Kritiken mot retoriken är snart sagt lika gammal som retoriken själv. Redan Sokrates – brukar det ju heta i sammanhang som dessa – ansåg att retorikern mer strävade efter att luras än att tala väl, och många är de både allmänskribenter och litteraturhistoriker som följt den sokratiska ansatsen fram till våra egna dagar, som påpekat att vältalig fägring ofta dolt skäligen triviala tankar, och att det ligger något motsägelsefullt suspekt i den retoriska undervisning som dels utgår från modeller, dels ska lära oss att vara originella. Detta och mycket annat ledde till vad som av vissa kallats retorikens död – men ryktet om dess död är eller har varit betydligt överdrivet: åtskilliga av de gamles regler och principer har i skolsalar och på universitet överlevt under styckevis andra etiketter eller rubriker än de traditionella. Detta välkända faktum är sannolikt en av orsakerna bakom den retoriska renässans som varit så spektakulär under åtminstone det senaste halvseklet.
1900-talsintresset för retoriken har bland annat inneburit en allt större fokusering på formens betydelse för det litterära verkets innehåll, ett faktum som exempelvis kommit till uttryck i den ”neoretorik” som ofta går under namnet (rysk) formalism, som satte de litterära teknikerna i centrum, och som så bland annat ville fjärma sig från det ämabla kåserande kring icke minst personhistoriska detaljer som man ansåg att dåvarande litteraturstudium led av. Det var också de ryska formalisterna som lanserade det så lyckosamma begreppet litteraturteori.

Med denna historia i minnet är det intressant att läsa Sorbonneprofessorn Jean-Louis Backès nyligen på Presses universitaires de France (i serien ”Perspectives littéraires”) publicerade volym med den lite provocerande rubriken L'impasse rhétorique – den retoriska återvändsgränden – med ”Eléments d'une théorie de la littérature” som undertitel. Det är en knappt 200-sidig elegant skriven bok som tar upp ett antal välkända litteraturvetarproblem men kombinerar dem på ett, såvitt jag kan bedöma, styckevis originellt sätt. Backès belyser i 13 korta kapitel olika ”poetikaspekter” i akt och mening att driva framför allt följande tes: vårt retoriska arv hindrar oss från att formulera en bärkraftig litteraturteori. Han är inte ute efter att kritisera något eller polemisera mot någon: han vill helt enkelt (få läsarna att) fundera över relationen mellan retorik och litteraturteori, och detta gör han tvivelsutan framgångsrikt. Boken vänder sig enligt baksidestexten till akademiska lärare men ska också vara tillgänglig för såväl gymnasielärare som studenter. Denna något heterogena målgrupp förklarar måhända den ibland lite förbryllande blandningen av ganska grundläggande exempel med vidhängande resonemang och betydligt mer avancerade diskussioner.

På den reglementsenliga inledningen följer som antytts en serie reflektioner kring retorik, poetik, litteraturteori, genrefrågor, metriska och narrativa strukturer, synvinklar, rytm, bildspråk, översättningsproblem med mera. Dessa elementa och valda komponenter i/för en litteraturteori presenteras med utgångspunkt i tre motton av vilka det viktigaste hämtats från Horatius ”Ars poetica”: ”Simplex dumtaxat et unum”, det vill säga andra hälften av den rad som i sin helhet lyder: ”Denique sit quod vis, simplex dumtaxat et unum”, i Ebbe Lindes svenska översättning ”Ett må det vara, vad sedan det är, ett enda och enkelt”, eller, på simplare svenska kanske: skriv hur du vill bara det blir enkelt och hänger ihop. Just det på sitt sätt, enligt Backès hämmande, enhets- eller helhetstänkandet ska också stå i centrum för fortsättningen.

I sina slutord frågar han sig vad som egentligen hände när man man i början av förra århundradet övergav termen poetik för termen litteraturteori, eller, för att uttrycka det annorlunda, försökte ge ordet poetik en ny innebörd. Han tänker då på de här inledningsvis nämnda ryska formalister som, framför allt à propos poesi och berättarteknik, talade just om litteraturteori på ett nytt och stilbildande eller trendsättande vis. Backès menar att det nya begreppet, vare sig det var avsikten eller ej, ifrågasatte ett sätt att tänka som byggde på en föreställning om litteraturen som ett organiskt helt. Han hävdar vidare att en av teoretikernas viktigaste uppgifter i dag är att analysera ämnesterminologin, och att göra klart i vilken utsträckning våra svårigheter har med den traditionella begreppsapparatens tvetydigheter och bristande precision att göra – vad betyder genre, allegori med flera begrepp egentligen? – , minst lika mycket som med vårt nuvarande neologismkaos. Men den analysen ska, enligt Backès, inte leda till någon uniformering av alla dessa ord, utan mer ta fasta på just termernas ofrånkomliga godtycklighet: för att undvika den chimär som tron på ett sammanhängande helt enligt honom är. Ty man kan kanske definiera just orden, men det båtar föga då de ju ändå aldrig täcker tingen.

Backès misstro mot retoriken innebär ingalunda att han menar att den i och för sig skulle vara något negativt. Definitioner, distinktioner, grupperingar med mera har sitt ovanskliga värde, men man kommer snart till ett gränsområde där det man en smula preciöst kan kalla furor demonstrativus slår över i förvirring: viljan till klarhet överordnas verkligheten och leder därmed till oklarhet. Vårt sätt att tala om litteraturen stelnar i och med att vi så hett åstundar konsekvens och koherens. Eftersom vi mer eller mindre medvetet formats till retoriker, vill vi gärna göra litteraturteorin till ett allomfattande och sammanhängande system, och det är detta Backès ser som ett hot. Det handlar alltså icke om att förvisa retoriken ur den vittra republiken, men att begränsa dess imperialistiska tendenser. Hans vision är en litteraturteori som inte ovillkorligen domineras av den traditionstunga vältalighetsarsenalen, en teori som ej utgör ett helt, utan som kan frigöra sig från ett orealistiskt totalitetsideal, och som därmed kan ge större utrymme och därmed mer spelrum åt fantasin.

Sakernas tillstånd blir förvisso knappast lätthanterligare av att ingen riktigt vet vad litteratur är: det enda vi kan vara någorlunda säkra på är så att säga vad litteratur var, det vill säga vad som en gång i tiden betraktats som litteratur. Backès resonemang om en litteraturteori förutsätter självfallet den förändring som litteraturbegreppet genomgick mot slutet av 1700- och början av 1800-talet, när Den Sköna Litteraturen, alltså vältalighet plus historia plus poesi, fick ge plats åt en ordkonst som kom att bestå av tryckta verk av viss kvalitet om vilka man i första hand talar i termer av smak och sensibilitet – en syn på litteraturen som, i sin tur, i en eller ett par omgångar förändrats under det senaste halvseklet. Backès går egentligen inte in på, men snuddar ofrånkomligen vid, litterariteten, det vill säga den undanglidande abstraktion som utgör ett försök att beskriva det som gör litteratur till litteratur (i princip oberoende av den form författaren valt, och utan ambitionen att teckna det litterära fältets gränser eller dela upp fältet i genrer). Även utan Backès vinklingar är det ingalunda enkelt att formulera en teori som skulle fungera som syntetiserande och hypotetiskt system för ett så heterogent objekt som skönlitteraturen, som ju måste belysas/förklaras/tolkas/etc historiskt, psykologiskt, språkligt, estetiskt och så vidare. Problemet med litterariteten har väl bland annat varit att den, likt snart sagt allt annat vittert, för att bli riktigt användbar svårligen klarar sig utan referenser till omvärlden.

Ett flertal prov på Backès elementa och tillvägagångssätt vore här på sin plats, exempelvis vad han har att säga om Freud, drömmar och texttydningar. Jag får dock nöja mig med att uppmärksamma något av det han anför om maximen, och ska i all hast göra så mot bakgrund av det slags doxa eller allmänopinion därom, det vill säga de stereotyper och förutfattade meningar (för att inte säga klyschor) som man – det ligger i alla händelser i förlängningen av Backès undersökning – finner i med nödvändighet tillrättalagda handböcker och litteraturlexika.

Hans maximkapitel blir punktvis ett utmärkt komplement till den redan förvärvade kunskap som säger oss att alla ”kort- eller fragmentformer” som maximer, sentenser, ordspråk, talesätt, icke sällan är svåra, ja omöjliga att skilja åt, att de har sin givna muntliga förankring i ett avlägset förflutet, men även stundom är lärda till sitt ursprung. Alla dessa mer eller mindre didaktiska kortformer har med tiden fått till uppgift att kortfattat och helst med esprit formulera en kunskap, en sanning, en levnadsregel, en satirisk kommentar med mera som blir lätt att minnas. Deras historia är välkänd: från Bibeln via 1400-talspoeten François Villons ballad som helt bygger på förmodligen främst medeltida ordspråk, via Erasmus Rotterdamus och franskklassikerna – vilka väl lade grunden till den moderna maximen – , via de tyska romantikerna och Nietzsche, till de dagens skalder vilka ej heller akta för rov att framföra lapidariska sanningar.

När Backès ägnar sitt sjätte kapitel åt det han kallar ”Maximernas roll”, börjar han, som sig bör, med att så att säga instämmande konstatera att också det till synes måhända entydiga ordet ”maxim” inte är alldeles lättfångat. Han fortsätter med att ur språkvetenskaplig synvinkel definiera inte ordet utan objektet: det handlar om en enda mening i tredje person singularis eller pluralis med verbet i presens och utan referenser till omvärlden i form av egennamn, tids- och rumsadverb och demonstrativa pronomina. Backès återger ett dussintal propåer som svarar mot de angivna kriterierna, bland annat en som i svensk version kan lyda ”Människan vet ej vad det innebär att vänta”. Men sedan börjar han vrida och vända på sina citat: borde inte en del av dem snarast kallas ”ordspråk”? eller ”sentenser”? Och hur är det med de olika formuleringarnas tonläge? en del blott konstaterar något, vissa snarast moraliserar, andra åter är ohöljt cyniska, och så vidare. Och just slika svårigheter utgör själva huvudtanken i denna bok. Vad Backès söker är inte en definition av ordet ”maxim” som skulle ta hänsyn till alla dess möjliga betydelser eller användningsområden, utan hur man konstruerar ett objekt på vilket man därefter kan klistra en etikett.

När man väl avgränsat sitt objekt förlorar etiketten en del av sina hävdvunna innebörder: det är ju inte, insisterar han igen, det namn man ger åt något som definierar objektet, det är objektet som påtvingar ordet den innebörd som konstruerats. Backès är naturligtvis fullt medveten om att detta resonemang inte ändrar något i sak: ordet maxim kommer också fortsättningsvis att vara mångtydigt, eller mer eller mindre synonymt med sentens och ordspråk. Men hans övertygelse – som möjligen är särskilt berättigad i ett land som Frankrike, vars retoriska finkultur så till den grad bygger på en dröm om klarhet – är alltså att vi stundom lever både i och av en illusion.

Man kan framhålla Backès originalitet genom att påpeka att han, så fransman han är, dristar sig till att i det aktuella genresammanhanget skriva ett kapitel utan att ens nämna maximmästaren La Rochefoucauld vid namn, att han driver sin lingvistiska ”metod” lite längre än sina föregångare, och han belyser maximen mer varierat än vad som är vanligt genom att bland annat teckna dess roll i tragedier och fabler. Men åter, avslutningsvis, till hans huvudtes rörande retorikens hämmande inverkan på en litteraturteori värd namnet, alltså en som ej gör våld på verkligheten eller reducerar den mångfald som onekligen är litteraturens. Man kan undra om det är så vanligt som Backès antyder att man tänker på ”totalitet” när man hör ordet ”litteraturteori”: har vi inte vant oss vid att teori i dag kan betyda nästintill vad som helst? Från ”gissning” till ”tankar och idéer som gör det legitimt att tycka illa om det man just nu bör tycka illa om”.

Hans bok är hur som helst ett vältaligt uttryck för det han själv ser som dels värdefullt, dels betänkligt. Här finns å ena sida en viss postmodernism i viljan att ifrågasätta holismen jämte det organiska, i variationerna på den välbekanta om än törhända provisoriska insikt som säger att någots egentliga kärna aldrig ens kan existera. Å andra sidan möter vi en övergripande tes som, parallellt, gör ”L'impasse rhétorique” horatiansk i meningen simplex och unum. Vilket allt innebär att såväl modernistiska litteraturvetare som konservativa litteraturhistoriker kan dra nytta av det ”perspektiv” på retorik och litteraturteori som Backès har valt att göra till sitt.