Barocktänkaren Thomas Hobbes politiska filosofi är, som vi konstaterade i går, ett av historiens mest inflytelserika, omstridda och fascinerande verk. Kanske grundar sig en stor del av den fascinationen i den politiska skapelseberättelse som Hobbes utgår ifrån, en sorts urhistoria som skall visa hur staten och människan blev till i den skepnad som vi känner. Från början fanns enligt Hobbes ingen auktoritet, ingen stat, inget samhälle; från början rådde ett allas krig mot alla, där enskilda individer levde i absolut osäkerhet på grund av att ingen överordnad makt tvingade dem att avstå från att utöva våld mot varandra. Detta var alltså människans ursprung.
Men enligt Hobbes hade alla dessa ensamvargar till slut tröttnat på det statslösa tillståndet. De enskilda människorna samlades därför och bildade en stat, som blev som en enda person, en överlägset mäktig jättemänniska. Konkret innebar det att de lovade varandra att alltid lyda en enda man, suveränen – men den mannen lovade inte något i gengäld. Den enväldige suveränen ingick inte i det kontrakt som var statens begynnelse. Och Hobbes kallade staten Leviathan efter det bibliska mytiska monster som enligt Jobs bok var det mäktigaste på jorden.
Men det finns något besynnerligt med Hobbes liknelse; något som, tror jag, aldrig har blivit riktigt utrett. Hobbes gav sitt viktigaste verk titeln ”Leviathan”. Bokens frontespis, alltså illustration, som Hobbes själv var indragen i, föreställer ett märkligt monster. En enorm man med kungakrona, kräkla och svärd – statens och kyrkans symboler – som bestod av en stor mängd små människor. Staten Leviathan bildas genom att alla människor bildar en enda människa med oerhörd makt. Så liknelsen med Leviathan måste rimligen spela en stor roll för Hobbes.
Ändå nämns namnet Leviathan bara på tre ställen i boken. Först heter det att ”by art is created that great Leviathan called a Common-Wealth, or State [...] which is but an Artificiall Man”. Här är Leviathan hela staten. Fast monstret kallas också för en människa. I de kristna och judiska källorna var Leviathan ett vattenodjur, men här gör Hobbes Leviathan till människa. Ändå är det inte en vanlig människa, utan en ”artificiell” sådan: hon är skapad av människohand. Så Hobbes gör monstret både till en människa och, som det framkommer i sammanhanget, till en maskin. Det förefaller litet märkligt, kanske, nästan litet motsägelsefullt. Och det blir snart ännu mer intressant.

Några hundra sidor senare nämner nämligen Hobbes sitt statsmonster Leviathan för andra gången, och då kallar han det ”en dödlig gud”. Liknelsen har alltså redan hunnit göra staten till en maskin, en människa – och till en gud. Dessa motstridiga delar i bilden av staten är anmärkningsvärda. När Hobbes sedan för sista gången nämner sin Leviathan, blir det namnet på människornas härskare (”Governour”), alltså suveränen, den man som har absolut makt i staten. Därmed blir förvirringen fullständig. Leviathan är Gud, maskin, människa; Leviathan är staten som helhet och samtidigt tvärtom en del av den, nämligen den suverän som styr över allt i staten. Det är en kaotisk bild, Hobbes Leviathan, och den är uppenbart oerhört motsägelsefull.
Ett tecken på en förvirrad hjärna, invänder kanske någon. Men Hobbes var oerhört noggrann med sina ord. Med energi och aggression gick han till angrepp mot allt som han uppfattade som vaghet och mångtydighet och otillräckligt definierade begrepp och ”ovetenskapliga” liknelser. Så det finns skäl att titta till särskilt noga när han själv uppenbarligen tillåter sig att vara vag. Kanske rymmer liknelsen en sorts dolt budskap.
Bilden av Leviathan är alltså motsägelsefull, obestämd: den rymmer element som uppenbarligen står i stark motsättning till varandra. Och Hobbes vidunder gör därmed sällskap med en äldre generation mytiska monster. Leviathan själv är i Bibeln och på andra ställen obestämd: den har uppfattats som krokodil, som val, eller som en stor fisk. Och ännu fler sådana mytiska kreatur finns i den grekiska tradition som Hobbes var så väl bekant med och som han under senare delen av sitt liv alltid avfärdade som ett primitivt, ovetenskapligt tänkande.
Ta Medusa, till exempel, det blodtörstiga monster som hade ormar som hår och vars blick förstenade den som såg henne. Även hon har märkligt motsägelsefulla egenskaper. Redan ordet ”hon” är ett problem. I princip är monstret kvinnligt; ur henne framföds Pegasus, den bevingade hästen, och en jätte vid namn Chrysaor. Ändå förses Medusa på vissa avbildningar med en penis. Kvinnlig, alltså, och på ett monstruöst sätt ändå manlig. Och det finns något annat besynnerligt med hennes utseende. På vissa avbildningar syns det att hon är fasansfullt ful: gudinnan Athena bär hennes avhuggna huvud på sin sköld, och Medusahuvudets funktion i strid är att det förstenar eller gör motståndaren paniskt rädd. Men det finns något konstigt med Medusas fulhet, för hon framställs också märkligt nog som oerhört attraktiv. Havsguden Poseidon parar sig faktiskt med henne. I ett av de viktigaste antika dokumenten om den grekiska mytologin, Apollodoros ”Bibliotek”, heter det att Medousa ”ville jämföra sig med Athena vad gäller skönhet”.
Bilden av monstret Medusa är alltså självmotsägande. Vissa har velat tolka det motsägelsefulla i de mytologiska monstren som ett sätt för det mytiska tänkandet att visa att en kaotisk och motsägelsefull urtid hade övervunnits genom att de stora hjältarna och statsgrundarna besegrade dessa farliga och barbariska urtidsmakter. Medusa själv dödades av hjälten Perseus.
Leviathan då? Varför skulle Hobbes göra staten till ett urtidsmonster om dessa monsters funktion är att visa vilken välsignelse det är att civilisationen har övervunnit en primitiv urtid? Kanske för att visa att staten löser problemet med de makthungriga människorna genom att låta en av dem bli det mäktigaste monstret av alla, nämligen den som enväldigt styr staten. Men det finns ytterligare en möjlighet.
Inte bara monstren kan nämligen rymma motstridiga element i myten. Det gäller även gudarna. Dionysos är i den grekiska mytologin vinguden, festguden, men också den utländske och främmande och, just så, motsägelsefulle guden. I Euripides ”Backanterna” framträder han, den manlige Dionysos, som kvinna, ”i kvinnoform”. Och hela tiden får han motsägelsefulla attribut. Han kallas ”rasande” och ”galen”, och ändå på flera ställen ”vis”. Han kallar sig själv samtidigt ”den mest fruktansvärde” och ”den mildaste”. På samma sätt talar hans tillbedjare om honom som något formlöst, obestämt, något som kan framträda som en tjur, en månghövdad drake eller ett eldigt lejon. Vem eller vad Dionysos är eller hur han ser ut är alltså oklart. På flera ställen talar man om den farlige och okände guden som ”vem han nu är” (hostis esti). Dionysos är därför även han märkligt obestämd och motsägelsefull.

Så Hobbes motsägelsefulla Leviathan är i gott sällskap i det mytologiska bestiariet, och det är uppenbart att även hans vidunder skriver in sig i den traditionen. Men frågan är förstås varför dessa monster framställs som så obestämda och med så motstridiga attribut, och om svaret på den frågan kan säga något om Leviathans politiska budskap.
Mytens kreatur kan alltså vara just så motsägelsefulla och obestämda. Det är ingen slump: det finns skäl att förmoda att denna obestämdhet faktiskt är betydelsefull, inte bara i den grekiska mytologin utan också i Thomas Hobbes bild av staten som best och människa och maskin och gud och härskare. Den franske grecisten Jean-Pierre Vernant har nämligen i den inflytelserika uppsatssamlingen ”Mythe et tragédie en Grèce ancienne” visat hur just exempelvis Medusa och Dionysos systematiskt framställs som motsägelsefulla. Och Vernant hävdar att detta måste tolkas som ett sätt att framhäva att de är radikalt annorlunda. Dionysoskulten låter människan möta en helt främmande värld, en där alla vanliga måttstockar blir meningslösa. Backanterna, Dionysos tillbedjare, springer om natten omkring utanför staden, i bergen, i ett märkligt, festande, dansande rus – det är inte konstigt att denna mystiska kult kunde uppfattas som subversiv, samhällsomstörtande, destruktiv, farlig. När människan uppslukas i backanalens extas möter hon en värld som inte har något att göra med den välbekanta och trygga och trista vardag som hon annars lever i. Dionysos är, liksom Medusa, radikalt främmande och annorlunda. Han är en helt annan. Han blottlägger en värld som inte kan förstås på samma sätt som den invanda och välkända – en skrämmande och farlig sådan som inte kan ifrågasättas eller utmanas, en där inte samma villkor gäller.

Och detta är nu i själva verket kanske det som också Hobbes gör med sitt mytiska monster. Hobbes har ett starkt intresse av att framhålla det motstridiga i staten-Leviathan, för staten är båda de element som ryms i Hobbes liknelse: staten som helhet, som de många små människornas enhet, och staten som suveränen, det vill säga som den envåldshärskare som är den överordnade makthavaren i staten. Om skälet till att den mytiska besten måste innehålla motstridiga och obestämda element faktiskt är, som Jean-Pierre Vernant hävdar, att det därigenom framhålls att det som den står för är radikalt annorlunda och ojämförbart med den verklighet som den vanliga människan lever i, så gäller det kanske också Leviathan. Det passar nämligen in i en av de viktigaste förutsättningarna för Hobbes lära om absolut laglydnad.
För Hobbes återkommer ständigt till att suveränen är helt och hållet annorlunda i ett mycket viktigt hänseende. När Leviathan upprättades, lovade alla varandra att lyda suveränen. Men suveränen själv lovade ingenting. Han är ingen kontraktsslutande part. Han står utanför. Skälet till detta är att han inte skall kunna anklagas för att på något sätt ha brutit mot kontraktet: för att staten skall kunna undvika de inbördeskrig och brödramord som Hobbes egen tid hade begåvats med så överdådigt måste den politiska makten, suveränen, inte kunna ifrågasättas. Lösningen på det problemet är att säga att suveränen står helt utanför det tänkta ursprungliga fördrag genom vilket staten en gång upprättades. Så för Hobbes måste suveränen vara en del av staten som på sätt och vis står utanför staten. Laglydnaden måste upprätthållas genom att suveränen inte har några egentliga förpliktelser mot medborgarna och att han därmed har absolut makt. Staten finns till genom samhällskontraktet; men den som styr staten är inte själv underordnad kontraktet. Han ingår inte i det som gäller för alla andra.
Genom att stå utanför samhällsfördraget är suveränen alltså, liksom Dionysos, liksom Medusa, radikalt annorlunda. Och på så vis får Hobbes irriterande undanglidande liknelse en mening. Staten är den mytiska och motsägelsefulla och obestämda besten Leviathan. Och det motstridiga i bilden syftar till att visa att statens härskare inte själv är bunden av det fördrag som binder medborgarna och att han därför är helt annorlunda – så annorlunda, i själva verket, att han över huvud taget inte får ifrågasättas av dem.

Johan Tralau är fil dr
i statskunskap vid
Uppsala universitet
och f n gästforskare
vid New School University,
New York. Första delen
av artikeln publicerades
i gårdagens tidning.