Var tid har sina statspåbjudna spöken. I Sverige under 1800-talet var det mest omhuldade spöket den listige jesuiten, personifierad i pater Hieronymus i Zacharias Topelius ”Fältskärns berättelser”. Med sin stilett dold i silverkrucifixet skrämde han vettet ur generationer av svenska skolbarn som därigenom massvaccinerades mot det katolska hotet. Faran uppfattades som högst verklig. Och till och med i Fridas rofyllda värld placerade Birger Sjöberg ut lömska jesuiter:

... Se bak jasminens topp
en jesuit smyger på trädgårdsstegen upp...

Det var nu rätt länge sedan den illvillige jesuiten blev av med sin status som favoritspöke; stafettpinnen, eller rättare spöksärken, har överlämnats till andra som på ett eller annat vis uttrycker det kulturellt och politiskt mest förbjudna. Vem är då dagens favoritspöke?
Säkert finns det flera som gör anspråk på att axla rollen i dag, men en kandidat som tveklöst bör komma ifråga - i synnerhet inom delar av svensk samhällsvetenskap och viss statsunderstödd kulturpolitik
- är den språkforskande orientalisten. Som typ är orientalisten inte lika lätt att känna igen som pater Hieronymus och hans bröder. Och hans attribut - ordböcker, lexika, kartor - är heller inte skrämmande på samma uppenbara vis. Men att han har ett illasinnat uppsåt, därom råder numera föga tvivel. Åtminstone om man följer den påbjudna ideologin.

Orientalistens förskräckliga rykte etablerades genom litteraturforskaren Edward W Saids enormt omtalade och lästa bok ”Orientalism” som utkom 1978. Få böcker har under senare tid haft sådan betydelse som just den. Said har också fått oräkneliga lärjungar och hans bok är närmast att betrakta som sakrosankt inom discipliner som cultural studies och postkolonialt tänkande.
Saids idéer har sammanfattats åtskilliga gånger tidigare, även på denna sida. Kortfattat kan man ändå säga att Said uppfattar orientalismen som en hegemonisk diskurs inom ramen för västerländsk imperialism; den har legitimerat Västs kolonisering av islamiskt land och är dessutom ett led i ett
sionistiskt projekt syftande till att underminera arabvärlden. Vidare menar Said att Orienten egentligen inte existerar, utan endast är en social konstruktion, en hägring i orientalisternas rasistiska och allmänt nedlåtande ögon. Det är alltså inte att förvåna sig över att orientalisten blivit ett av vår tids favoritspöken.
Fast med tanke på att det inom orientalistiken - alltså det akademiska studiet av Orientens kulturer, religioner och språk - funnits en rätt tydlig tendens till antiimperialism kan åtminstone Saids senare påstående framstå som missvisande. Många orientalisters entusiasm för arabisk, persisk och turkisk kultur gick nämligen ofta hand i hand med djupaste ovilja mot att se dessa folk besegrade och dominerade av britter och fransmän, italienare och ryssar. Det är emellertid en sida av orientalismen som Said konsekvent valt att bortse ifrån.

Försvaret liksom kritiken av Saids teser har rasat på universitet och i medier under ett par decennier, särskilt högljudd har debatten varit i USA. I
Sverige har däremot Saids tankar väsentligen svalts med hull och hår och upplyfts till allmän sanning. Och det trots att Said - till skillnad från de orientalister han så idogt gisslar - inte var påtagligt språkkunnig och varken kunde läsa svenska eller tyska, latin eller ryska. Att hans karaktäristik av orientalistiken trots det skulle vara giltig även i Nordeuropa bygger väl därför närmast på ett antagande, eller om så vill, ett önsketänkande. En vanlig åsikt hos Said och hans efterföljare inom exempelvis postkoloniala studier är också att det är väsentligare att krossa orientalismen en gång för alla, än att beskriva och förstå dess historia och verksamhet på ett korrekt vis.
Efter publiceringen av Saids bok har orientalist blivit ett pejorativt ord. En som emellertid inte räds att kalla sig för orientalist är den engelske forskaren Robert Irwin som författat ett antal böcker om bland annat islamisk konst och arabisk litteratur. I sin senaste bok For Lust of Knowing: The Orientalists and their Enemies
(Allen Lane, 410 s) har Irwin samlat sig till ett generalangrepp mot Saids tankar.

Hur man än beskriver Robert Irwin går det inte säga att han vilar på hanen. Tvärtom. Saids ”Orientalism” är, menar Irwin, så överhopad av flagranta sakfel att den närmast är att betrakta som ett uttryck för ondskefullt charlataneri. Mängden av illvilliga brister och felaktigheter gör att Irwin till och med uppfattar ”Orientalism” som en medveten historieförfalskning. I sammanhanget bör det betonas att Irwin främst kritiserar boken och de epigoner den fått snarare än Said själv. För mot det Said skrivit om den politiska situationen i dagens Palestina och Israel, Kiplings ”Kim” eller Glenn Goulds pianospel har Irwin att inget att invända.
Robert Irwins bok är, som titeln låter ana, egentligen inte en utan två böcker. Första delen är en lärdomshistorisk genomgång av Västs intresse för Orienten och orientalistikens framväxt vid Europas lärosäten. Den senare delen är en grundlig kritik mot Said och går dessutom igenom hur
hans tankar tagits emot i såväl Väst som i Mellanöstern.
Redan från början kan man se att orientalist betyder lite olika saker för Said och Irwin. Medan Said valt att till synes godtyckligt lyfta fram hel- och halvsuspekta kolonialtjänstemän, rasistiska spiontyper och äventyrare som Lawrence av Arabien, intresserar sig Irwin framför allt för de mindre glamorösa forskare som i praktiken etablerade orientalistiken som akademisk disciplin. Irwin ber till och med läsarna om ursäkt för att den historia han skall berätta ofta saknar den aura av spänning som många kanske förväntar sig. Tvärtom handlar det mest om ”filologiska jämförelser mellan arabiskan och hebreiskan, förteckningar av mynt från det fatimidiska Egypten, etablerandet av kronologier av Harun ar-Rashids militära kampanjer mot Bysans”. I grunden uppfattar Irwin orientalistiken som arbetet med att lära sig att förstå och tolka språk och därmed överbrygga hinder för kulturförståelse.

Irwin vänder sig mot Saids uppfattning av orientalism på i
stort sätt samtliga punkter. Först och främst menar han att orientalism inte bör ses som en kanon av olika konstnärers, författares, politikers och kompositörers aktstycken, utan som ett allt annat än monolitiskt forskningsprojekt som främst sysslar med filologiska detaljer och lingvistiska fragment. Flauberts noveller eller Verdis ”Aida” bidrog inte till samma diskurs som Hamilton Gibb eller Ignaz Goldziher - vilket dock inte hindrar att västerländska författares, filmares och konstnärers intresse för Orienten spelat en stor roll.
När är det då meningsfullt att säga att orientalismen - förstådd som det västliga studiet av orientaliska språk och kulturer - börjar? Somliga menar att den inleds redan under antiken, medan Edward Said och hans lärjungar menar att den startar i samband med Bonapartes invasion av Egypten 1798, vilket betyder att orientalismens födelse förläggs samtidigt med de stora europeiska nationernas imperialistiska era. Robert Irwin å sin sida menar att det är poänglöst att tala om någon
seriös orientalist före Guillaume Postel (1510- 1581), och att orientalistiken som disciplin drar igång på 1600-talet med figurer som Jacob Golius (1596-1667) och Edward Pococke (1604-1691).

Fransmannen Guillaume Postel var en genial galning som under sin vistelse i Konstantinopel lärde sig prata flytande arabiska så snabbt att hans lärare misstänkte honom för att vara en demon. 1539 blev han den förste att inneha en tjänst i arabiska vid Collège de France i Paris där han också publicerade den första västliga grammatiken i klassisk arabiska, ”Grammatica Arabica”, jämte ett otal böcker om profetens liv, islams historia, det arabiska språket och ottomanernas lagar, sedvänjor och religion.
Till Postels besynnerligare sidor hörde hans tro att världsfreden stod för dörren så fort som alla människor bara återgått till att tala hebreiska. Han var också övertygad om att ha mött Shekhina - en feminin aspekt av gudomen inom kabbalan - i form av en venetiansk kvinna med röntgensyn som gjorde att hon inte endast
kunde skåda underjorden, utan också upptäcka Satan själv.
En annan av de många forskare som passerar revy i Irwins krönika är Abraham Hyacinthe Anquetil-Duperron som verkade i Indien under mitten på 1700-talet. Anquetil-Duperron skrev bland annat ”Législation orientale” (1778) som innehöll en kritik av Montesquieus idéer om att klimatfaktorer var skälet till den förment allomfattande despotismen i Orienten. Likt många orientalister efter honom var Anquetil-Duperron en uttalad antiimperialist, och han menade att somliga européers framställande av despotierna i Orienten egentligen tjänade syftet att berättiga europeiskt intervention. Tankarna påminner en del om Saids, men trots att Said nämner Anquetil-Duperron i sin bok så väljer han att utelämna Anquetil-Duperrons åsikter.
En som däremot lyfts fram, ett av Saids absoluta favoritspöken, var fransmannen Ernest Renan. Said ger honom större utrymme än någon annan i sin bok emedan han tolkar den rasistiske Renan som det paradigmatiska exemplet på en äkta
orientalist. Nu var det förstås inte så att det krävdes något orientintresse för att man skulle bli rasist - Europas gator vimlade av rasister vid slutet av 1800-talet som aldrig hade hört talas om orientalistik. Och Renans i de flesta avseenden befängda idéer kritiserades dessutom ytterst skarpt av tidens ledande orientalister, framför allt av ungraren Ignaz Goldziher. Men även om detta är Said tyst.

Irwin gör en rätt noggrann genomgång av orientalistikens historia (även om han likt Said inte berör svenska och nordiska orientalisters insatser). I synnerhet är hans skildring av tysk, holländsk och rysk orientalistik av värde. Däremot ser Irwin, till skillnad från Said, sällan eller aldrig något tydligt spår av ”den Andre” hos antikens och medeltidens tänkare. Bara ett exempel: Herodotos skrev på 400-talet före vår tideräkning om andra folkslag och deras respektive seder. Det sätt som persernas och egyptiernas moral och normer skilde sig från grekernas var av stort intresse för Herodotos. Hans sätt att
tänka innebar emellertid inte att han satte grekernas seder över andras, bara att han intresserat noterade att sedvänjorna skilde sig åt. På grund av sitt öppna sinne kallades Herodotos av sina landsmän för en barbarofil, en främlingsälskare. Enligt Said handlade det dock om att Herodotos erövrade Orienten genom att besöka och skriva om den.
Robert Irwins till slut aningen långrandiga erratalista är bestickande, men innebär den också att Said i grunden har fel? Irwin är säker på det, men det tror jag är en överdrift. I stället är det nog så att flera av Saids insikter och kritiska iakttagelser, exempelvis påpekandet om att vetenskapliga undersökningar sällan är så beskedliga som det påstås, sedan länge etablerats som självklarheter.
Edward Saids bok var en selektiv polemik mot vissa aspekter av relationen mellan kunskap och makt. Det finns ingen skillnad dem emellan tycks han ha menat, vilket i sin tur verkar betyda att fakta inte existerar och att bevis saknar betydelse. Saids slutsats var följaktligen
att Orienten inte finns. Det låter som trolleri. För om Orienten inte fanns, hur skulle det då vara möjligt att misstolka den?
(under strecket 18/8 2006)