Han tog skratt på blodigt allvar. Ivar Arosenius, han med hatten på sned och med röda hjärtan på självporträtten, som var lika många som Rembrandts. Han som rörde sig mellan ytterligheter. Från ljus till dunkel, från Göteborgs bakgårdar till fantasins Arkadien. Från kroglivsdekadens och storstadsspleen till familjeidyll på landet. Arosenius bilder både vibrerar av livslust och skakar av dödsångest. Medan liemannen stampar takten dansar Adam och Eva kring kunskapens träd och skålar med Venus och Bacchus för en värld, där glädjerus är en religion och fantasin en livsform.
Arosenius bildvärld har liknande drag som commedia dell’arte. Per Bjurström (1978) och Johan Öberg (2000) har tidigare påpekat detta. Han arbetar oftast med karaktärer och ytterst sällan med individer. Samma rollfigurer återkommer. Stiliserade miljöer fungerar här som fonder för sagoskimrande berättelser. När hans verk är som mest euforiska tar de form av ett karnevaliskt upptåg. På torget, som Michail Bachtin har lyft fram som karnevalskulturens centrum, utjämnas hierarkier människor emellan. Detta är också karakteristiskt för Arosenius sätt att skildra världen. Här finns ingen teaterramp, inga skiljelinjer mellan aktörer och åskådare. Alla deltar i samma konststycke – livet. Enligt karnevalens sjövilda estetik river han murar och förutsätter att konsten är en tillfällig form av existensen. Arosenius folktåg består därför av seriösa komedianter, som har vuxit samman med den roll som tilldelats dem. I en karnevalisk stämning insuper de livet med en sådan glupskhet som bara är möjlig när varje dag kan vara den sista. Lystna gubbar och små nymfer, madonnor och skökor, giriga stadspampar och bigotta kyrkotjänare – de är jämbördiga narrar i detta skrattkulturens demokratiska bildsystem som driver med alla, men älskar var och en.
Ett sekel har passerat sedan Ivar Arosenius bortgång. Göteborgs konstmuseum hyllade honom med en omfattande utställning i höstas. Sedan slutet av januari pågår en utställning på Waldemarsudde med nästan 250 verk. Lekfullhet och allvar går här igenom på samma nyckfulla sätt som är representativt för Arosenius konst överlag.
Hans liv var kort. Han föddes 8 oktober 1878 och avled av ett brustet blodkärl i samband med en halsinfektion och i sviter av den medfödda blödarsjukan på nyårsdagen 1909. Han växte upp i ett borgerligt hem i Göteborg och gick konstutbildningar vid Valand, Konstakademien och Konstnärsförbundets skola i Stockholm. I hans verk finns det spår av ungdomens bohemliv, av äventyr i Paris, av sommar-idyllerna i Värmland och på Orust, förälskelser, besvikelser och till slut av familje-livet i Älvängen, där lyckan över dottern Lillan överglänste allt annat. Arosenius bilder är ofta svåra att helt lösgöra från hans biografi. Men livet som tolkningsraster räcker inte. Det mest karaktäristiska för hans arbetssätt är nämligen hur gränsen mellan dröm och verklighet löses upp. Han utgick ofta från det som fanns i hans närhet, men omtolkade det fundamentalt. Hans fantasi närdes av Carl Michael Bellman, Gustaf Fröding, Heinrich Heine, Sigbjørn Obstfelder och Oscar Wilde. Berättelser ur ”Tusen och en natt”och H.C. Andersens sagor skymtar i bakgrunden som förlagor i många av hans verk. Men Arosenius var också intresserad av Nietzsches, Schopenhauers och Kierkegaards filosofi.
Många konstnärer i hans generation sökte intryck och erfarenheter utomlands. Utöver få korta sejourer i Paris och i München var han huvudsakligen bunden till Göteborgstrakten och under studietiden även till Stockholm. Här besökte han flitigt konstnärshemmet i Neglinge, som den frikostige Ernst Thiel hade grundat för medellösa begåvningar.
Något som var avgörande i Arosenius liv var hans på mödernet nedärvda blödarsjuka, som vid den tiden utgjorde ett konstant livshot. Kring konstnärliga begåvningar, särskilt de som dör unga, uppstår ofta överdrivna, svärmiska föreställningar. Tiden stöper samman fakta och anekdoter. Men att vara bohem, påpekade konstnären Hilding Linnqvist, är ofta att göra en dygd av nödvändigheten och endast angenämt om man har pengar. Ruset hör bohemlivet till, och alkoholkonsumtionen ansågs i Arosenius fall ha en god effekt mot blödarsjukan. I hans självporträtt möter vi en ung man som gång på gång iscensätter sig själv. Sjuk är svag, berusad är excentrisk! På bilderna är hans fladdrande halsdukar, slitna hattar och långa rockar flanörens attribut och en föraktfull gest mot borgerskapet. I verkligheten var dessa den klena kroppens skydd mot den sjuklighet som genom minsta blödning kunde leda till döden.
Arosenius framställs ofta som egensinnig outsider. Hans konstnärskap utvecklades dock varken i en kulturell periferi eller i en fullständig isolering. Han tillhörde den konstnärsgeneration som verkade i skuggan av det mäktiga Konstnärsförbundet och den framväxande expressionismen. Enligt konsthistorikern Sven Sandström var det en tid när individualismen var en kollektivrörelse. I motsats till många generationskollegor lyckades dock Arosenius skapa sitt eget karaktäristiska formspråk. Men han var inte heller fri från påverkan. Han delade sina estetiska intressen med bland annat Olof Sager-Nelson, Gustaf Fjæstad och Axel Törneman. Den slingrande svarta konturlinjen och stiliserade detaljer lånade de från art nouveau och jugendstilen. Men Arosenius fascinerades ännu mer av den koloristiska verkan i ungrenässansens konst.
På hösten 1901 bildades ett konstnärskotteri i Göteborg. Brödraskapets ledande triumvirat var Arosenius och hans konstnärskamrater Ole Kruse och Gerhard Henning. I kretsen ingick också skådespelerskan Ester Sahlin, författaren Nils Döven Selander, journalisten John Hertz, konstnären Birger Palme, musikern David Lundahl och några andra. Deras gestalter återkommer i många av Arosenius verk. Dessa kamratporträtt kombinerar måleriets uttrycksfullhet med karikatyrens överdrift. I det på den tiden lantliga Örgryte utförde Kruse dekorationer i skeppsredaren Werner Lundqvists villa Soltorpet, som blev en av brödraskapets mötesplatser. Kruse blev kotteriets predikant och smakdomare. Han vurmade för persiska miniatyrer och för folkkonst. I John Ruskins och William Morris fotspår hyllades hantverkets betydelse.
Inflytandet från Kruse var betydelsefullt för bland annat Arosenius teknik, även om han i grunden försökte distansera sig till alla förebilder. Han valde gärna halvflytande akvarellfärg som blandades upp med täckvitt och som i effekter påminde om temperan. Flera av hans verk är gouacher, som trots lager av täckvitt behåller akvarellens fräschör.
En av de viktiga faserna i Arosenius konstnärliga utveckling inträffade under sommaren 1902. Han var gäst i sin kamrats, den blivande arkitekten Ernst Spolén, föräldrahem nära Torsby i Värmland. (Vänskapen skildras av Spolén i minnesboken ”Kvällens violiner”). På avstånd till sina konstnärskollegor experimenterade Arosenius på egen hand. Dagarna fylldes med iakttagelser av skogslandskap, folkliga traditioner och den rustika arkitekturen. Det finns knappt några spår av folklivsskildraren Carl Wilhelmsons läror i Arosenius verk, trots att det var just Wilhelmson som han uppskattade mest som pedagog. Arosenius självstudier var mer i linje med Richard Berghs undervisning på Konstnärsförbundets skola. Men noggranna observationer ledde honom aldrig till verklighetstrogna skildringar, vilket var Berghs egentliga avsikt och vilket ledde till en olöslig konflikt dem emellan. Arosenius samlade på intryck i verkligheten, men skapade ur fantasin. Med hög horisontlinje, land, hav och berg som möttes på samma bildyta, skapade han ett drömskt terra incognita, som paradoxalt nog framstod som en välbekant plats. Hans miljöer är ofta en idealkonstruktion – ett miniuniversum, där slingrande floder, stigar, berghällar, sagoslott och kyrkotorn ornamenterar naturen i ett syntetiserande formspråk. Den apolliniska återhållsamheten i bakgrunden ställs ofta mot en dionysisk yra i förgrunden. I ”Bacchi sjö” anländer uppspelta backanter med tunnor, kannor, krukor och glas för att festa loss i mirakelsjön av vin.
Arosenius arbetade gärna med hela bildsviter, där konstsagans och folksagans element blandades. ”Ben Onis dröm”, ”Kalifens guldfågel” eller ”Korgen”är exempel på bildberättelser, där han med gnistrande färger sammanförde det robusta med det lyriska, det subversiva med det oskuldsfulla. Även under kraftiga sjukdomsanfall försökte han jobba ihärdigt. Tempot var febrilt. Från första till sista penseldraget på en och samma bildyta behövde inte gå lång tid alls. Processen från idé till förverkligande var dock komplex. Att det slutgiltiga verket skapades förbluffande snabbt förutsatte att han gjorde ihärdiga omtagningar av samma motiv.
1903 mötte Arosenius Thomas Theodor Heine, som var en av de främsta tyska tecknarna i den mönsterbildande satiriska tidskriften ”Simplicissimus”. Han hade tidigare varit i kontakt med Albert Engström, Hasse Z och Oskar Andersson och försökte med varierande resultat att teckna för skämtpressen. Han nådde dock aldrig den framgång som han önskade. Lika höga ambitioner hade han som målare. Men den samtida kritiken dömde oftast ut hans verk som alltför illustrativa. I en ettrig recen- sion efter utställningen på Konstnärshuset 1905 skrev Georg Nordensvan att Arosenius talang behövde kultiveras. Arosenius svarade i ”Strix”. Under rubriken ”En kultiverad Pegas” tecknade han en blödande häst som fick sina vingar bortklippta.
I höstas lanserades Björn Fredlunds nya monografi, som efter Karl Asplunds (1928) och Sven Sandströms (1959) är den tredje som tar ett grepp om hela konstnärskapet. Det viktigaste med Fredlunds bok är att den uppmärksammar en del nytt käll- material, som har framkommit under de senaste decennierna och som också ingår i Aroseniusarkivet på Göteborgs universitetsbibliotek. Utöver skissböckerna och artikelklippen ingår här en ansenlig brevsamling. Arosenius brev till modern citerades flitigt av Asplund redan 1928. Kamratbreven bedömde han däremot som alltför litet givande i djupare mening och inte så sällan behäftade med den nästan barnsliga råhet i vilken Arosenius älskade att drapera sig. Asplund uteslöt därmed viktiga källor som med sitt saftiga språk och lika stora doser av humor och förtvivlan illustrerar Arosenius vardag. I breven till systern och kamraterna hittar vi knappast något konstnärligt program, men desto fler detaljer om hans livsvillkor och praktiska förutsättningar för skapande.
Utöver Fredlunds monografi kom i höstas även en läsvärd bok av Sigun Melander. I ”Ivar Arosenius i Älvängen” skildrar hon konstnärens sista levnadsår och den plats, där han förverkligade sina familjedrömmar, som vi känner igen från hans ömsinta, idealiserade porträtt av hustrun och dottern.
Många av Arosenius verk är anmärkningsvärt små till formatet utan att förlora något i sin lyskraft eller uttrycksfullhet. Strax före sin död berättade han dock för vännen Spolén att han var färdig med de små måtten. För en ny stilsträvan var det däremot redan för sent. Arosenius rycktes bort endast 30 år gammal.
Hans konst är en vidunderlig blandning av fantasi och kvick humor, oskuld och dekadens. Ibland är han lysande, det händer att han slarvar. I hans skimrande färger och slingrande linjer finns hela det breda känsloregistret, från vrede och ångest till lycka och ömsinthet, som varje starkt bultande hjärta någon gång har upplevt.
