Den 21 november 1653 inträffade en händelse som sände chockvågor genom hela det officiella Sverige. Drottning Kristinas favorit framför alla andra, greven och riksskattmästaren Magnus Gabriel De la Gardie, föll i djupast möjliga onåd och förvisades från hovet. Hos alla med ett minimum av intresse för den svenska regimens göranden och låtanden var frågetecknen legio. Hur hade detta kunnat hända? Vad hade greven gjort för att förtjäna fallet? Stämde det att han baktalat andra hovmän? Nyfikenheten och skvallret låg inte långt efter dagens kvällstidningsjournalistik – med ett väsentligt undantag. Ärendet var så känsligt att den svenska rikspolitikens mer erfarna ringrävar var ytterst noga med att inte tala bredvid mun och sprida dumheter till en oförstående omvärld.
Av alla dessa ringrävar var ingen mer rutinerad än den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna, mannen som stått i centrum för maktutövningen vid Östersjön under nästan ett halvt sekel. Han hade ett långt och aktivt liv bakom sig och döden väntade runt hörnet, men De la Gardies fall var tillräckligt viktigt för att den gamle än en gång skulle gripa till pennan. Alla kontaktade honom dessutom i ärendet, även drottning Kristina, som menade att hon behövde förklara agerandet för sin gamle mentor. Hela historien var så känslig att Axel Oxenstierna inte lät någon sekreterare kopiera drottningens brev, ej heller det svar han själv sände henne. Alltså kopierade han breven på egen hand. Än idag kan vi studera kanslerns egenhändiga svar. Oxenstierna menar sig egentligen inte ha något att anföra mot drottningens beslut men ber henne likväl visa nåd mot greve Magnus. I ett annat brev, avsänt den 29 december till pfalzgreven Karl Gustav – den man som kort tid senare skulle bli Karl X Gustav – konstaterar Oxenstierna att det missförstånd som uppkommit mellan parterna inte har minskat utan ökat. Han fruktar att saken redan har gått så långt att skadan inte går att reparera.
Då var detta hemlig information. Så icke idag. Brevväxlingen, eller rättare sagt en utvald del av den, är synnerligen offentliggjord. Den som vill veta hur rikets högsta herrar hanterade 1653 års största politiska skandal i Sverige kan utan större bekymmer tillägna sig innehållet i Axel Oxenstiernas egna brev, tryckta och lättlästa. Och det är bara början (eller rättare sagt slutet, eftersom händelsen inträffade blott ett drygt halvår före Oxenstiernas död den 28 augusti 1654, då han var 71 år gammal). Kanslerns korrespondens svämmar över av redogörelser av oskattbart värde för åtskilliga decennier av nordeuropeisk historia. Få källpublikationer lär ha lika stort långsiktigt värde som rikskanslerns brevsamling.
Inalles har omkring 10000 brev från Axel Oxenstierna och hans kansli bevarats till eftervärlden. De försändelser som skickades före 1636 har redan tidigare varit föremål för publicering, men inte förrän under de senaste åren har även de senare breven, de som skrevs efter Oxenstiernas återkomst till Sverige från trettioåriga krigets Tyskland fram till hans död 1654, blivit tillgängliga i en databas som omfattar nästan 4000 dokument. Denna samling utgör i sin tur grunden för två böcker, Brev 1636–1654 (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Riksarkivet, 881 s). Volymerna, utgivna av Helmut Backhaus, omfattar 285 fullständigt återgivna brev samt 284 regester (sammanfattningar av innehåll) av andra brev.
Min första tanke, när jag inspekterar bokverket, är att böckerna är otillräckliga. Utgivaren har gjort ett snävt urval och uteslutit mycket stora delar av det samlade dokumentmaterialet. Endast sju procent av de handlingar som existerar för åren 1636–1654 i Oxenstiernaregistret återfinns i böckerna. Det mesta saknas alltså, i synnerhet brev med familjärt innehåll som hade kunnat göra privatmannen Axel Oxenstierna mer levande för nutidsmänniskan. Här finns inga brev till hustrun Anna, ej heller brev till sönerna Johan och Erik. Varför är allt detta borta? Tror inte de ansvariga att vi finner familjebreven intressanta? Utgivarens enda förklaring är att dessa brev skulle ha sprängt ramen för publikationen. Det är inget bra argument. Om intentionen varit att endast publicera ett urval brev hade man lätt kunnat göra ett urval även av dessa (det rör sig inalles om cirka 750 familjebrev, varav drygt 130 mellan rikskanslern och hustrun). Vad som stör mig ännu mer är att utgivaren inte har angett någon vägledande urvalsprincip, förutom att man nogsamt undvikit brev som redan återfinns i andra källpublikationer utkomna efter 1800. Utgivaren skriver dessutom att inga försök gjorts att åstadkomma ett representativt urval. Hur har man då valt? Om breven inte ens är representativa, sett ur vetenskaplig synvinkel, vad är de då? Vilken nytta förväntas vi ha av böckerna?
Dessa frågor lämnas obesvarade och skapar en onödig men ofrånkomlig irritation när jag läser igenom brev efter brev i den trots allt digra samlingen. Frustrationen mildras något av glädjen över allt som faktiskt finns med och som tidigare varit svårtillgängligt för andra än arkivmänniskor och experter på svenskt 1600-tal.
Många dokument som publicerats i de båda volymerna är av stor vikt för forskningen om Sveriges insatser i trettioåriga kriget och i 1640-talets krig mot Danmark. Texterna belyser nyckelskeden i den militära konstruktionen av den svenska stormakten. Här finns mängder av hastigt uppkomna frågor, välövervägda svar i spända situationer och goda kanslerråd om krigföring och fredsförhandlingar. Se bara på den digra instruktion som Oxenstierna den 6 juni 1648 lät överlämna till pfalzgreven Karl Gustav, nyutnämnd generalissimus över trupperna i Tyskland, inalles 31 punkter med noggranna förhållningsregler som kringgärdade den blivande kungens kommando. Här ryms allt från plikten att ständigt rådslå med fältmarskalk Wrangel till diverse instruktioner om officersutnämningar, eventuella förhandlingskontakter med länder som Bayern, Siebenbürgen och Venedig, samt allmänna riktlinjer för offensiv krigföring. I tryckt form omfattar dokumentet sjutton sidor.
Vissa brev har dock ingenting med storpolitik att göra utan visar oss en godsherre som är mån om att hjälpa sina församlingsbor och idka kristlig barmhärtighet gentemot gamla och svaga undersåtar. Som exempel kan nämnas den sorgliga historien om stackars Karin i Enögla, en landbohustru som på ålderns höst förskjutits av make och barn och därför vänt sig till Oxenstierna med bön om hjälp. Den 22 maj 1650 skriver rikskanslern till Enköpings stad och begär att Karin skall beredas plats på ortens hospital. Han är själv redo att bidra med en del av den gamla kvinnans underhåll. Ett annat exempel är ett brev som daterats den 1 september 1651, i vilket Oxenstierna samtycker till att Jäders församling anställer en lärare till sockenmännens barn, en man som även skall uppbära klockarens syssla. Oxenstierna lovar, för både sig själv och sina arvingar, att bidra med fyra tunnor spannmål årligen till underhåll åt läraren, så länge undervisningen bedrivs.
Stundom låter oss brevskörden kika rakt in i Oxenstiernas egen lilla värld, med alla dess vardagliga bekymmer. Den 3 augusti 1647, då han befinner sig på Tidö, skriver han till Per Brahe. Förutom en redogörelse för ett samtal med löjtnant Johan Papegoja berättar Oxenstierna att han för en tid sedan föll av hästen under en ritt från Stockholm och hade oturen att bryta höger ben, med följd att han under några dagar måste ”holla sengen”. Först för åtta dagar sedan, konstaterar den ålderstigne kanslern, kunde jag sitta på en häst igen.
Ingen konflikt och inget ärende var egentligen för litet och obetydligt för att rikskanslern inte skulle ägna tid och skriftlig möda åt saken, om han fann det befogat. Se bara på det brev Oxenstierna skrev till kammarråden den 27 oktober 1649, då han vistades på Fiholm. Brevet föregicks av att han blivit uppsökt av en bekymrad Måns Pedersson, som hade utsetts till befullmäktigat ombud för allmogen i Handbörds, Stranda, Aspelands och Njudungs Östra härad. Måns hade informerat Oxenstierna om att de småländska häradsbönderna av kammaren hade dömts att betala kostnaderna för återuppbyggnaden av laxfisket i Emån. Tio år tidigare hade regeringen, med Oxenstiernas medverkan, gjort en överenskommelse om just detta laxfiske, varför rikskanslern menar sig veta bättre än kammarråden i frågan. Alltså ger han de för beslutet ansvariga en skriftlig uppläxning, berättar vad som gäller och instruerar dem, vänligt men bestämt, att ge bönderna rätt.
Den geografiska horisonten i den oxenstiernska brevsamlingen är vidsträckt. Kanslern nöjer sig inte med att ingripa i hemlandet eller sända direktiv till generaler för att påverka krigen och fredsförhandlingarna på kontinenten. Bland de publicerade dokumenten finns även handlingar som berör den unga stormaktens försök att bygga upp ett nordamerikanskt kolonialvälde, Nya Sverige (ungefär motsvarande nutidens amerikanska delstat Delaware). I ett brev från 1647 pläderar Oxenstierna för att kolonin behöver en betydligt större svensk befolkning. Eftersom det är ont om frivilliga måste kanske extraordinära åtgärder tillgripas. Vad sägs om att stärka kolonin genom att deportera brottslingar eller soldater som inte vill slåss ”heltt uthiänte knechtar som lust hade medh den resan att hielpa sig uthur knechtetiänsten”? Så här kan man hålla på länge. Oxenstiernas brev formar sig till ett stort titthål rakt in i 1600-talets statsmannavärld.
För den läsare som inte själv vill, kan eller orkar gräva sig igenom den oxenstiernska brevsamlingen – eller för alla som känner sig i behov av sakkunnig guidning genom densamma – kan jag med varm hand rekommendera Gunnar Wetterbergs nyutkomna biografi Axel Oxenstierna. Makten och klokskapen (Atlantis, 574 s). Det är en skicklig och effektiv bearbetning av Wetterbergs eget storverk ”Kanslern”, som publicerades i två band år 2002. Att inte heller denna bok är något man läser i brådrasket ger sig självt; Oxenstiernas karriär kräver mycket utrymme. Han blev rikskansler på nyåret 1612 och behöll ämbetet ända till sin död. Det är ingen överdrift att utnämna honom till såväl den (kortlivade) svenska stormaktens som den (betydligt hållbarare) moderna svenska statens arkitekt. Få enskilda individer har som Axel Oxenstierna påverkat Sveriges utveckling i riktning mot dagens samhälle. Att bilda sig om Oxenstierna är en förutsättning för att vi skall inse varför vårt lands politiska kultur ser ut som den gör.
Den mest namnkunniga av rikskanslerns adepter, drottning Kristina, har själv gett honom en träffande karaktäristik i sina memoarer, citerade av Wetterberg: han ägde vishet, utomordentlig försiktighet, en vittomfattande förmåga och mycken storsinthet. Han var outtröttlig och ägde i arbetet en ihärdighet och en flit utan like. Däri, det vill säga i arbetet, konstaterar drottningen, fann Oxenstierna sin enda sysselsättning. Alla som ögnar igenom kanslerns brevsamling kan konstatera att hon hade rätt. Att studera Axel Oxenstierna är att analysera den gode, luttrade arbetsnarkomanen, som ställde sin begåvning i statens tjänst. Sådana människor behövs.
Dick Harrison är professor i historia och författare.
