Han hette Julio och var peruansk dansör. Begäret, den sexuella lockelsen, vaknade så fort Gianni Vattimo såg honom. Det var första gången som kärleken drabbade den italienske filosofen. Vattimo berättar om det i sin självbiografi ”Not Being God” (2008) som publicerades när han var fyllda 72. ”Det var han som lärde mig att i sängen kan du, måste du, vara helt fri. Det var med honom som jag upplevde passion, kärlek till en annan person som också är det maximala begäret. Det var hans leende som först av allt och mer än något annat rörde mig.”
Julio lämnade Vattimo efter några månader av brinnande kärlek, men den blivande professorn kom att träffa två andra män, Gianpiero och Sergio, som han delade bostad och liv med tills de båda dog på 1990-talet. Inte okontroversiellt, att i det romersk-katolska Italien leva öppet som homosexuell – dessutom med två män samtidigt.
Kristendomen kallas ibland för kärlekens religion. Jesus uppmanade ofta människor att älska varandra. I Första Johannesbrevet står det till och med att Gud är kärlek, vilket är ett radikalt påstående. Ändå har de kristna kyrkorna haft svårt att härbärgera erfarenheter av kärlek. När dessa har kolliderat med dogmerna så har ofta dogmerna försvarats, såsom för Vattimo. Det tycks genom historien ha pågått en ständig konflikt mellan uppfattningar om rätt och fel slags kärlek.
När Vattimo ser tillbaka på sitt liv, nu som en äldre man, så är det förlusterna av människor som han har älskat, svikit eller haft kontroverser med som stiger fram i berättelsen om honom själv. Det är ett kärlekens landskap han porträtterar. I inledningen frågar han sig: ”Underlättar ålderdomen livets smärta? Gör den oss mindre förmögna att lida, att älska och uppleva passion? Gör den oss mer cyniska, hårdare, mindre känsliga? Jag frågar mig själv detta idag, vid ingången till min ålderdom. Jag fruktar att mitt svar är ja, och jag förebrår mig själv för det.”
Det krävs mod för att uppleva kärlek. Det beror på att kärlek handlar om förvandling – framför allt förvandling av oss själva. Kärlek är ingen abstrakt princip, utan en praxis som manifesteras i relationer till andra. Så argumenterar Werner Jeanrond, professor i systematisk teologi i Glasgow, i sin bok Kärlekens teologi (Verbum, 2009, 370 s). När Vattimo berättar om sitt möte med Julio så är det hans ögon, hans leende, hans kropp som han relaterar till. Kärleken till de båda andra männen i sitt liv beskriver han som äktenskapslikt och ibland som en relation mellan far och son. Två kärlekar som utvecklas till djup vänskap och förtrolighet, så djup att när de dör så upplever han att hela hans identitet förändras.
Trots att våra erfarenheter av kärlek har beskrivits på en mängd sätt, verkar den grundläggande förståelsen vara densamma. Det är inte svårt att även idag känna igen sig i Sapfos, Catullus eller Höga visans ord om kärlek. Platon, som är en av upphovsmännen till en systematisering av kärlekens fenomen, skriver exempelvis: ”Varje hjärta sjunger en sång, ofullständig, tills ett annat hjärta viskar tillbaka. De som önskar sjunga finner alltid en sång. Vid beröringen av en älskare blir var och en poet.” Kärlek tycks för Platon, liksom för Vattimo och Jeanrond, beskrivas genom sina relationer. Jeanrond förutsätter till och med den andre, den främmande, för att kärleken ska kunna upplevas.
Men erfarenhet är en sak och teori en annan. Kärlekens teoretiska historia i västerlandet är som en tuktad trädgård. Blommor har sin plats, fruktträd sin och promenadstigarna är upptrampade av generationer före oss. Det är en trädgård där allt tycks ha sin plats på kartan, åtminstone vid första anblicken. I verkligheten rymmer denna trädgårds jordmåner en djup mångfald av uttryck. Svaret på frågan om vad kärlek är har engagerat filosofer, teologer och konstnärer. Och svaren har på olika sätt avspeglat sin tids människosyner och politiska ideologier. En stark föreställning i västerlandet är att kärleken är evig och att den är en. Kärleken kommer ur en och samma källa, vilken har tolkats som idéernas främsta ursprung eller som Gud själv.
Kanske är vi i vår tid alltför begränsade i tolkningarna av kärlekens teori och praxis. Med den västerländska individualismen har kärlek kommit att identifieras med sexualitet. Kärlek till barn kan ge oss tankar på pedofili och kärlek till vänner kan uppfattas som skrämmande nära otrohet. I västerlandets diskurs har vi skilt den lidelsefulla kärleken (eros) från den självutgivande (agape), och den vänskapliga (philia) från den hos föräldrar eller härskare (stergo). Inom teologin har det funnits vattentäta skott mellan det gudomliga agape och det mänskliga eros. Just detta har lett till en förminskning av synen på människans förmåga att älska, argumenterar Jeanrond.
Det är, menar jag, befogat att fråga sig vad kategorierna eros och agape gör med vår förståelse av kärlek. Finns det alternativa systematiseringar som kan ordna våra erfarenheter av kärlekens praxis på ett annat sätt? Jeanrond föreslår inte en radikal lösning för att dekonstruera kärleksbegreppet. Men han vill, mot bakgrund av vårt historiska arv, diskutera kärlekens normer och hierarkier.
Jeanrond undersöker kärlekens komplexa manifestationer och tolkningar. Särskilt vill han göra en historisk genomgång av kärlekens praxis fram till vår tid, såsom synen på äktenskap, kropp, sexualitet och nära relationer. Han varvar teoretiska analyser med personliga ställningstaganden för vad han menar är en konstruktiv kärlekens teologi. Vid genomläsningen av hans bok slås jag av hur laddad synen på kroppen är när det handlar om kärlek. Å ena sidan: oavsett om kärlekens handlingar handlar om askes, passion eller barnafödande så har den kristna uttolkningen av kärlek alltid haft svårt att förhålla sig till kroppen – särskilt kvinnors. Å andra sidan: erfarenheter av kärlek tycks ha varit svåra att härbärgera inom moralen. De vill bända sig loss och revoltera mot systematiseringarna. Kärleken verkar inte rymmas i kroppen utan vill mer och vill ut. En lösning på det i filosofin och teologin har varit att förminska kroppens värde i förhållande till kärleken – både människor emellan och mellan oss och Gud. Detta arv anser Jeanrond att vi – vår samtid – måste befria oss från. Vi behöver lösgöra kärlekens praxis från kristen patriarkalism, säger han.
Den grundläggande utmaningen för teologer har gällt tolkningar av Guds och människors kärlek. Är kärleken en och densamma och kan människor i så fall förnimma den sanna kärleken från Gud? Är människan förmögen att älska oberoende av Gud eller är det på grund av Guds kärlek som vi kan älska varandra? Kärlekens uttryck har i vår kultur strukturerats i former som mänsklig och gudomlig; andlig och kroppslig; begränsad och evig. Sådana polariseringar har påverkat teologers uppfattning om vår förmåga till kärlek och hur vi på bästa sätt bör organisera kärlekens erfarenheter.
Men vad är kärlek? Är det vettigt att ens försöka definiera den? Jeanronds ärende är inte ontologiskt utan han diskuterar vad olika teorier om kärlek gör med synen på våra relationer. Men han gör ändå vissa antaganden om kärlekens väsen som han utgår från. Två sådana är att han beskriver kärleken som transitiv samt att den inte är en princip utan en praxis.
Om man grovt förenklar den kristna teologins syn på kärlek så finns det de som, i likhet med Augustinus, gör en skarp åtskillnad mellan eros och agape. Och så finns det de som söker förena dem båda, såsom Paul Tillich och filosofen Jean-Luc Marion. Dessa positioner får konsekvenser för uppfattningar om kroppen. Om den ”kristna kärleken vill vara något helt annat än den vanliga mänskliga kärleken”, som biskopen Anders Nygren argumenterar, så görs människan enbart till en kanal för Guds kärlek.
Om kärleken däremot är ”en och odelbar” som Tillich skriver, så är ju också erotiken och sexualiteten aspekter av samma kärlek som kommer från Gud. Jeanrond ansluter sig i högre grad till den senare linjen och menar till och med att den teologi som Nygren representerar kan vara farlig. Det finns inte en specifik kristen kärlek och en allmän kärlek. Däremot kan den kristna tolkningen av kärlekens praxis skilja sig från andra.
Så har exempelvis äktenskapet försvarats som instiftat av Gud för människans bästa: för fortbeståndet, bevarandet av kärleken mellan två personer och för att skydda mot otukt. De som har argumenterat mot äktenskapet har gjort det för att istället försvara askes och avhållsamhet. Det är en värdering som utgår från Paulus och senare Augustinus, som utvecklade en äktenskapssyn som innebar att sex inte är fel om det sker för fortplantningens skull. Om vi däremot har sex av lust så är det ett förlåtligt fel, om det sker inom äktenskapet. Men ett äktenskapsbrott är ett ”dödligt fel”. Slutsatsen är alltså att de som inte kan avstå från sex bör gifta sig, men även om man är gift så är avhållsamhet att rekommendera. Även Luther, som ändå försvarade den fysiska kärleken, eftersom att ”avla barn är lika djupt rotat i naturen som att äta och dricka”, ser sexualiteten främst som ett medel för att uppfylla jorden. Därför var det för Luther helt normalt att kvinnor dog i barnsäng. Även om de dör av barnafödande så gör det inget eftersom det är därför de finns på jorden, resonerade han. Med detta arv, som givetvis senare har liberaliserats, argumenterar Jeanrond för att hela den ”kristna familjediskursen borde försöka sätta sig över kärnfamiljens snäva gränser” och befria oss från ”konfessionell kontroll över kärleken”.
Jeanrond vill att den kristna teologin ska expandera teorierna om kärlek. Han talar poetiskt om kärlekens större kroppar. De omfattar inte enbart den intima sexuella kärlekskroppen där två blir ett, utan också familj, vänner eller en religiös kropp. Konsekvensen blir bland annat, så vitt jag förstår, att vi inte bör betrakta kärlek som så sektoriskt indelad. Den är erfarenhet och vi upptäcker den överallt i världen där djupare relationer uppstår. ”Så snart kärleken släpps lös förändras båda parterna”, skriver Jeanrond. Det är radikalt, särskilt om vi överför perspektivet på relationen mellan Gud och människa. Förändringen som sker av kärlek är erotisk därför att kroppen alltid är en del av erfarenheten. Med detta perspektiv hamnar etiska och moraliska bedömningar av sexualitet eller vänskap i ett nytt ljus.
Om Gianni Vattimos erfarenheter av kärlek hade bejakats som just detta av omvärlden så hade det inte haft någon betydelse om kärleken och sexualiteten upplevdes mellan två eller tre män. Det är inte en allmän promiskuitet det handlar om, utan djupa erfarenheter av kärlek. Att avstå kärlek skulle i vissa fall kunna vara en större synd än att öppet ta den till sig. Kärlekens handlingar kan bedömas moraliskt, men kärleken som sådan går utöver mänskliga erfarenheter och är därför större än moralen. Om kärlekens storhet är teologer överens. Men betydligt fler har velat kontrollera och systematisera än att släppa loss dess krafter. Moraliska uppfattningar om hur den ska hanteras begränsas dock inte av kärleken som sådan. Paul Tillich formulerade saken så här: ”Kärleken är det oändliga som skänks åt det ändliga. Det är därför vi i den andre som vi älskar inte endast älskar den andre utan den kärlek som finns i den andre och som är mer än hans eller vår kärlek.”
