Anonym illustration till den första upplagan av markis de Sades "Justine och Juliette" tryckt i Holland 1797.
Så länge det funnits litteratur, har det funnits erotica. Särskilt under vissa epoker har kärleksdiktningen, som kretsar kring förälskelsens romantik, kompletterats av en diktning kring den fysiska kärlekens former, med eller utan vardagsspråkets vulgaritet. Alla stora civilisationer har haft sin erotica, från den romerska med sin Catullus och sina pompejiska väggmålningar, till Japan med sina obscena akvareller. Den europeiska civilisationens första pornograf var renässansförfattaren Pietro Aretino, kallad ”furstegisslaren” i början av 1500-talet. Men den första boomen för den erotiska litteraturen skedde under andra hälften av 1700-talet, med författare som Restif de la Bretonne, Markis de Sade och A R A de Nerciat - i Sverige kan en konstnär som C A Ehrensvärd nämnas.
Den andra stora boomen för den erotiska litteraturen i den europeiska civilisationen ägde rum vid förra sekelskiftet: särskilt i det tidigare 1900-talets Tyskland pågick en ivrig erotisk publicistik.
Den tredje högkonjunkturen ägde rum under 1960-talet, då de juridiska fördämningarna bröts ner och pornografin för första gången accepterades inom den offentliga bokcirkulationen. I Sverige startades under åren efter 1965 en hel uppsättning småförlag som ägnade sig åt att ge ut nyskriven och nyöversatt erotisk litteratur.
Erotican är inte bara en ”vänsterhandslitteratur” för autoerotisk njutning: den kan vara humoristisk, underhållande, samhällskritisk, sublim, informativ; den kan stärka en patriarkal, kvinnofientlig, heteronormativ gemenskap; den kan angripa normer och tabun och riva ner förtryckande ordningar; den kan vara konservativ eller radikal och ibland bådadera och ibland ingendera.
Varje gammalt bibliotek med självaktning bör ha en giftkammare för den erotiska litteraturen. I Paris Bibliothèque Nationale kallas avdelningen för ”L”Enfer”. I British Library för ”Private Case”. Och det Kongelige i Köpenhamn har sitt ”gemme”. Kungliga biblioteket i Stockholm hade fram till 1937 ingen erotica att skryta om. Men i maj månad det året räddades nationalbiblioteket som genom ett trollslag ur den skamliga bristen. Oscar Adolf Borgström (1877- 1945), 1:e expeditionsvakt i vid Kungliga pensionsstyrelsen, överlämnade då en samling om 1 312 volymer erotisk litteratur och sexualia till KB, närmare 42 hyllmeter, med titlar från 1500-talet och framåt och från världens alla hörn. Samtidigt skänkte han en del ”erotiska konstsaker” till Nationalmuseum.
I vår samtid är pornografin ett starkt fenomen. Den debatteras, analyseras, attackeras, försvaras, stöts och blöts. Berättelsen om den Borgströmska samlingen kan bidra till att ge diskussionen något den ofta saknar: en historisk kontext. De drygt tusen titlarna bildar ett tvärsnitt genom de senaste 500 årens erotiska texter: de är som årsringarna i en gammal, obscen ek.
Den Borgströmska samlingens främsta värde ligger i att den är så väl sammanhållen och innehåller en lång rad ovanliga förstaupplagor och obskyra titlar, till och med ett och annat unikum. Men även samlingens kondition är över lag exemplarisk: den pryds av en lång rad lyxiga bokband från den Hedbergska firman, den förnämsta i det tidiga svenska 1900-talet, sida vid sida med de ofta ytterst påkostade förlagsbanden.
Det finns inga uppenbara tendenser i urvalet av böcker och bilder. Där finns allt från billiga samtida porrfotografier till 1500-talsklassiker, från Voltaire till tysk 1900-talssexologi; erotisk lyrik och prostitutionsutredningar; sadism, homosexualitet, pedofili, onani och pinuppor. Hela spektrumet av könslivets mångformiga avtryck är representerat. Den som lider av sjukdomen ”det var bättre förr” blir snabbt botad av samlingen.
Frågan om provenienserna är högintressant: Var och hur köptes böckerna? Vilka är de tidigare ägarna? Här finns böcker från storsamlaren Adam Horn (1717-1778) och Gustaf Hallenstierna (1741-1813), känd för sin dagbok ”Mina kärleksäventyr” (utgiven 1972), där han nitiskt redogör för sina förförelser/våldtäkter av pigor runtom i Sverige. Ett par damer har lämnat bidrag: Hedvig Ulrika de Geer (1752-1813) och Gustava Eleonora Lindahl (1769-1840, C C Gjörwells dotter). Föga förvånande hittar vi några volymer efter kung Karl XV (1826-72), känd för att ha varit den erotiskt mest vidlyftiga av alla svenska regenter.
Under andra hälften av 1800-talet hittar vi Christoffer Eichhorn (1837-1889), amanuens vid Kungliga biblioteket, storsamlare och översättare av Boccaccios ”Decameron”. 1883-84 såldes Eichhorns väldiga erotica-samling på Bukowskis, där återfinns en mängd av Borgströms nummer. En annan storsamlare var guldsmeden Christian Hammer (1818-1905), som i ett förfallet träskjul på Skansen förvarade 50 000 volymer av vilka flera letat sig in i Borgströmska samlingen.
Det tidiga 1900-talet såg ett uppsving för den erotiska litteraturen. Under 1910-talet och kanske i synnerhet det ”glada” 20-talet gick tryckpressarna varma. En betydande del av den Borgströmska samlingen består av material från början av 1900-talet, som ofta köptes direkt från tyska och franska handlare. Det rör sig om allt från lyxiga samlarupplagor till stencilerade verk, från konsttryck till franska kort.
En intressant fråga är hur den inhemska produktionen av pornografi såg ut vid den här tiden. Stickprov bland de franska korten i de okatalogiserade delarna av Borgströmska samlingen har inte gett till känna något svenskt material. Däremot importerades och såldes en hel del dylikt material, bland annat från firmorna ”Franska konstagenturen” och ”Lundbergs förlag”. Och det finns indicier på att det nattetid, i kulisserna i Råsunda, producerades en del inhemska porrfilmer.
När det gäller den erotiska litteraturen finns mer stoff bevarat. Under 1800-talet utkom i ytterst begränsade upplagor en och annan pornografisk titel, oftast med humoristisk tendens. Det är titlar som ”Ode till allas moder” (1839), ”Messalina” (1851), ”Sådant kan man låta bli” (1863), ”Kakamoja” (1872), ”Opp med kardusen” (1882), ”Knulliaden” (u.å.) med flera. Särskilt intressant vore att lokalisera ett exemplar av John Clelands ”Glädjeflickan, eller m:lle Fanny Hills lefvernesbeskrifn” som kom ut hos Riis & K i Stockholm 1870 och som inte återfinns på något svenskt bibliotek.
I allmänhet kan väl sägas att den svenska förkrigstiden såg ett växande erotiskt intresse. Från 1910-talets dekadensdiktning och framväxten av en homosexuell subkultur, över de nya arbetarförfattarnas erotiska livsglädje och Krusenstjerna-affären pekar trenden obönhörligt mot 1950- och 60-talens sexuella revolution.
Vilka var då individerna som byggde upp den Borgströmska samlingen? Förstebibliotekarie Harald Bohrn samlade en del muntliga upplysningar om Oscar Adolf Borgström inför en essä om samlingen från 1971:
Han levde ytterst spartanskt och unnade sig knappt maten. Han verkade mycket intelligent och var speciellt välbevandrad inom musiken och framför allt på operans område. Han idkade inget umgänge med sina kamrater och var i hög grad en enstöring. Ogift förblev han livet igenom. Muntlig tradition gör gällande, att han gav intryck av att ha kommit på oriktig plats i tillvaron.
Född den 9 december 1877 i Nyköping, arbetade Borgström som kypare fram till 1913, då han började som vaktmästare vid Kungl pensionsstyrelsen på Engelbrektsgatan 5-7, där han också tilldelades en tjänstebostad. Efter pensionen 1937 (donationsåret) bodde han på Bergsundsgatan på Södermalm. Han avled den 31 juli 1945 och begravdes på Skogskyrkogården.
Oscar Borgström stod för en del av inköpen till samlingen. Hans korrespondens med tyska och franska antikvariat finns bevarad. Att det inte alltid var problemfritt att få de klandestina verken över gränsen, framgår av en brevväxling med den tyske bokhandlaren Georg Ecke, som i december 1921 tvingas informera om att polisen stoppat en del av de beställda verken vid gränsen och returnerat dem till avsändaren.
Det verkar dock otroligt att en man med begränsad inkomst, hur spartanskt han än levde, ensam skulle ha kunnat bekosta den magnifika samlingen. Samlingens huvudfinansiär var i stället matematikern Severin Wigert (1871-1941), som även står som ensam arvinge i Borgströms testamente från 1925. Wigerts namn dyker upp i en av böckerna i samlingen och på ett kvitto från 1927. En granskning av det fina bokbinderiet Hedbergs rullor skänker en sista bekräftelse: mellan 1911 och 1922 lät Wigert binda in åtskilliga av samlingens erotiska titlar.
Severin Wigert föddes i Stockholm av rika föräldrar den 15 oktober 1871. Både han och brodern August förblev ogifta och barnlösa. Föräldrarna dog tidigt: modern Anna Carolina (född Arosenius) redan 1880, och fadern, godsägaren Lars Severin, fyra år senare.
Mellan 1913 och 1915 hade han samma adress som Borgström, de delade alltså bostad. Förutom sin passion för erotica hade herrarna Borgström och Wigert ytterligare ett gemensamt intresse: opera. Det berättas om Severin Wigert att han var en flitig operabesökare och brukade tänka på matematik medan han lyssnade. Åren 1916 och 1921 var han intagen på Konradsbergs mentalsjukhus i Marieberg, som kallades för ”dårarnas slott”.
Som matematiker ägnade sig Wigert åt analytisk talteori och funktionsteori. Han verkade som amanuens och lärare vid matematiska institutionen på Stockholms högskola, en tjänst som tycks ha varit oavlönad - han levde på sin privata förmögenhet (fadersarvet) och brydde sig aldrig om att disputera för doktorsgraden. Däremot blev han hedersdoktor i Uppsala 1927 och kallades till docent i Stockholm 1928. Mellan 1895 och 1937 lät Wigert publicera drygt 50 matematiska uppsatser i facktidskrifter i Sverige och runtom i världen, från Japan till Cambridge.
Det vore intressant att få veta mer om Severin Wigert. Och möjligheten finns. I brodern Augusts bouppteckning från 1970 hittar vi posten ”dagböcker och anteckningar, både min fars, min brors och mina”. Papperen hamnade hos sedermera bokförläggaren Erland Törngren, vars far Pehr Henrik varit god vän med den avlidne. Enligt uppgift lämnade Törngren vidare papperen till släkten Hedengren. Tyvärr tar spåret slut där.
Det återstår för oss att jämföra Wigerts och Borgströms respektive exlibris, som säger något om deras livsåskådning. Borgström lät tillverka sitt exlibris 1937 och klistrade sorgfälligt in det i alla böckerna i samlingen inför överlämnandet till Kungl biblioteket. Det är försett med devisen ”Vae victis!” det vill säga ”Ve de slagna!” och föreställer en man med kraftig erektion som hänger ut från en klippa där en sfinx sitter. Wigerts exlibris, utfört av Arthur Sjögren 1911, föreställer en naken man som vänder ryggen mot två grupper: dels ett kors vid vars fot en liten mansfigur slingrar sig, dels en sfinx vars ena, jättelika bröst omfamnas av en mycket liten man. Devisen lyder ”Non serviam” - ”Jag tjänar inte”.
De båda samlarnas exlibris kompletterar varandra: Borgströms visar fram ödet för mannen som låtit sig fångas av kvinnans makt; Wigert visar fram den frie mannen som nietzscheanskt vänder ryggen både till kvinnan/modern och till kristendomens självförsakelse och slavmentalitet.
Kristendomsfientlighet, misogyni, homoerotik, positivism, opera och pornofili - se där ett fascinerande andligt kluster som vittnar om en säregen subkultur! Vad vi har är två originella män från olika samhällsklasser, två ogifta outsiders som under en period bodde ihop och som förenades i sin kärlek till opera och erotica.
En 70 år gammal gåta är har fått sin lösning. En ny historia har börjat skrivas. Nu återstår bara att öppna den Borgströmska samlingen för läsare och forskare genom att infoga den i Libris och blotta den för publiken i en utställning som gör rättvisa åt dess magnifika, erotiska monument.
En längre version av denna artikel, inkl nothänvisningar, provenienser och rikliga illustrationer har publicerats i Biblis 35/2006. (under strecket 29/10)
