Året var 1876, och den unge konstnären Julius Kronberg väckte stor sensation på Nationalmuseum i Stockholm. Där visades nämligen hans tavla ”Jaktnymf med fauner”, som hade färdigställts under vistelsen i München, och som nu på Konstakademiens befallning och bekostnad hade transporterats hem till Sverige. Den stockholmska konstpubliken lät sina intresserade och nyfikna blickar absorberas av den omtalade målningen. Några förargades av det oblyga motivet - en naken nymf slumrar intill en skogskälla medan två fauner smygtittar på henne - men de flesta entusiasmerades av den väldiga och färgsprakande tavlan. Till den senare kategorin hörde August Strindberg, som i sin recension i Dagens Nyheter skrev att Kronbergs verk ”har slagit ner som en bomb i vår konstnärsvärld”, och att alla andra tavlor ter sig bleka i jämförelse. Man ”faller i beundran inför denna hittills här osedda kolorit”. Strindberg manade till vördnad inför den nye mästaren: ”Fall ned och tillbed måleriets triumfator!”
”Jaktnymf med fauner”
blev Kronbergs stora genombrott. Född 1850 i Karlskrona hade han redan i tonåren väckt beundran och skördat framgångar vid Konstakademien i Stockholm. Efter att ha erhållit ett stipendium gav han sig iväg till städer som Düsseldorf, Paris, Kassel, Venedig och München. Där gavs rika möjligheter att fördjupa sig i de stora mästarnas verk, och han utförde åtskilliga kopior efter målare som Rembrandt, Tintoretto, Tizian och Rubens. Särskilt den sistnämnde kom att betyda mycket för Kronbergs praktfulla måleri, vilket är tydligt i såväl ”Jaktnymf med fauner” som i en rad andra verk. Men till förebilderna hörde även en samtida målare, nämligen österrikaren Hans Makart. Han blev en inspirationskälla till den grad att Kronberg snart gavs epitetet ”Sveriges Makart”.
Under 1870-talet och 1880-talets början utövade Makart ett väldigt inflytande över konstlivet i Centraleuropa. Med sina till formatet gigantiska tavlor trollband han en skönhetsträngtande publik, och motivvalen gjordes ofta med hänvisning till
historien eller den klassiska mytologin. Sålunda hör till hans mest berömda verk ”Dianas jakt”, ”Ariadnes triumf och ljusets seger över mörkret” samt ”Caterina Cornaro mottager Venedigs hyllning”. Makart var målarfursten par préférance hos den Wienersocietet, som inte kände några ekonomiska begränsningar då de prydde väggarna i paradvåningarna intill Ringstrasse.
Hans Makart var en företrädare för den konstnärliga idealism som behärskade akademierna vid denna tid. Konsten syftade till att fästa betraktarens uppmärksamhet på tidlösa idéer, förhöjande etiska principer och kultiverande ideal. Det sköna stod i samklang med det sanna, rätta och goda. Den idealistiska konstuppfattningen var i högsta grad rådande också vid Konstakademien i Stockholm, detta inte minst sedan greven och professorn Georg von Rosen tillträtt som direktör 1880. von Rosen var emellertid ingen vän av Makarts konst. Tvärtom avfärdade han den som ytligt effektsökeri utan innehåll.
Georg von Rosen lade stor vikt vid konstnärens förmåga
att fånga och återge psykologiska stämningar, religiös inlevelse eller etiska dilemman. Synen på konstnären som dekoratör var honom lika främmande som motbjudande. En målning skulle ha någonting att säga, ha en förädlande verkan. I en självbiografisk uppsats förklarade han att konstnären ”är att anse som en ansvarig folkuppfostrare, medarbetande uti sin samtids andliga utveckling, hvarför också hans verk måste blifva det synliga uttrycket för tankar, föreställningar eller minnen värda, i ett eller annat afseende att tagas tillvara.”
Julius Kronbergs motivval och måleriteknik anslöt helt till den akademiska traditionen, men hans idealism tog sig väsentligen andra uttryck än von Rosens. Det dekorativa, färgsprakande och monumentala hade en avgjort större betydelse för Kronberg. Därför hörde inte heller von Rosen till dem som stämde in i hyllningskören till ”Jaktnymf med fauner”. Tvärtom, när han fick se tavlan lär han ha sagt: ”Nu har Kronberg visat att han kan måla. Nästa gång skall han visa att han kan
tänka.”
Den idealism som kännetecknade den akademiska ståndpunkten, var djupt förankrad i det oscarianska samhället och ytterst hos kung Oscar II själv. Kungen - för övrigt en stor beundrare av Kronberg - hade redan i barndomen blivit vän med filosofen Christopher Jacob Boström då denne under några år på 1830-talet tjänstgjorde som prinsarnas informator. Boström blev sedermera professor vid Uppsala universitet, och fick ett avgörande inflytande över såväl den svenska filosofins utveckling som bildningslivet i allmänhet. Hans platonskt färgade tankar gav näring åt idealismen inom konsten, undervisningsväsendet, litteraturen och den religiösa fromheten.
En grundläggande uppfattning i den boströmska filosofin är att människan bör förverkliga sitt förnuft, sin egentliga och andliga natur. Människan bör tänka och handla på ett sätt som utvecklar och kultiverar hennes föreställningar, känslor och viljeliv. Av lätt insedda skäl kunde en sådan filosofi gynna en konstuppfattning, som poängterade att måleriet
bör vara andligt förädlande. Idealismen inom Konstakademien främjades av boströmianismens starka ställning, även om man där talade om eviga ideal och själslig daning i en mer allmän mening, och utan att nödvändigtvis hänvisa till just Boström. Uppfattningen om människans inre utveckling och förverkligande var även grundläggande i tidens debatter om läroverkens och universitetens uppgift. Med gillande beskrev Kung Oscar universiteten som ”förädlingsverk”.
Snart skulle emellertid nya åsikter och strävanden göra sig gällande. Med 1880-talet följde en rad fenomen, som tillsammans ägde styrka nog att på allvar utmana de rådande idealen. Den politiska radikalismen blev en faktor att räkna med, arbetarrörelsen växte fram, och i det Sverige som nu höll på att industrialiseras ökade efterfrågan på tekniskt och naturvetenskapligt kunnande, färdigheter i de moderna språken samt satsningar på infrastruktur och maskinutveckling. Den idealistiska filosofi och livssyn, som sedan decennier hade dominerat det inhemska
tänkandet, började kritiseras från naturvetenskapliga och empiristiska perspektiv. Idealen om förädling av människans inre liv ifrågasattes med hänvisning till sinnesintryckens och den materiella nyttans betydelse.
Inte heller Konstakademien i Stockholm förblev oberörd av de nya tendenserna. Den idealistiska konstsynen blev föremål för skarp kritik. En rad unga konstnärer slöt sig samman, och klagade på undervisningens uppläggning och bedrivande. De blev kända under namnet Opponenterna, och leddes av Ernst Josephson tillsammans med exempelvis Carl Larsson, Anders Zorn och Richard Bergh. Opponenterna hade tagit starka intryck av den nya franska konsten, av impressionismen och det realistiska friluftsmåleriet. Därmed hade de också tillägnat sig en konstuppfattning, som var radikalt skild från den akademiska idealismen. Med sitt skapande ville Opponenterna fånga de flyktiga intrycken, det mer vardagsnära och avskalade. De ville ta fasta på verkligheten sådan den framträder för våra sinnen. Man kan därför
se Opponenterna som ett uttryck på konstens område för den samtida tendens, som började märkas vid universiteten och inom vetenskapen. Där ifrågasattes ju den idealistiska världsåskådningen, och man ville sätta empiri och sinneserfarenhet i dess ställe.
Akademiledningen med von Rosen i spetsen tillbakavisade Opponenternas krav, och den djupast liggande orsaken till detta var alltså att två i grunden olika uppfattningar om konstens syfte och mål ställdes mot varandra. Och dessa uppfattningar var i sin tur uttryck för två mot varandra kämpande livsuppfattningar. Opponenternas ifrågasättande av den akademiska traditionen var med andra ord också ett ifrågasättande av den idealism, som låg till grund för den oscarianska kultur- och samhällsuppfattningen.
Men hur förhöll sig då Julius Kronberg till den pågående kraftmätningen mellan tradition och nyhetsträngtan? Just vid denna tid - det vill säga 1880-talets mitt - stod han på toppen av sin konstnärliga bana, och hans tavlor åtnjöt stor popularitet och
uppskattning. I synnerhet sedan han gjort stor succé med målningen ”David och Saul”. Kronbergs karriär nådde följaktligen sin kulmen precis då den akademiska konsten började ifrågasättas och anklagas för att vara otidsenlig. Trots detta var Kronbergs relation till Konstakademien problematisk. Förhållandet till von Rosen var inte alltid vänskapligt, och de båda konkurrerade om positionen på Sveriges målartron. Kronberg var dessutom mycket kritisk till undervisningen i Stockholm, och han hade genomgripande idéer om hur denna i stället borde struktureras och bedrivas. Reformarbetet skulle emellertid ske på egna villkor, annars fick det vara. I Rom - där han vistades fram till 1889 - mottog han ett brev från Ernst Josephson med uppmaningen att skriva under på Opponenternas krav. Men Kronberg avböjde. Trots allt var och förblev han en målare i det akademiska lägret, även om personliga motsättningar ibland komplicerade situationen. Så exempelvis då han 1898 frivilligt frånträdde sin professur vid
Konstakademien - ett beslut åtminstone delvis orsakat av samarbetssvårigheter med von Rosen.
Gemensamt för Kronberg och von Rosen var emellertid att de båda hyllades och uppskattades av Oscar II. Även om deras konstnärskap sinsemellan var mycket olika så använde de båda ett bildspråk, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens idealistiska estetik. Då taket i en av Stockholms slotts trapphallar skulle smyckas, och en konstnär behövdes för uppgiften, föll inte oväntat valet på Kronberg. Bakom beslutet stod kung Oscar själv, och han kom även att i hög grad påverka såväl motiven som utförandet - av allt att döma till frustration för konstnären. Uppdraget på Stockholms slott ledde dock till en rad liknande åtaganden åren runt och strax efter sekelskiftet 1900. I en tid då inhemsk vetenskap och kultur gick i realistisk riktning, skördade Kronberg alltjämt framgångar som idealistisk målare, och han fick i uppdrag att sätta sin konstnärliga prägel på flera betydande offentliga lokaler, exempelvis
Kungliga Dramatiska teatern.
Ett annan viktig roll fick han i och med att det förmögna greveparet Walther och Wilhelmina von Hallwyl lät uppföra sitt påkostade och praktfulla privatpalats vid Hamngatan i Stockholm. Här agerade Kronberg ett slags konstnärligt allt-i-allo, och han gavs uppdraget att måla såväl släktporträtt som plafonder, väggfält och dörröverstycken. Hans omfattande och gedigna kunskaper om äldre måleri förlänade honom dessutom rollen som grevinnans personliga konstexpert, och följaktligen anlitades Kronberg inför planerade köp av dyra och sällsynta tavlor. Det är knappast någon överdrift om man säger att Kronberg blev det Hallwylska palatsets egen hovmålare. Just nu pågår för övrigt en utställning där, ”Monumentala sötsaker i grevinnans smak”, med några av Kronbergs viktigaste arbeten i fokus.
Då Julius Kronberg gick ur tiden 1921 lämnade han en värld och en kultur, som väsentligen gick en annan väg än den han själv hade vandrat. Konsthistorikern Georg Nordensvan har på följande sätt
sammanfattat Kronbergs förhållningssätt i en tid av förändringar: ”Tidens moderna genombrott gick honom förbi, han drog sig ur bullret, slöt sig inne i sin egen värld och grävde ner sig i intensivt arbete. Skönhetssökare och skönhetsodlare efter sitt sinne var han till det sista.”
Stig Lundgren
är doktorand i idéhistoria
vid Stockholms universitet.
(under strecket 4/6 2004)
