”Folk på vår gata drunknar i det vardagliga livets bekymmer. De är utslitna av fattigdom och okunnighet, förtryck och fientlighet. Folk på vår gata förstår bara ett språk, det språk som uppstår ur deras sorger, omfattar deras plågor och helgas av bönerna till den Makt de hoppas på i nöden och som du nu vill slita ur deras hjärtan.” Så skriver Naguib Mahfouz i ”Berättelser från vår gata” (1975, i svensk tolkning av Kerstin Eksell 1989).
Den egyptiske författaren Naguib Mahfouz, född 1911, som just har lämnat oss, växte upp på just en sådan gata i det muizziska Kairo, al-Jamaliya, och berättelserna är barndomsminnen, om folk på gatan, svagsinta och förryckta, tokiga och kloka, den hemska omskärelsen, den första blyga förälskelsen, koranskolan, gravhelgen, frihetskampen mot britterna sedd underifrån, demonstrationer och gevärskulor, slagsmål mellan familjer, kampen mellan beväpnade grupper i olika kvarter; det var 1917 och gossen var sex år.
Fadern, en lägre tjänsteman, flyttade med familjen till det lite finare al-Abbasiya, där Naguib som den yngste sonen säger sig ha upplevt en fri och lycklig pojkes barndom med en inte alltför sträng far och en älskad mor som han bodde kvar hos långt sedan syskonen flyttat hemifrån. Vid 15 års ålder började han sitt kaféliv i souken Khan-el-Khalili, där han rökte vattenpipa i vänners lag och lärde känna den brokiga mänsklighet som gick förbi. Som filosofistudent vid Kairos universitet läste han in världslitteraturen. Under sitt yrkesliv i den egyptiska administrationen under andra världskriget skrev han historiska romaner från faraonernas tid, aktuell genom Tutankhamun, om hur det egyptiska folket alltid kämpat mot tyranniska ledare.
Efter andra världskriget insåg han sin kallelse och ”Khan al-Khalili” (1945) blev upptakten till en svit på åtta romaner om livet i Kairos gamla stadsdelar, av vilka ”Midaqq-gränden” (1947) hade översatts till svenska av Kertin Eksell före Nobelpriset 1988. Den ömsinta men uppriktiga skildringen av grändens universum och en handfull livfulla med dialoger vars typiska egyptiska humor har gjort den till en klassiker gjorde Mahfouz till en älskad författare i hela arabvärlden. Försöken att få det litet bättre här i livet, drogmissbruk, prostitution, homosexualitet, koppleri, allt ses i toleransens ljus.
Det går sällan bra för människorna men de överlever. I ”Det nya Kairo” (ej översatt) stäcks framtidsdrömmarna hos tre filosofistudenter av sociala tvång och moralisk korruption och Mahfouz surnar till och blir politisk. Läsningen av Darwin hade redan befäst hans religiösa skepsis. Naturvetenskapen skulle ge alla svaren. Hans brinnande ungdomstro på revolutionären Sa‘ad Zaghloul 1917 löper ut i besvikelse över Nassers revolution på 50-talet.
I ”Hösten och vaktlarna” varnar han för följderna av industrialisering och sekularisering i revolutionens spår, för en naiv framstegstro och egyptisk självförhävelse. Med stigande ålder ökar diktarens misströstan om politikens förmåga att lösa samhällsproblemen. I den filosofiska allegorin ”Grabbarna i vårt kvarter” (1959, på svenska ”Drömmarnas gata” 1991), spelar det ondas problem och frågan om Gud huvudrollen. I lika många kapitel som i Koranens suror skildras de profetiska uppenbarelserna alltifrån Adam och Eva, Mose, Jesus och Muhammed fram till nutidsmänniskans uppenbarelse i naturvetenskapen. Till slut görs den ansvarig för mordet på Gud.
Det islamiska universitetet al-Azhar förbjöd boken i Egypten fastän Gud gestaltas som Gabalawi men i fria Beirut kom den ut. En oavhängig ande som Mahfouz måste man hålla ögat på. Existentiella frågor dominerar i en serie korta romaner från 1960-talet. Märk väl att alla Mahfouz böcker anländer i Sverige med drygt 20 års försening. I ”Tjuven och hundarna” 1961 (på svenska 1989), låter han huvudpersonen, en tjuv just blivit utsläppt ur Nassers fängelse, motvilligt sitta vid en sufisk shejks fötter. Tjuven har vuxit upp i fattigdom och djävulskap, men genom att visa hans oemottaglighet för shejkens budskap tycks Mahfouz vilja visa läsaren att människan är ett offer för sitt öde, oberoende av omständigheter. I hans berättelser skymtar ofta ett dervischkloster i en trädgård vid gatans slut som den outgrundliga fonden för människornas ävlan och strävan.
Men nu hade Mahfouz börjat utforska den borgerliga medelklassens historia. Det dröjde till 1990–91 innan svenska arabister hade översatt trilogin ”al-Thulatia” – ”Mellan de två slotten”, ”Längtans slott” och ”Det förflutnas trädgård” – som väl var den egentliga orsaken till att han fick Nobelpriset. Här har Mahfouz skapat ett verk som återspeglar en hel epok i Egyptens liv i episk och socialrealistisk form. Med vitaliteten hos en man i sin bästa ålder har Mahfouz givit arabisk röst åt Kairos utdöende konservativa köpmannaskikt som var helt präglad av islamiska seder och bruk och skildrat framväxten av ett nytt sekulariserat samhälle som blev ett rov för allsköns ideologier och händelser mellan åren 1917 och 1944.
Kairotrilogin är en familjesaga sammanhållen av en mångbottnad huvudperson, patriarken Ahmed Abd al-Gawad, hans barn och barnbarn och de politiska växlingar deras öden är invävda i. Det finns enligt patriarken kvinnor som bestämts för kärlekens, musikens och koketteriets konster. Det finns enligt patriarken två slags kvinnor, främst de som bestämts för kärlekens, musikens och koketteriets konster och de andra är döttrar som aldrig får lämna huset, som alla fäder vill se förfinade, beständigt beskyddade och kyska. Ingen sedeslag förbjuder husfadern att frossa i vin, kvinnor och sång medan hans hustru Amina inte ens får besöka en helgongrav utan lov att bli förskjuten. I nästa generation framträder kvinnorna som starka, men frierier, kopplerier, bröllop och äktenskap utgör en huvudbeståndsdel av deras liv; ju friare flickorna i nästa generation blir, desto ointressantare verkar de underligt nog i Mahfouz skildring, som visste de inte vad de skulle göra med sin frihet.
Trilogin berättar om Egyptens frigörelse från Storbritanniens övermakt, om kamp för självständighet, om söners frigörelse från fadern, kvinnor befrielse från män; om det patriarkaliska egyptiska samhällets sönderfall och emancipation. En roman om den eviga kampen mot förmynderi, Guds, Statens, Faderns; mot alla de osynliga fängelser som människan skapar. Kairotrilogin och ”Midaqq-gränden” utgör en dubbel ingång till den okända arabiska prosan, en nyckel till det egyptiska vardagslivet, till muslimskt levnadssätt och vanliga arabers sorger, glädjeämnen och förhoppningar och en gratis lektion i den arabiska politikens vindlingar och Mellanösterns historia på 1900-talet.
Kritiken av det egyptiska samhället ger hans i början socialrealistiska, senare impressionistiska och slutligen fragmentariska verk dess mänskliga och litterära kvalitet. Som en seismograf registrerar Mahfouz också varje skiftning i den andliga väderleken och varje stilistisk modeväxling i litteraturen. De korta romaner han gav ut på 60-talet, av vilka ”Hösten och vaktlarna”, ”Sorl över Nilen”, ”Miramar”, ”Respektable herrn” och ”Resenären” är experimentella, ofta allegoriska och skarpt kritiska mot den opportunistiska nya medelklassen, dess karriärism och slappa moral, och hans pessimism tilltar.
Den tvärvändning som historien gjorde vid 80-talets början då islam åter blev en politisk maktfaktor i de arabiska samhällena berörde Mahfouz djupt men har aldrig fått hans litterära gestaltning. Han led med palestinierna men var alltid för fredsprocessen och ett erkännande av Israel. Han försvarade en kollega som blivit utesluten ur författarförbundet för att ha besökt Israel och fick utstå kritik. Som from muslim var han kritisk mot Satansverserna men försvarade Rushdies rätt till fri meningsyttring. Islamister ville utkräva en fatwa även mot Mahfouz och att hans kristna hustru skulle skiljas från sitt äktenskap med en kättare. Nobelpriset, hans vänner och hans världsberömdhet har räddat honom åtminstone från fatwan om ej från förföljelse.
I sista delen av Kairotrilogin, ”Det förflutnas trädgård”, skildras vällustingen al-Gawads åldrande mycket gripande. Själv skulle Mahfouz få en lång och plågsam ålderdom. Han som var van att sitta på Café Fishawi varje dag och studera människorna fick ökade svårigheter att både höra och se, han var nästan blind och hans vänner måste skrika i hans öra. Efter att en religiös fanatiker knivskurit hans högra arm sex år efter Nobelpriset var han ständigt omgiven av säkerhetsvakter. En författare som skrivit över 50 romaner och berättelser kan svårligen leva utan att skriva.
Ändå utkom på hans psykiaters inrådan för något år sedan en liten bok, ”Drömmar från tillfrisknandets tid”. Drömmarna kretsar ofta omkring ett hus som en jätte tagit i besittning medan de utkastade overksamma står och ser på. Bilden talar för sig själv. Ofta handlar drömmarna om brittiska soldater, om vilda horder som försöker tränga sig in i ett hus för att jaga en tjuv, men förstör hela huset och dess invånare i processen. En annan liten bok heter ”Naguib Mahfouz i Sidi Gabr” den första järnvägsstationen i Alexandria men också den näst sista på vägen från Kairo. Tåget närmar sig slutstationen.
Nu har Naguib Mahfouz kommit fram till slutstationen. Men vi ska inte upphöra att läsa honom. Hans skildringar av det Egypten som aldrig mera kommer att finnas är nästan viktigare att läsa nu än när de utkom och hans Kairogränder är ingenting mindre än en spegling av människolivet. Med Nobelpriset 1988 till Naghib Mahfouz har också den arabiska kulturkretsen för första gången uppmärksammats, även om det inte var den urgamla arabiska poesins moderna genombrott som belönades utan en av den framväxande moderna arabiska prosans första höjdpunkter så vara det säkert ett av Svenska Akademiens viktigaste pris när det gäller att uppmuntra förut okända författare och en okänd främmande litteratur.
