En omistlig rannsakare av Europa

Imre Kertész tillhör trots sin sparsmakade produktion det fåtal författare som kan kallas omistliga. Erfarenhetsmässigt härbärgerar han de ytterligheter som karakteriserar framväxten av det moderna Europa. Han skildrar en absurd tillvaro där individens särart hotas.

11 oktober 2002 kl 06:15 , uppdaterad: 30 september 2009 kl 16:49

Efter Auschwitz kan man bara skriva om Auschwitz.
(Ur en SvD-intervju 21 juli 2002)

Den ungerske författaren Imre Kertész (född 1929) är uppvuxen i ett burget medelklasshem i Budapest. Som femtonåring blev han deporterad till förintelselägret Auschwitz-Birkenau, men överfördes senare till Buchenwald – ett arbetsläger för politiska och kriminella fångar – där han befann sig vid befrielsen 1945. Efter kriget började Kertész efter hand arbeta som journalist, 1951 fick han sparken då tidningen kom att kontrolleras av det ungerska kommunistpartiet. Under en följd av år var Imre Kertész verksam som fri skribent, han knåpade ihop musikaler och ägnade sig åt lättare underhållning. 1960 – fyra år efter Ungernrevolten och Sovjetunionens maktövertagande – påbörjade Kertész arbetet med den roman som så småningom skulle ge honom internationell ryktbarhet, ”Mannen utan öde” (Norstedts 1998, övers Maria Ortman). Parallellt med detta arbete var han dock tvungen att försörja sig som komediförfattare.

Romanen – som på ett plan skildrar hans egna erfarenheter, men avskalade det privata som Kertész skriver i ”Galärdagbok” (Norstedts 2002, övers Ervin Rosenberg) – är en kronologisk berättelse som ”steg för steg” (så hette också den första översättningen av boken till svenska, Fripress 1985, övers Maria Ortman) skildrar hur en människa bryts ner av den nazistiska maktapparaten: arresteringen, tågresan, ankomsten till lägret (Auschwitz), de knappa matransonerna, tvångsarbetet, de döende kamraterna, den i viss mening ofattbara befrielsen ur arbetslägret (Buchenwald). Allt skildras ur den unge Köves – Imre Kertész alter ego – perspektiv och läsaren får bekanta sig med en person som inte moraliserar, som knappt förstår vad som händer och som till sist bara har kvar viljan att överleva.

”Mannen utan öde”, som publicerades i Ungern 1975 men som passerade ganska obemärkt förbi, ställer svåra frågor till eftervärlden om judarnas eventuella delaktighet i Förintelsen, och många har funnit den provocerande. I romanen förekommer de välkända orden: ”…om det finns ett öde är friheten inte möjlig; … om däremot friheten finns då finns det inget öde, det vill säga … då är vi själva ödet.” Pojken Köves vägrar gå med på att han bara är ett offer, i så fall skulle hans erfarenheter te sig meningslösa. Någonstans har Imre Kertész skrivit att ”Mannen utan öde” är en stolt bok som man inte i förstone kommer att förlåta honom.

Det är i slutet av boken – efter befrielsen – som pojken försöker förklara för två äldre judiska grannar vikten av att inte låta sig reduceras till offer. Männen blir provocerade och uppbragta – vad kunde vi ha gjort? Efter läsningen hänger sålunda en mängd frågor kvar i luften. Hur mycket visste de ungerska judarna om det som komma skulle? Fanns det egentligen något land i Europa som kunde ha tagit emot dem om de valt att fly? Kan man påstå att någon är delaktig bara för att han är underkunnig om det oundvikliga?

Ändå beskriver Kertész – i de inledande kapitlen av romanen – hur de vuxna i pojken Köves omgivning väl vet vad som väntar. De försöker hålla honom utanför. Första steget är när hans far får en inkallelseorder till ett arbetsläger. Under avskedet försöker man inför sonen påskina att han snart kommer att se sin far igen, men av undertexten i dessa avsked anar Köves att det inte är fråga om ett au revoir utan ett farväl. Häri vilar själva grundtanken om delaktighet, men det besvarar egentligen inte frågan om skuld. I själva verket kan man säga att ”Mannen utan öde” väcker en lång rad frågor utan att på ett tillfredsställande sätt besvara dem. Däremot har Imre Kertész genom sin oavvisliga berättelse desavuerat Adornos berömda tes om det omöjliga i att skapa konst efter Auschwitz. I själva verket menar Kertész – som han säger i SvD-intervjun den 21/7 – att all bra litteratur som är skriven efter Auschwitz handlar om Auschwitz, ”också den som inte ens nämner Auschwitz”.

Efter ”Mannen utan öde” tog Imre Kertész i romanen ”Fiasko” (Norstedts 2000, övers Ervin Rosenberg) itu med en annan totalitär regim, den sovjetkommunistiska. Romanen är direkt knuten till ”Mannen utan öde” genom att skildra en författare som konfronteras med det oomkullrunkeliga faktum att hans roman – om en ung mans upplevelser i Auschwitz – refuserats av förlagen. Att Imre Kertész egna erfarenheter av det njugga mottagandet av hans roman ”Mannen utan öde” i Ungern ligger till grund för berättelsen är nog sannolikt; att bli förbigången med tystnad är såsom att bli refuserad. Berättaren Köves – ”den gamle” kallad – beslutar sig då för att skriva en roman som ska beskriva hans erfarenheter av ett totalitärt samhälle som i mycket påminner om Ungern efter revolten 1956. Det är en utsökt Kafkapastisch om ett samhälle som är infekterat av ett katastrofalt förflutet. När en statskris gör det möjligt för huvudpersonen i romanen ”Fiasko” inuti romanen ”Fiasko” att fly från sitt land, avstår han eftersom han anser att han inte kan skriva om han överger den enda plats där han kan leva, nämligen i språket. En iögonfallande detalj som nog kan förklara Imre Kertész egen ovilja att bosätta sig någon annanstans än i Ungern; han bor därtill kvar i uppväxtstaden Budapest.

Diktaturer kan uppvisa olika ansikten men de är i grunden lika. Individens särart hotas, oberoende av om diktatet är nazistiskt eller kommunistiskt. I sin tredje roman ”Kaddish för ett ofött barn” (Norstedts 1996, övers Ervin Rosenberg) kan man förmoda att Imre Kertész velat behandla den tredje diktaturen han har erfarenhet av, nämligen fadersförtrycket. Här kommer man osökt in på Kertész beskrivning av tillvaron före Auschwitz – många har betraktat Förintelsen såsom ett brott i historien. Kertész är av en annan uppfattning. I själva verket ser han Förintelsen som en logisk följd av förhållanden som redan existerade före kriget, en värld präglad av auktoritär barnuppfostran som fick som följd att unga pojkar förvandlades till lydiga redskap i maktens händer. Det samhälle som föregick kriget och Förintelsen var hierarkiskt och auktoritärt.

I en sådan värld uppfostras bödlar och offer, söner blir antingen förtryckare eller föda för kanoner. ”Kaddish för ett ofött barn” utgörs av huvudpersonens vägran att finna sig i en sådan successionsordning, han vill inte bli far – i förlängningen åt den son som han därmed aldrig kommer att vilja koncipiera – och begår sålunda ett intrikat fadersuppror.

Det är den i huvudpersonens ögon omöjliga tanken på fäders inflytande över sina söner som är viktigast i boken. Den beskriver också en människa som inte finner sig i att han skulle ha en hemort i det judiska. I en radiointervju berättar Imre Kertész att det kom som ett dråpslag för honom att han blev deporterad på grund av att han var jude. Han kände sig inte det minsta judisk. Auschwitz gjorde honom i den meningen till jude.

Det senaste alstret på svenska av Imre Kertész penna är ”Galärdagbok” (Norstedts 2002, övers Ervin Rosenberg). En intrikat och bitvis svårgenomtränglig arbetsdagbok som växt fram i bakgrunden av hans övriga böcker, parallellt med dessa, under omkring trettio års tid. Läsaren får kika in i författarens verkstad för att ta del av hans reflexioner omkring uppkomsten av romanerna, men sådana inblickar ges egentligen bara undantagsvis. Huvuddelen av galärslavens – det är så han sett på sitt skrivande alltsedan Auschwitz – dagboksnoteringar är av livsfilosofisk art och beskriver en absurd tillvaro som man känner igen från både ”Mannen utan öde” och ”Fiasko”.

Med några få böcker – och trots senkommet erkännande – har Imre Kertész erövrat ställningen såsom en av Europas viktigaste och mest angelägna författare, och det beror inte bara på att böckerna är högtstående ur en litterär och konstnärlig synvinkel, det hör också obönhörligen ihop med det faktum att Kertész erfarenhetsmässigt härbärgerar de ytterligheter som karakteriserar framväxten av det moderna Europa. Inte bara nazismens terror och så småningom tillkomsten av ett Sovjetstyrt Östeuropa, utan också kommunismens sammanbrott och hela det postkommunistiska Östeuropas skakiga färd mot demokrati och EU-anpassning.

I den senaste intervjun jag läst berättar han att han just nu arbetar med sin svåraste roman, att beskriva den värld som uppkommit efter Berlinmurens fall 1989. Han skriver böcker i par, säger han. ”Mannen utan öde” hör ihop med ”Fiasko”, liksom ”Kaddish för ett ofött barn” hör samman med hans senaste och ännu opublicerade arbetsprojekt. Man blir imponerad av konsekvensen i hans projekt: det mesta – om inte rentav allt – förefaller vara utskott från den gren som en gång gav upphov till ”Mannen utan öde”.

Han skriver inte heller samma bok två gånger. De tre romanerna är på ett sätt ojämförliga med avseende på berättarmetod och innehåll – på ett tematiskt, idémässigt plan hör de dock ihop. Jagberättaren i ”Mannen utan öde” vet inte mer än läsaren och berättar sin tragiska historia från A till Ö. I ”Fiasko” rör sig berättelsen på flera nivåer samtidigt, enligt modellen kinesiska askar eller ryska gummor. Romanen ”Fiasko” är en klaustrofobisk, Kafkainspirerad berättelse som handlar om en författare som skriver romanen ”Fiasko” och den genererar ibland svindel hos läsaren eftersom man inte riktigt vet i vems bok man befinner sig.

Mångfalden konnotationer av ordet ”Fiasko” är också fascinerande, inte bara namnet på romanen/romanerna, utan också en beskrivning av det oundvikligt fiaskobetonade i att söka få en roman publicerad i ett land som inte erkänner det romanen beskriver. Ty ”Mannen utan öde” handlar inte bara om judarnas eventuella delaktighet i Förintelsen utan också Ungerns delaktighet i deportationen av judarna, något som den ungerska regeringen inte gjorde något för att avvärja, utan snarare var behjälpliga med.

Och det förhåller sig uppenbarligen fortfarande på det sättet att Ungern inte erkänner sin skuld i judeutrotningen, de erkänner av allt att döma inte ens Förintelsen som sådan. Sett ur det perspektivet är det lätt att förstå varför ”Mannen utan öde”, när den kom ut i Ungern 1975, fick passera obemärkt förbi. Det svala mottagandet av boken i hemlandet har också betydligt försvårat och fördröjt Imre Kertész genombrott utomlands. Emellertid är ”Fiasko” ett medvetet resultat av dessa hans erfarenheter, och därigenom frukten därav.

I sin tredje roman demonstrerar han också en tredje berättarmetod. ”Kaddish för ett ofött barn” är en enda lång, besvärjande monolog där han går till botten med de samhällsförhållanden och den värld som ger upphov till diktaturer, som nämnts. Bilden av fadern – sådan den framställs av huvudpersonen, en medelålders man som skulle kunna vara Imre Kertész alter ego – utgör också en sorts illustration av en förtryckande, repressiv samhällsordning.

Det finns många skäl att läsa och reflektera över Imre Kertész böcker. Inte minst för att han finner tesen att det inte skulle finnas någon förklaring till Auschwitz enfaldig, för att inte säga barnslig. Hans egen definition av Auschwitz lyder som följer: ”Enligt min uppfattning är Auschwitz de enskilda livens avbild och gärning, betraktad i tecknet av en viss organisation.”

Imre Kertész tillhör trots sin sparsmakade produktion det fåtal författare som man kan kalla omistliga. Dock, hur man än söker tränga in i hans verk förblir han gåtfull och oåtkomlig. Därmed definierar han sin storhet, och varje försök att omfatta eller förklara det han söker åstadkomma – såsom ovanstående – blir med nödvändighet en smula fåfängt.

.