Kan dagens vänster, med dess säregna kombination av utmanande, högst avancerade teoridiskussioner och planlöst famlande i den praktiska, konkreta politiken, ha något att lära av Carl Schmitt, den katolske, ultrakonservative tänkaren som på 1930-talet gjorde sig känd eller snarare ökänd som Tredje rikets kronjurist? Ja, svarar anmärkningsvärt nog flera av vår tids tongivande vänsterteoretiker, som Chantal Mouffe, Giorgio Agamben och Slavoj Žižek – för att bara nämna tre av de mest namnkunniga som på olika sätt tagit starka intryck av den nazianstuckne juristprofessorns teorier om suveränen, undantagstillståndet och det politiska.
Sent omsider har ett centralt verk av Schmitt – vars skrifter diskuterats livligt under de senaste decennierna, särskilt i hemlandet Tyskland men också på många andra håll – nu även blivit tillgängligt på svenska. Det är Svenja Hums som översatt Det politiska som begrepp (Daidalos, 167 s). Till den svenska utgåvan har Carl-Göran Heidegren skrivit en inledning som ger ett porträtt av den kontroversielle tänkaren och placerar in hans politiska teorier i deras idéhistoriska sammanhang. Boken innehåller också en efterskrift av den tyske juridikprofessorn (och Schmittlärjungen) Ernst-Wolfgang Böckenförde som med utgångspunkt i just ”Det politiska som begrepp” ger en fördjupad bild av Schmitts statsrättsliga tänkande.
Carl Schmitt föddes i den lilla västfaliska staden Plettenberg 1888. Han studerade juridik vid olika universitet innan han disputerade i Straßburg 1910. Från slutet av 10-talet och ett decennium framåt skrev han flertalet av sina viktigaste studier, däribland ”Politische Romantik”, ”Die Diktatur”, ”Politische Theologie”, ”Verfassungslehre” och den här aktuella ”Det politiska som begrepp.” Han blev professor i Bonn 1922, och senare under 20-talet flyttade han till Berlin för en lärostol först vid Handelshochschule och sedan vid Friedrich-Wilhelms-universitet. Från 1933 var han medlem i det nationalsocialistiska partiet, och inte ens hans mest hängivna anhängare kan komma ifrån att han var antisemit (eller åtminstone uttalade sig starkt antisemitiskt), deltog i nazisternas bokbål med verk av ”antityska” judiska författare, och stod som värd för konferensen ”Judendomen inom rättsvetenskapen” 1935. Även om han blev mindre politiskt aktiv efter 1936 tog han aldrig offentligt avstånd från nazisterna. Vid krigsslutet tillfångatogs han av de allierade, och något år därefter flyttade han tillbaka till sin födelsestad där han sedan framlevde ett stilla liv. I hög grad lämnade han också det akademiska livet, men han skrev ytterligare några böcker, framför allt ”Die Partisanen” (1963). I sitt hem i Plettenberg fick han också ta emot åtskilliga besök av beundrare, däribland författaren Ernst Jünger och den franske filosofen Alexandre Kojève. Han dog 1985, 96 år gammal.
Liksom många andra konservativt orienterade tyskar under mellankrigstiden präglades Schmitts politiska världsbild av den dramatiska händelseutvecklingen i det stora landet i öster. ”I Centraleuropa lever vi sous l’œil des Russes”, skriver han i ”Det politiska som begrepp”. Sovjetunionen utmålas som Tysklands ärkefiende, vilket också illustrerar den bärande tesen att utrikespolitiska förhållanden får sin särprägel av stater som är fientligt inställda till varandra.
För Schmitt var det självklart att den överordnande politiska enheten utgjordes av staten. Samtidigt gör han en poäng av att begreppet stat förutsätter begreppet det politiska. Därför måste staten förstås utifrån det politiska och inte tvärt om. Med anspråk på att fastställa sanningen om det politiska tänker han sig att en inträngande analys av begreppet kan leda fram till ”det politiskas väsen”. I visst avseende befinner han sig här i traditionen från Hegel, vars hela filosofi kan sägas ha byggt på antagandet att begreppen till sin karaktär inte bara är polemiska och dialektiska utan också utgör själva kungsvägen till sanningen. Den starka fokuseringen på begreppen går för övrigt igen i de stora begreppshistoriska projekt som under efterkrigstiden genomförts i Tyskland, med Reinhard Koselleck som en förgrundsgestalt – samme Koselleck som var lärjunge till Schmitt.
I sin analys av begreppet det politiska kommer Schmitt fram till att dess avgörande kriterium består i att bestämma vem som är vän och vem som är fiende. Detta får inte blandas samman med det moraliska som handlar om det goda och det onda, eller med det estetiska som konstitueras utifrån distinktionen mellan det sköna och det fula, och inte heller med ekonomin som kretsar kring åtskillnaden mellan det lönsamma och olönsamma. Nej, det politiska är fråga om något helt annat. Den politiska fienden är rätt och slätt den andre, något främmande som man definierar sig själv gentemot. Detta ska inte förstås symboliskt, poängterar Schmitt, utan högst konkret och existentiellt. Det finns här en ständig motsättning som potentiellt sett kan leda till en öppen konflikt eller rentav krig.
Det fundamentala konfliktförhållandet gäller först och främst mellan stater. Så är det och så måste det också vara, hävdar Schmitt. Därför kan den eviga fred som Immanuel Kant drömde om – en dröm som under senare decennier återuppväckts av bland andra Jürgen Habermas (se ”En ny värld bortom nationalstaten”, Under strecket 14/4 2007) – inte utgöra något eftertraktansvärt mål för politiken. Tvärtom skulle en evig fred betyda slutet för det politiska, noterar Schmitt. Ja, ”en slutgiltigt pacificerad jord, skulle vara en värld utan någon åtskillnad mellan vän och fiende och därmed en värld utan politik.”
Över huvud taget ställer Schmitt sig avvisande till det konsensusideal som kan sägas ligga till grund för inte bara Kants – och senare Habermas – tänkande, utan för praktiskt taget alla former av liberal och socialdemokratiskt präglad samhällsteori, idag i minst lika hög grad som på Schmitts tid. Schmitt argumenterar rentav för att liberalismen inte ens ska förstås som en politisk teori. Den konsekventa liberalismen, med dess upptagenhet av individuell frihet och privat äganderätt, är i själva verket en negation av det politiska. I en liberal värld finns det inte någon politisk strid mellan vänner och fiender, utan allt reduceras – precis som inom ekonomin – till konkurrensförhållanden. Folket blir till en samling konsumenter, makt blir propaganda, och den genuina politiska kampen lyser med sin frånvaro.
Konfliktperspektivet genomsyrar även Schmitts människouppfattning, som är utpräglat pessimistisk eller om man så vill realistisk. Han var helt på det klara med att den underliggande människosynen är av avgörande betydelse för hur det politiska betraktas. Han skriver: ”Man skulle kunna undersöka alla statsteorier och politiska idéer med avseende på deras antropologi och dela in dem efter huruvida de, medvetet eller omedvetet, förutsätter att människan ’av naturen’ är ond eller god.” Jean-Jacques Rousseau hör naturligtvis till det enligt Schmitt hopplöst naiva lägret med en positiv människosyn, och dit hör också anarkister av olika slag som förenas av sitt principiella motstånd mot staten. På andra sidan står teoretiker som, i likhet med Schmitt själv, ”förutsätter att människan är ’ond’, det vill säga betraktar henne som en långtifrån oproblematisk, utan ’farlig’ och dynamisk varelse.” Schmitt nämner i det sammanhanget tänkare som Niccolò Machiavelli, Thomas Hobbes och Joseph de Maistre, den franske reaktionären som längtade tillbaka till den förrevolutionära, gamla samhällsordningen, l’ancien regime. Dock vore det ett misstag att framställa Schmitt som en reaktionär på samma sätt som de Maistre. Hos Schmitt finns det ingen nostalgisk längtan efter en förlorad guldålder som måste återerövras. Visst är han kritisk mot det samtida Tyskland, men i allt väsentligt strävar han inte bakåt utan framåt, mot en stark, total stat.
Säkert med den bräckliga Weimarrepubliken i åtanke framställer han inre enighet och ordning som ett överordnat mål på den inrikespolitiska nivån. ”Den främsta uppgiften för en normal stat”, framhåller han, är ”att säkerställa att det råder fullständig fred inom staten och dess territorium.” Det är egentligen mindre viktigt exakt hur ordningen upprättas, bara att detta görs. Här finns det en parallellitet med Schmitts teori om suveränen som han i ”Die Diktatur” definierar som ”den som beslutar över undantagstillståndet”. På samma sätt som det politiska handlar om att peka ut en fiende karakteriseras suveränen av förmågan att bestämma att ett undantagstillstånd ska utfärdas.
Schmitts tankar om undantagstillståndet har på senare tid återaktualiserats av Agamben. I böcker som ”Homo Sacer” och ”Undantagstillståndet”, vilka båda översatts till svenska av Sven-Olov Wallenstein, visar den italienske filosofen hur undantaget numera tenderar att bli regel. Själva sinnebilden för hur det temporära upphävandet har blivit normalfallet finner han i lägret (som Guantanamo), ett absolut undantagsrum utanför den rättsliga ordningen. Detta kan stå som ett exempel på hur dagens vänstertänkare på ett konstruktivt sätt använder sig av Schmitts teorier.
Samtidigt är det uppenbart att den totala stat som Schmitt såg framför sig sedan dess successivt luckrats upp och ersatts av en helt annan typ av stat, vars regeringslogik kanske bäst kan sammanfattas i den paradoxala formeln styrning genom frihet. Vi lever idag i ett utpräglat individualistiskt samhälle där vi som medborgare tycks ha oändligt stor frihet att göra vad vi vill, men där de allra flesta ändå gör det som förväntas av oss. Det är också ett extremt kommersialiserat samhälle där det mesta tenderar att betraktas som varor som kan köpas och säljas. Just detta utgör en viktig del av förklaringen till varför vissa vänsterteoretiker trots allt söker inspiration hos Schmitt. I vårt postpolitiska tillstånd framstår hans skoningslösa kritik av liberalismen som mer relevant än någonsin. Som Žižek, den ständigt lika provocerande marxisten från Slovenien, påpekar (i en artikel som för några år sedan översattes till svenska i tidskriften Fronesis) är åberopandet av Schmitt avgörande för att kunna ”påvisa den postpolitiska liberala toleransens återvändsgränder”.
Att vi lever i en postpolitisk tid bör inte förstås som att det politiska helt har försvunnit. Däremot finns det en påtaglig tendens, hävdar i alla fall Mouffe i ”Om det politiska” (2008), att det politiska spelas ut i ett moraliskt register. Istället för en politisk kamp blir det då en strid mellan ont och gott där det helt enkelt gäller att förgöra motståndaren.
Idag utspelas den avgörande politiska kampen inte längre mellan fientliga stater, såsom Schmitt tänkte sig. Men det hindrar inte att det politiska fortfarande är ett användbart begrepp. Vad som förenar tänkare som Agamben, Žižek och Mouffe kan sägas vara övertygelsen att en av vänsterns stora utmaningar i vår tid består i att hålla fast vid det politiska men omdefiniera och tänka det på ett annat sätt än vad Schmitt gjorde. Ytterst handlar det om att inte bara i teorin utan också i praktiken återerövra den politiska kampen bortom och i polemik mot å ena sidan den moraliska, för att inte säga moraliserande, retoriken om det så kallade kriget mot terrorismen och å andra sidan alla nyliberala föreställningar om den enda vägens politik.
