Att religionen idag är på frammarsch har många förklaringar – alltjämt gäller uppenbarligen existentialisten Jean-Paul Sartres överraskande sorgmodiga yttrande att det finns ”ett tomrum reserverat för Gud” i människans medvetande som måste fyllas med innehåll för att hon skall kunna finna en mening med livet. Men debatten blir svår att nyansera när verkligheten domineras av religionernas mest extrema uttryck. Den drunknar i nyhetsrapporteringen från delar av världen där självmordsbombare spränger sina laddningar på marknader och i moskéer, och där kvinnor diskrimineras, homosexuella avrättas och författare torteras för sina ord – allt detta i namn av en eller annan gud.

I en tid som denna finns uppenbarligen en grogrund för guds oförsonliga krigare – men också för kompromisslösa gudsförnekare. Det är ingen slump att så många böcker, som inte är att betrakta som aktningsfull religionskritik utan mer som en kompromisslös uppgörelse med allt som har med gudstro att göra, den senaste tiden givits ut och blivit bästsäljare: Michel Onfrays slagkraftiga men humorbefriade ”Handbok för ateister”, Christer Sturmarks engagerade sakprosa ”Tro och vetande 2.0”, Christopher Hitchens underhållande avrättning ”Du store Gud?” och så förstås Richard Dawkins ateistbibel, ”Illusionen om Gud”.

Nu har denna våg av religionskritisk bokutgivning utvidgats med en uppmärksammad antologi, The Portable Atheist: Essential Readings for the Nonbeliever, med Christopher Hitchens som redaktör och introduktionsförfattare.

Trots sin titel är det ingen ”portabel” textsamling det är frågan om. Hitchens bjuder på ett femtiotal namnkunniga gudsförnekare, tvivlare och fritänkare, i en tegelsten på exakt 500 sidor. Här återfinns utdrag ur verk av den romerske filosofen och författaren Lucretius (cirka 99 – 55 före vår tideräkning) som hånade religiös fromhet, och dikter av den medeltide persiske poeten (tillika matematikern och astronomen) Omar Khayyam som i sina satiriska verk rekommenderade vin, kvinnor och sång i stället för tron på en gud som sägs ha uppenbarat sig för några få men struntar i alla andra.

Här finns texter av Baruch Spinoza (1632 –1677), som förkastade bibelns ”gudomliga” ursprung och hävdade att en för hela mänskligheten naturlig lag – inte guds lag – kunde utläsas enbart genom studier av ”naturen”; David Hume (1711–1776) som i sitt verk ”Om religion” argumenterade för att mirakel var omöjliga och som med förrädisk elegans ifrågasatte guds existens; Emma Goldman (1869–1940) som placerade religionen i samma kategori som andra av människan skapade system av ofrihet; Albert Einstein (1879–1955) som definierade sig som en ”djupt religiös icke-troende”.

Här finns naturligtvis också alla de nu levande och välkända gudsförnekarna: Sam Harris, Richard Dawkins, Elizabeth Anderson och Ayaan Hirsi Ali. De bidrar med delvis nyskrivna essäer kring klassiska ämnen i den ateistiska diskursen. Några bjuder på vanvördiga och ibland allt för raljerande kommentarer, men de flesta presenterar torra fakta och rationella argument.

Ett av de intressantaste och mest över-tygande bidragen är en essä av Nobelpristagaren i fysik, Steven Weinberg. Han diskuterar frågan huruvida den gud som beskrivs i de så kallade heliga böckerna – Abrahams, Jesu och Muhammeds gud – är samma gud som givit oss naturlagarna. Om gud skall ha någon religiös mening, resonerar Weinberg, måste det vara en personlig gud som bryr sig, en som både är Skaparen och Ingriparen i historien och i människans vardag. Det vore absurt, menar han, att tänka sig att denna personliga gud är samma gud som matematikernas och fysikernas abstrakta väsen, som gömmer sig i ekvationerna (eller, vill man tillägga, omöjligen samma gud som mystikernas ”Ingenting”).

Weinberg kommer nära Einsteins inställning att hans ”gud” är Spinozas gud, en gud som uppenbarar sig i den harmoni som kännetecknar naturen och dess lagar. En sådan gud har inget gemensamt med den bibliske guden som vilar den sjunde dagen, visar vägen för Moses i öknen, straffar dem som inte följer lagen, samtalar med kung David, kräver att Abraham offrar sin son, älskar sitt egendomsfolk, krigar och stiftar fred.

Agnosticism är inget respektingivande alternativ till gudstro, enligt Christopher Hitchens, Richard Dawkins och andra militanta ateister. Inte heller de trendiga och urvattnade trosbekännelser som åberopar vetenskapsmän som Stephen Hawking, eller filosofer som Voltaire och Thomas Paine. Enligt Hitchens är det bara en semantisk förvirring när Hawking i sin bok ”Kosmos – en kort historik” konstaterar att om människan någonsin skulle finna svar på frågan om universums mening skulle hon ”känna Guds tankar”.

Hawkings ”gud” har ingenting gemensamt med de monoteistiska religionernas Gud, skriver Dawkins i ”Illusionen om Gud”. Inte heller ska upplysningsfilosofernas sofistikerade gud – den som finns i naturlagarnas finkalibrerade värden – förväxlas med en personlig och inskränkt gudom med sitt småaktiga intresse för människornas liv, fantasier och böjelser. Hans kritik drabbar även den eleganta lösningen i Stephen Jay Goulds ”Rocks of Ages: Science and Religion in the Fullness of Life” – vetenskapen vill veta hur livet och universum uppstod, religionens fråga är varför och vad meningen med vår existens är.

Att Hitchens verkligen föraktar allt som kommer i närheten av religion går inte att ta miste på. Hans tidigare bok ”Du store Gud?”, med den talande undertiteln ”Hur religionen förgiftar allt”, är en obeveklig uppgörelse med religionens inflytande över människans livsvillkor, och en passionerad plädering för det sekulära samhället som har vetenskapen som sin grundval.

I antologin ”The Portable Atheist” är han, om möjligt, ännu tydligare. Ingen skall behöva tvivla på att Lucretius, Spinoza, Freud, Darwin och de flesta andra berömdheterna i antologin inte bara är sökande och nyfikna agnostiker utan i själva verket övertygade ateister – naturligtvis med de uttryckssätt som deras tid och omgivning tillät dem.

Hitchens fjortonsidiga introduktion är som en pamflett mot religion och för rationalism, en stridsskrift för det sekulära samhället där religionsfriheten i första hand är friheten från religion. Det är rolig läsning om man roas av en guda-benådad (må han förlåta uttrycket) stilist som blandar torr, engelsk humor med slagkraftiga och faktaspäckade utläggningar. Han verkar drivas av ett koleriskt sinne som inte uppvisar något tålamod med människor som inte förstår sitt eget bästa och tror på ett osynligt väsen med pretentioner att vara universums skapare, den ultimata laggivaren, moralens överväktare och rättvisans enväldige skipare. ”Hur har sådan ond nonsens kunnat spridas!?”, utropar Hitchens.

Och han svarar sakligt – ”religionen var människans första försök att begripa verkligheten, religionen var början på filosofi, såsom alkemi föregick kemi och astrologi var ett förstadium till astronomi” – för att i nästa ögonblick konstatera att religionen är en bacill som ständigt står på lur i de gamla texterna och är latent i varje religions teori och praktik. Denna bacill är livsfarlig, konstaterar Hitchens och räknar upp alla de ohyggligheter – från inkvisition, häxjakter, pogromer, religionskrig, till vår tids terrorism och hatpropaganda med religiösa förtecken – som i ”Guds namn” begåtts av de så kallade troende.

För att inskärpa uppfattningen att religionen inte bara är en livsfarlig smitta utan också ett infantilt synsätt citerar Hitchens skadeglatt katolska biskopar som i sin enfald talar om guds straff när naturens krafter, översvämningar och jordbävningar, drabbar människor (”Hur ’skyldiga’ är de barn som mister livet i en naturkatastrof?”). Denna enfald är inte begränsad till den kristna kyrkan, vill man tillägga – Israels förre överrabbin Ovadia Josef, en auktoritet för en hel del troende judar, har sagt att förklaringen till orkanen Katrina var att ”svarta människor i New Orleans inte har någon Gud”.

Hitchens argument för ateism består av två kategorier: både ifrågasättande av existensen av en gud och de dåliga effekterna som varje religion har på sina ofrivilliga och frivilliga anhängare och de samhällen där de lever. Han väljer religionens relation till sex som det tydligaste exemplet på vilket förkastligt inflytande religionen genom historien haft på mänskliga relationer. Om det finns något, hävdar Hitchens, som visar att religion inte bara är ett mänskligt påhitt utan också ett manligt sådant, så är det religionens förhållande till sex: ”Här handlar det om en oupphörlig upprepning av regler och tabun som syftar till att styra och kontrollera människornas sexliv – från denna bisarra besatthet vid oskulden /…/ och fascination och samtidigt avsky för homosexualitet till låtsas-intresse för barnens bästa (som lidit värst i händerna av de troende) och skuldbeläggande”.

Det är lätt att svepas med av Hitchens vidräkning med religionen utan att märka att det finns en risk för att falla in i en alltmer intolerant vokabulär. Till slut återstår den fråga som lämpligt nog avslutar hela antologin: ”Kan en ateist vara fundamentalist?”

Den brittiske moralfilosofen Anthony Grayling svarar med en motfråga: vad skulle en ickefundamentalistisk ateist tycka – skulle han ifrågasätta guds existens, och alla de utsagor som finns om detta väsen i de olika religionernas ”heliga källor”, bara till en viss del? Vilka absurditeter skulle en lagomateism acceptera – vissa mirakel men inte andra? Skulle en moderat ateist vara en sådan som bortser ifrån alla dessa hundratals miljoner människor genom historien som blivit djupt skadade, fysiskt och mentalt, av religionen? Skulle en ”resonabel” ateist acceptera att det är förnuftigt att tro på en gud (vad det nu betyder) som tillfälligt kan upphäva naturlagarna som svar på en människas personliga bön? Eller respektera en tro på att det är möjligt att rädda en själ genom att skada eller döda en kropp (från inkvisitionen till vår tids självmordsterrorism)?

Graylings svar är att det ligger i sakens natur att ateism inte kan kompromissa, lika lite som det går att finna en medelväg mellan rationellt tänkande och tron på jultomten, spöken eller gud.

Det kan uppfattas som lika intolerant som vilken annan religiös fundamentalism som helst. Men, påpekar Grayling, det finns en avgörande skillnad, ”inga krig har utkämpats, inga pogromer anstiftats, ingen har bränts på bål på grund av konkurrerande vetenskapliga teorier inom biologi eller astrofysik”.

Antologins budskap är rationellt. Ateism är ett förhållningssätt som inte utlovar någon lycka i denna världen, inte heller någon värld efter döden, där straff eller belöning utdelas för vårt leverne på jorden, den varken förklarar eller bortförklarar som ”mirakel” det vetenskapen ännu inte upptäckt. Hela ansvaret är människans – både för sig själv och för andra.

”Det finns inget mer, men jag önskar inget mer”, skriver Ayaan Hirsi Ali i denna mäktiga antologi som har svar på allt, men som – kanske just därför – lämnar denna läsare med ett tomrum ...