Svenska Akademien, denna vördnadsvärda institution, har sedan några år i samband med sitt tillkännagivande av vem den har valt till mottagare av Nobelpriset i litteratur allt oftare blivit kallad ”överraskningarnas akademi”. Nu kan man som bekant överraska på diverse olika sätt – däribland genom att göra något som varit så länge väntat att det har hunnit börja betraktas som praktiskt taget uteslutet.

Och ungefär så förhåller det sig ju verkligen med årets val. Till de stående namnen i alla förhandstips under flera årtionden på 1900-talet hörde Doris Lessing, detta alltsedan hon för 45 år sedan gav ut ”Den femte sanningen” (”The Golden Notebook”) – ett stort och djärvt berättarexperiment som skänkte henne en grundmurad position både som förnyare av romanformen och som gestaltare av en modern kvinnomedvetenhet.

Innan hon tar emot sitt pris i Stockholm hinner hon fylla 88 år. Detta är emellertid ett faktum som alls inte hindrar att hon så sent som i början av detta år gav ut en ny omfångsrik roman. Den heter ”The Cleft”, och i den låter Lessing en gammal romersk senator berätta den nog så sällsamma historien om hur en mystisk kvinnlig gemenskap i en mycket fjärran forntid har förmått sätta mänskligheten till världen i ett vilt kustlandskap utan något som helst manligt bistånd – deras barnsbörd uppges nämligen liksom tidvattnet ha varit styrd av månens cykler, och hur de själva faktiskt har kommit till underlåter Doris Lessing sällsamt nog att berätta.

Det har nu gått tio år sedan Doris Lessing levererade sin närmast föregående överraskning. Den hette ”Kärlekens teater” (”Love, Again”) och var en roman om åldrande, men dessutom och framför allt var den en kärlekskarusell med så gott som surrealistiskt uppdriven fart. Resultatet är ett sällsamt verk som kanske särskilt bör ha satt myror i huvudet på de feminister som för 20–30 år sedan i henne såg en banerförare, en sierska och en guru.

Vad hennes trogna läsare på senare år har fått lära sig att vänta av henne är faktiskt alla möjliga former av oväntade vändningar i författarskapet. Under hela 80-talet susade hon sålunda omkring i ett egenhändigt skapat universum, detta genom att fantisera ihop ett science fiction-opus i hela fem delar, för att sedan på nytt ta mark i den brittiska intimsfären med ett par kritiska moraliteter, originellt nog under pseudonymen ”Jane Somers”. ”En god grannes dagbok” (”The Diary of a Good Neighbour”) och ”Om de gamla kunde” (”If the Old Could”) hette dessa båda romaner, och de tycktes tillkomna i en ovanligt uppsluppen stämning trots att de handlade om ytterst allvarliga ting (något annat lär Lessing för övrigt vara själsligen ur stånd att åstadkomma).

Att de har sina estetiska brister – intrigernas sannolikhet är till exempel inte överdrivet stor – hindrar inte att man läser dem med nöje och spänning. Detta eftersom de är så fullmatade med intelligenta och illusionslösa iakttagelser om relationerna mellan unga, medelålders och gamla. Framför allt är de rika på en människokunskap som får all småaktig kritik av intrigens många mindre övertygande vändningar att komma av sig.

Ungefär samtidigt med denna utflykt till ett annex i författarskapet tog sig Doris Lessing tid att göra upp med extremvänsterns verklighetsflykt på 60-talet, detta i en mördande satir som hon kallade ”Den gode terroristen”. Den handlar om en handfull husockupanter i London, flertalet av dem troende leninister, som drömmer om att störta det engelska samhället i spillror genom att lämna sitt aktiva stöd till IRA:s heroiska kamp. Att Lessings eget kommunistiska engagemang har hunnit sjunka undan mycket långt tillbaka i tiden visade hon här med stort eftertryck genom att med obarmhärtig ironi skildra dessa parasiter på den kapitalistiska samhällskroppen och deras bokstavligen livsfarliga illusioner om den politiska verkligheten.

Överraskningar har sålunda flutit ur Doris Lessings penna med jämna mellanrum under hela hennes snart 60-åriga författarkarriär, alltifrån dess upptakt år 1950 med romanen ”Gräset sjunger”. Den unga debutanten, som var född i Iran och uppvuxen i det Sydrhodesia som numera heter Zimbabwe, berättade där utifrån egna upplevelser av ras- och könskonflikter om förhållandet mellan en vit farmarhustru och hennes svarta tjänare. Hon fortsatte med noveller i afrikansk miljö och den stora romanserien ”Children of Violence” (”Våldets barn”, utgiven på svenska åren 1972 till 1975).

I den svitens femte och avslutande band, ”Staden med fyra portar” (”The Four-Gated City”, 1969), flyttar huvudpersonen Martha Quest liksom författaren själv till det London där Lessing hade slagit sig ner redan ett par år före debuten. ”Våldets barn” bildar en tätt sammanhållen serie bildningsromaner med uppenbart självbiografisk bakgrund. Där tar hon politisk ställning för kommunismen, men samtidigt utmanar hon både Marx och Freud på det intellektuella planet och låter slutligen skeendet utmynna i en gåtfull framtidsvision som i tiden är förlagd till några år runt 2000.

Redan på det stadiet hade Doris Lessing visat sig vara inte endast en betydande romanförfattare, utan dessutom en mycket fin novellist. Debutsamlingen ”African Stories” kom ut 1965 – i urval på svenska ”Trolldom till salu” 1969 – och följdes av ännu ett par samlingar. Den senaste och tyngst vägande, ”The Grandmothers” (2003), hette ”Kärleksbarnet” när den kom i svensk översättning år 2005.

Den innehåller fyra långnoveller, och det avsnitt som har fått ge den svenska utgåvan dess titel är ingalunda så romantiskt som det kan låta. Tiden är andra världskriget och huvudpersonen James är en av de hundratusentals brittiska soldater som med sitt kompani kommenderas ut till olika krigsskådeplatser jorden runt. Vad hans erfarenheter av kollektivet definitivt bekräftar för honom är bland annat att han tillhör den lägre medelklassen, medan hans närmaste vän och skolkamrat hör hemma i den högre. Med en synskärpa som ingalunda har förminskats under det dryga halvsekel som förflutit sedan hennes debut granskar samhällskritikern Lessing än en gång de finare nyanserna i spelet mellan individer och grupper i hennes ytterst klassmedvetna hemland och hur de påverkas av de förändringar i de mänskliga relationerna som tidens och samhällets gång ofrånkomligen leder till.

Hon hinner också med ett återbesök i fantasylitteraturen, där hon i det tidiga 80-talet genom fem romaner uppehöll sig i en svindlande framtid färgad av en världsomspännande atomkrigskatastrof. Doris Lessing gjorde faktiskt något alldeles nytt och eget av science fiction-genren genom att lägga ett djuppsykologiskt raster över skildringen med ekon ur den jungianska tankevärlden.

Men det var alltså ”Den femte sanningen” som redan 20 år dessförinnan verkligen hade gjort henne till ett världsnamn. Liksom den tidens franska nouveau roman byter berättelsen synvinklar i ett invecklat mönster där flera handlingar speglar varandra. Avsnitt på realistisk prosa varvas med personernas dagbokstexter och bitar av den roman som en av dem arbetar med. Flera teman återkommer i senare Lessingverk, till exempel den av R D Laings ”antipsykiatri” inspirerade ”Instruktion för nedstigning i helvetet” (”Briefing for a Descent into Hell”, 1971) och den apokalyptiska ”En överlevandes minnen” (”The Memoires of a Survivor”, 1974) som beskriver ett London i social upplösning.

Den nyssnämnda cykeln av framtidsromaner som heter ”Canopus i Argo – ur arkiven” (”Canopus in Argos: Archives”, 1979–1983) är ett magnifikt verk som gestaltar människans utveckling efter en världsomspännande atomkrigskatastrof och bearbetar på vägen en rad grundläggande motsättningar i tillvaron. Ett av banden, ”The Representative for planet 8” (”Planet 8. Representanternas lärotid”, 1982), blev senare en opera med samma titel av Philip Glass.

Efter sin Junginspirerade science fiction-utflykt återvände Lessing emellertid till en realistisk samhällsskildring av klassiskt slag i romaner som ”Den goda terroristen” (”The Good Terrorist”, 1986) med extremvänsterns sociala diktatur och missbruk av kvinnlig offervilja som huvudtema. Åren i Rhodesia blev på nytt bakgrundsstoff i ”African Laughter” (1992) och i ett par memoardelar (”Under huden”, ”Under My Skin”, 1994 och ”Vandra i skugga”, ”Walking in the Shade”, 1998) som sträcker sig fram till 60-talets tidiga år.

Där börjar också ”The Sweetest Dream” – ”Ljuvaste dröm” när den kom på svenska 2003 – en bok som man efter behag kan läsa antingen som en direkt fortsättning på de två självbiografiska volymerna eller som en ren och oförfalskad nyckelroman. Doris Lessing ställer upp en så omfångsrik ensemble på sin romanscen att läsaren får en påtaglig känsla av att alla dessa klart individualiserade personer omöjligt kan vara påhittade – och det är ju ingalunda heller första gången hon befolkar en berättelse med människor direkt hämtade ur hennes egen verklighet, och dessutom med sig själv som skeendets omedelbart igenkännliga centralfigur.

Dessa människors öden och äventyr får en redovisning vars utförlighet bitvis hotar att inge läsaren en känsla av övermättnad. Den realism av de stora 1800-talsklassikernas märke som hon här utövar, med synnerligen omsorgsfullt noterande av tidens signalement i form av parapsykologiskt flum och florerande modeuttryck och åsikter, julfirandeseder, frisyrer och klädstilar, gör boken till ett möjligen alltför innehållsrikt kompendium över ett stycke 1900-talshistoria, konstaterade jag när romanen utkom i översättning (SvD 9/4 2003).

I den afrikanska stat som här kallas Zimlia – läs Zimbabwe – härskar den korrupte och diktatoriske premiärministern Mungozi (Mugabe, givetvis). Också den här romanen är i mångt och mycket präglad av den nyktert kärva humor som man i drygt 50 år kunnat räkna med att hitta hos Doris Lessing, men i det längsta ser det faktiskt ut som om hon tänkt låta berättelsen tona ut i en stämning av den djupaste tragik. Den förmedlar nämligen en dödskänsla som blir nästan outhärdligt stark.

Men riktigt så illa står det ju dessbättre inte till, skrev jag vidare. Romanens slutvinjett visar några barn som trots allt bär framtiden i sina mjuka händer – två svarta pojkar som blivit föräldralösa genom den afrikanska aidsepidemin men som ändå kommer att få ett gott liv, plus ett litet ”älvabarn” som garanterar det evigt kvinnligas fortlevnad. ”Och en läsare som mycket gärna låter sig övertygas om den bildens sanning kan bara känna djup tacksamhet för att den omutligt skarpsynta Doris Lessing också har så trösterika visioner att erbjuda”, slutade min recension – och det är ord som det känns på sin plats att påminna om en dag som denna.