inte att man fortfarande kan inspireras av hennes texter och att man genom att ta del av hennes tankar om barnuppfostran, skönhet, pressfrihet eller vad det nu må vara kan få perspektiv på det samhälle i vilket vi själva lever, ett samhälle som delvis är detsamma som Keys men som samtidigt är helt annorlunda.