Biografier kan skrivas på många olika sätt. När förre Strängnäsbiskopen Jonas Jonson nu författat en sådan över sin berömde föregångare i ämbetet Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman (Artos), har han valt att skriva en livsskildring, inte en idéanalytisk eller lärdomshistorisk framställning. Det har sina givna fördelar, bland annat passar valet säkert bättre Jonas Jonsons eget temperament och egen utbildning. Han är själv först och främst historiker som älskar konkretion, levande människor, fart och fläkt. Gärna en ny synpunkt, en ny händelse eller en ny person i varje ny mening. Och mycket personhistoria! Vem som träffade vem vid vilket biskopsmöte, blir nära nog viktigare än vad man sedan beslutade.
Samtidigt får man erkänna att det kanske inte är en metod som passar den systematiske teologen och tänkaren Gustaf Aulén bäst. Ty om det var något som Aulén var måttligt intresserad av, så var det verkligheten. Han var först och främst en abstrakt skrivbordsmänniska som levde i och för sina tankar. Nog för att han skötte stiftsledningen plikttroget, men när han avgick från biskopatet i Strängnäs kallade han det en parentes.
Egentligen var och förblev Aulén livet igenom teoretiker och Lundaprofessor. Helst stängde han in sig i biblioteket, inte ens frun fick tillträde, tände sin pipa och sjönk ner i avgrundsdjupa tankar om skapelseteologins förhållande till rätten. Samt knackade på sin skrivmaskin ut den ena tjocka boken efter den andra, ”Den allmänneliga kristna tron”, ”Den kristna gudsbilden genom seklerna och i nutiden”, ”Den kristna försoningstanken”, ”Dramat och symbolerna”, ”Dag Hammarskjölds vitbok”, ”Sven-Erik Bäcks motetter”. Tillsammans med sin professorskollega och filosofiske överman Anders Nygren blev han Lundateologins mest kända företrädare. Båda blev smått världsberömda och översatta till många främmande språk. Först när arbetsdagen var slut återvände Aulén till frun och verkligheten, drack gott vin till maten och tog ett parti canasta. Ty god mat, tobak, vin och kortspel gillade Hans Högvördighet lika mycket som pianospel och glatt humör.
Men vilken är drivkraften, månntro, bakom Jonsons kartläggning? Kärlek till föremålet helt visst, och intresse för teologi. Men tydligt är att han också velat retuschera ett och annat som Aulén skrev på ålderns dar. Inte för att Aulén direkt satt och ljög i sin memoarbok ”Från mina 96 år”. Men den gamle, som hann bli nästan hundra innan han avled, tycks ha tillrättalagt åtskilligt, jämkat på sanningen och inte minst förtigit vad som var oförmånligt för honom själv.
Sina bragder till ekumenikens fromma har han överdrivit. Sin fasta hållning mot nazismen under kriget har han något skönmålat, åtminstone till en början var han alls inte så karsk och heroisk som han själv och eftervärlden velat göra honom till. Och om de pinsamma skandaler som skakade stiftet vid biskopens avgång, Sjövinkel och Helanderaffären, säger han inte ett enda ord. Framför allt drar han en diskret slöja över slitningarna i det egna familjelivet och vad två söners död och familjens ständiga sjukdomar kostat honom. På något vis är han en gåtfull och undanglidande gestalt, hur representativ han än må vara. En abstraktionens man men svårgripbar som människa.
Även Auléns tidevarv har hunnit på långt och svårgripbart avstånd. Men med trägen källforskning och många fotnoter tecknar Jonas Jonson det gamla överhetssamhället under 1920- och 30-talen, då Svenska kyrkan ännu var en maktfaktor att räkna med. Inte minst under andra världskriget utövade ju kyrkan och biskopsmötet ett starkt inflytande över opinionsbildningen i hela vårt folk. Och vem satt och styrde opinionerna om inte just den skrivmaskinsknackande biskopen i sitt tysta bibliotek i Strängnäs!
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Gustaf Aulén föddes varken i Lund eller i Strängnäs utan i Ljungby i Småland, där fadern, den fattige prästen, vid den tidpunkten råkade vara vicepastor. Med en välbärgad, glad och musikalisk storbondetös från Öland ingick denne det äktenskap, som framfödde läshuvudet Gustaf Aulén. Fastän moderlös redan vid tolv års ålder, lyckades pojken – i samma klass som Ivar Kreuger för övrigt – trassla sig igenom det förhatliga läroverket i Kalmar för att sedan bli Uppsalastudent.
Anledningen till att han valde Uppsala framför Lund var nog inte bara att, som det heter i gluntarna, Uppsala är bäst utan framför allt att hans mors kusin här var meteorologiprofessor. I dennes tjänstebostad i Observatorieparken vankades det ett gott bord, vilket kunde behövas för en frysande ung teolog som till vardags måste vrida upp fotogenlampan i sitt kalla studentrum på Kyrkogårdsgatan för att alls kunna se hebreiskans alla punkter och prickar. I Uppsala drogs han till storheter som Harald Hjärne och Nathan Söderblom, gick gärna långpromenader med bäste vännen och sedermera Västeråsbiskopen Einar Billing samt åtog sig uppdrag som både sånganförare och kurator på Kalmar nation.
Med tiden blev han disputerad karl och docent, med lön stor nog för att föda en familj. Sin hustru Kristine hämtade han i Norge, närmare bestämt ur norsk storborgerlighet. Men hon var inte ensam om att gynna hans förbindelser över Kölen. Under studievistelser i Tyskland lärde han känna den kyrkoledare som för all framtid skulle göra honom till hängiven Norgevän, nämligen Eivind Berggrav. Över huvud taget hämtade Aulén gärna sin inspiration västerut, liksom Yngve Brilioth blev han en av den anglikanska kyrkans varmaste vänner och förespråkare i Sverige.
Som nyutnämnd Lundaprofessor företog han sin första resa till England 1914 tillsammans med kollegerna Einar Billing och Edvard Rodhe och mötte här den högkyrklighet som framhävde kyrkans tradition som viktigare än den personliga omvändelsen, biskopsämbetets auktoritet, sakramentens och liturgins betydelse. Sådant appellerade till Aulén, som under de följande åren alltmer drog upp en gräns inte bara mot ortodoxi och katolicism utan framför allt mot liberalteologi, frikyrklighet och den folkkyrkotanke som förfäktades av Manfred Björkquist i Sigtuna. Kristen humanism och idealistiskt svärmeri för människans egna möjligheter var inte vad han ville höra talas om, utan snarare kyrkan med stort K samt skapelsen som ett fortgående drama mellan ont och gott. Kuriöst nog hamnade folkkyrkans talesman Manfred Björkquist politiskt högerut som nationalist och pansarbåtsförespråkare, medan Aulén alltmer gled åt vänster, med tiden nära förbunden med Arthur Engberg och socialdemokratin.
Det hindrar inte att Aulén, när han 1933 utnämnts till biskop i Strängnäs, gärna rörde sig i högreståndskretsar och bland sörmländsk adel. Hos Bo von Stockenström på Ånhammar, Emil Dickson på Sparreholm och Eric och Mary von Rosen på Rockelsta bjöds det på magnifika kalas. Lika storslaget bjöds det tillbaka i den praktfulla biskopsgården i Strängnäs, uppförd av Johannes Matthiae omkring år 1650, med en matsal rymmande 80 personer. När Mary von Rosen – svägerska till Hermann Göring och liksom sin man svuren nazist – försökte övertala Aulén att personligen viga den tyska rikskyrkans överhuvud till sitt ämbete, lekte han förbluffande länge med möjligheten.
Först vid 1930-talets mitt började det gå upp för honom att Hitler nog var farlig, varvid han satte klackarna i marken. Men det skedde, betonar Jonson, nästan alltid utan risker för honom själv! Försiktigt och abstrakt teologiskt utredde han varför kärlekens Gud önskar att man tar strid för det goda mot det onda. Men att måltavlan var Hitler med sitt rashat, det fick läsarna och lyssnarna i regel själva räkna ut. Så uppstod heller ingen konflikt med den svenska regeringens neutralitetslinje, vilket Per Albin var tacksam för, särskilt som Torgny Segerstedt väsnades så högljutt och inopportunt i GHT.
Inte heller som ekumen var Aulén någon riktig spjutspets, menar Jonson, även om han fått rykte om sig att ha varit en sådan. Nog för att det ringlar ett helt pärlband av ekumeniska möten och anglo-skandinaviska teologkontakter tvärsigenom hela boken, i själva verket var Auléns medverkan i ekumeniken glest spridd över många decennier. Desto viktigare blev hans iver att restaurera kyrkans inre liv. Sålunda var han eldsjäl och drivande kraft bakom en ny psalmbok 1937, en ny koralbok, en ny evangeliebok och en ny handbok. Och denna liturgiska förnyelse gick hand i hand med hans önskan att rensa ut allsköns sentimental 1800-talsbråte ur gudstjänstens sång och musik. Kärvt högtidliga, gärna fornkyrkligt sträva och gregorianska, skulle koralerna klinga vid hans mässor. Inte att undra på att Musikaliska Akademien slöt honom i sin famn och gjorde honom till sin preses och högste talesman.
Att Aulén under själva kriget till sist blev en samlande gestalt för motståndsrörelsen, sticker Jonson inte under stol med. I Eivind Berggravs norska kyrkokamp tog han aktiv del. Biskopsgården i Strängnäs blev nära nog en sambandscentral för motståndet mot Quisling och Terboven och en samlingspunkt för norska flyktingar. Och med sin talekonst lyckades den stridbare biskopen samla svenska kyrkan och elda åhörarna. Men om Aulén i vissa stycken befann sig i takt med tiden och på den segrande sidan, gjorde han det inte i andra. Tanken på kvinnliga präster motsatte han sig längre och långt mer än vad memoarerna givit sken av.
Det hör till förtjänsterna i Jonas Jonsons bok att han alls inte skrivit någon hagiografi över sin store föregångare. Även om han i mina ögon bagatelliserar Ingemar Hedenius angrepp på de svenska biskoparna i ”Tro och vetande”, är han hederlig nog att tillstå att Gustaf Aulén aldrig riktigt lyckades förklara varför konflikten mellan tro och vetande skulle vara ett skenproblem. Inte heller undanhåller han läsaren att Aulén blev tämligen handfallen, när Berit Spong i nyckelromanen ”Sjövinkel” (1949) kastade sig över biskopinnan Titti, psykiskt sjuk och svårt läkemedelsberoende, med närmast ärekränkande skvaller om hennes inblandning i konflikterna rörande en läroverksrektors nya förordnande. Mediedrevet växte till full orkan, när Auléns efterträdare på biskopsstolen i Strängnäs Dick Helander på grund av oegentligheter vid biskopsvalet – där Aulén med sitt domkapitels oskickliga hantering av ärendet hade ett olyckligt finger med i spelet – sedan också dömdes till avsättning.
Men fastän skuggorna tätnade utmed vägen, inte minst sönernas bråda död och hustruns tyngde honom svårt, fortsatte Aulén att vara glad, spela piano, skriva sina böcker ända upp till 96 års ålder, trygg i sin förvissning att Christus Victor (den segrande Kristus) skulle samka allt till det bästa till slut. Den ensamme vid skrivbordet – saklig, abstrakt och objektiv som alltid – är egentligen inte Jonas Jonsons man, eftersom levnadstecknaren själv bättre trivs med levande människor i kött och blod.
Till och med den ryktbara boken om den kristna försoningen, som blev en milstolpe i svensk teologi och flitigt läst av generationer av svenska präster, finner han blodlös, eftersom Aulén hela tiden skrivit långt mer om kristendomens bärande idéer än om livet som det faktiskt levs. Likafullt avlockar honom den världsfrånvände solitären vid skrivbordet gång efter annan motvillig beundran. Och det är i balansgången mellan dessa ytterligheter – kritisk distans och respektfull inlevelse – som hans frodiga och myllrande rika biografi hämtar sin styrka.
