En tidig morgon i juni 1612 anlände en vagn till ett hus i Spitalfields utanför London. Vagnens last var makaber. Den bestod av två döda, stympade katolska präster. De hade hängts tre dagar tidigare, för att senare halshuggas och parteras, varefter deras huvud sattes på pålar, androm till varnagel. En grupp kvinnor med ljus i händerna tog emot de inlindade kvarlevorna och bar in dem i huset. Kropparna skulle prepareras för att bli reliker och sedan sändas till kontinenten. De två prästerna hade dött martyrdöden för sin tros skull och man menade därför att deras döda kroppar hade en speciell kraft.

Kvinnan som ledde gruppen var den spanska adelsdamen Luisa de Carvajal y Mendoza. Född i Extremadura 1566 hade hon sedan 1605 levt i London. Hon hade valt en väg som inte var vanlig för kvinnor i det tidigmoderna Europa i och med att hon var missionär. I den mån ordet missionär överhuvudtaget användes – det var ovanligt under 1600-talet – var det en funktion som i den romersk-katolska världen normalt var förunnat manliga religiösa specialister, företrädesvis präster. En vanlig tanke i tidigmodern katolsk teologi var att Kristus gett sin missionsbefallning till sin vikarie på jorden, påven, och att denne delegerade ansvaret för missionsverksamheten till kristna monarker, som i sin tur överlät det till biskopar och präster, i synnerhet ordenspräster som jesuiter, dominikaner och franciskaner. Kvinnor hade alltså i regel inte någon roll att spela i missionen, annat än som förbedjare för missionärerna och ”hedningarnas” omvändelse.

Men situationen i det tidiga 1600-talets England var speciell. Där levde en katolsk minoritet som enligt gällande lagar inte fick bedriva någon offentlig religiös verksamhet. Efter drottning Elisabet I:s död 1603 hade kung Jakob I tillträtt och förföljelsen av katolikerna intensifierades. Katoliker fick inte fira mässan öppet, de fick inte distribuera skrifter och de fick inte stödja kyrkans verksamhet ekonomiskt. Att öppet komma ut som katolik var det samma som att erkänna påvens överhöghet över kyrkan och därigenom hävda att den engelske kungen var en kättare, eftersom han ställt sig upp mot kyrkans rättmättige ledare. De engelska katolikerna kallades ”recusants” eftersom de motsatte sig den engelska statskyrkan. Katolska präster och deras närmaste medarbetare riskerade att hamna i fängelse och att avrättas om deras verksamhet upptäcktes. Under så speciella omständigheter kunde kvinnor ha en mer aktiv och framstående position än i de etablerade katolska länderna, där det, något förenklat, fanns två vägar för en ung kvinna: att gifta sig eller att gå i kloster. Och att gå i kloster var framförallt en möjlighet för kvinnor ur de högre samhällsskikten.

Genom en rad tillfälligheter, men också genom en synnerligen uttalad strategi, blev Luisa de Carvajal spindeln i ett katolskt nät i London. I hemlighet inhyste hon förföljda präster, hon preparerade reliker, hon ordnade finansiella kontakter på kontinenten och hon predikade och undervisade. Den brittiske historikern Glyn Redworth har skrivit en bok om hennes liv: The She-Apostle: The Extraordinary Life and Death of Luisa de Carvajal (Oxford University Press, 2008, 276 s). Den romanliknande titeln till trots är det en mycket noggrann och välunderbyggd vetenskaplig studie, som dessutom uppvisar den stilistiska säkerhet som ofta kännetecknar brittisk sakprosa. Det är med andra ord en seriös biografi, som dessutom erbjuder spännande läsning. Redworths huvudmaterial är de cirka 180 brev som Luisa de Carvajal, under vistelsen i England, skrev till vänner och släktingar i Spanien och Spanska Nederländerna (Belgien). I dessa brev gav hon en detaljerad bild av sin verksamhet i det nya landet och de stora utmaningar den innebar. Hon skrev också en andlig självbiografi, där hon förtäljer sin livshistoria i enlighet med den tidigmoderna genrens normer.

Luisa de Carvajal y Mendoza föddes in i två av Spaniens mest inflytelserika familjer; många av medlemmarna av såväl moderns som faderns släkt hade höga positioner inom kyrka och statsförvaltning. Som tonåring kom hon att bo hos sin morbror, markisen av Almazán, Franciso Hurtado Mendoza. Vistelsen hos honom kom att bli synnerligen omskakande. Även om hennes självbiografiska text är något oklar på dessa punkter, är det tydligt att hon drabbades av morbroderns, även för tiden, mycket extrema religiösa praxis. Morbrodern ville att den unga Luisa de Carvajal skulle växa i helighet och därför utvecklade han ett intrikat program för att hon skulle övervinna sin kropp för att nå själens upplyftande. Eller annorlunda uttryckt utsatte han henne för allvarliga övergrepp. Även om självspäkning var ett vanligt inslag i 1500- och 1600-talets katolska fromhetsliv, gick de övningar som Luisa utsattes för, och utsatte sig själv för, långt utöver det vanliga. Markisen anställde en tjänstekvinna som regelbundet skulle piska hans systerdotter och som dessutom skulle trampa på henne när hon låg på marken. Behandlingen bidrog till att hon blev sjuklig för resten av livet.

Luisa de Carvajal ville absolut inte gifta sig, men hon ville heller inte gå i kloster som flera av hennes släktingar hade gjort. Hon började dock leva ett nunneliknande liv i en avgränsad del av hemmet och 1594, efter morbroderns död, flyttade hon till ett enkelt hus i närheten av jesuiternas kyrka San Pedro y San Pablo i centrala Madrid, dit hon åtföljdes av fyra tjänstekvinnor. Där grundade hon en kommunitet i nära samarbete med jesuiterna. Kvinnorna avlade löften om kyskhet, fattigdom och lydnad, och Luisa de Carvajal avlade dessutom ett löfte om att hon skulle söka martyrskap för kyrkans skull. Redan vid denna tid närde hon sedan länge en önskan om att resa till England för att verka för den katolska kyrkans återerövring av landet och hon var övertygad om att hon skulle dö martyrdöden där. Flytten till det enkla huset orsakade skandal. Att gå i kloster var en sak, men att leva ett liv i fattigdom utanför klostermurarna drabbade släktens heder.

Drömmen om England kom närmare när hon 1601 flyttade till Valladolid och bodde vägg i vägg med det engelska kollegiet, som grundats för att hysa och utbilda präster som skulle verka i England. I Valladolid började hon långsamt övertyga jesuiterna om att hon skulle få tillåtelse att resa till England. Målet visade sig vara svårt att uppnå, men efter fyra års ansträngningar fick hon det efterlängtade samtycket. Vid denna tid betraktade hon sig själv som ett slags kvinnlig jesuit, även om orden inte hade någon kvinnlig gren, och det var deras aktiva, rättframma spiritualitet som tilltalade henne. Hon visste att hennes visioner och ambitioner var ”manliga”, men hävdade att det var Gud som gav henne styrka, så hon kunde övervinna den ”medfödda svaghet” som hennes kön, enligt tidens allmänna uppfattning, innebar. 1605 kunde hon med jesuiternas hjälp slutligen resa till England via Frankrike.

I London fick hon först bo en tid hos den spanske ambassadören. Denna lösning passade henne inte; hon hade ju trots allt kommit dit för att dö martyrdöden. Efter ett tag kunde hon dock etablera sig i ett eget hem och då började också hennes aktiva arbete för den engelska katolska kommuniteten. Hon började besöka präster och andra katoliker som satt i fängelse för att ge dem stöd och uppmuntran. Fängelserna var vanligen privata institutioner och det var lätt att med hjälp av mutor få komma in för att träffa fångarna. Hon hjälpte till att gömma präster, hon skaffade ekonomiska medel från vänner på kontinenten, men en av hennes viktigaste uppgifter var just att preparera reliker från döda prästers kroppar. Ibland dristade sig Luisa de Carvajal att diskutera trosfrågor med icke-katoliker och hennes nunneliknande dräkt förvånade och upprörde många människor när hon vandrade genom staden. Hon hade försett sig med anti-luthersk litteratur, till exempel Johan Ecks disputationer med Martin Luther och hon hade därför kunskaper om hur de åsikter som från katolskt håll tillskrevs Luther skulle bemötas och kunde använda sig av dem i sina egna samtal. Någon skillnad mellan luthersk och anglikansk tro gjorde hon knappast; båda riktningarna var kätteri och stod i bjärt kontrast till den katolska sanningen.

1609 startade Luisa de Carvajal ett slags religiös orden för kvinnor, Company of the Sovereign Virgin Mary Our Lady, som var inspirerad av jesuitisk andlighet, där aktivt arbete för trons utbredande kombinerades med ett intensivt böneliv. Det var dock ingen orden som hade påvens, eller ens biskopens, godkännande. Kommuniteten etablerade sig i ett hus i Spitalfields, som på denna tid låg långt utanför London, där huset blev ett slags borg som skulle fungera som ett säkert hem för präster. Man talade om huset som sitt Oran, det vill säga en jämförelse med den spanska borgen i Nordafrika som utgjorde en kristen utpost i den muslimska världen. Huset attackerades av de engelska myndigheterna och även om Luisa de Carvajal överlevde blev hon dömd till landsförvisning. Innan domen hann verkställas dog hon dock i lunginflammation på sin 48-årsdag i början av 1614. Hennes anhängare diskuterade om hon hade dött martyrdöden, som hon så innerligt önskat, eftersom som hon ju inte hade dödats, men de kom fram till att hennes heroiska liv och svåra lidande skulle ses som martyrskap.

Luisa de Carvajal levde allstå ett annorlunda liv för att vara kvinna i början av 1600-talet. I och med Tridentkonciliet (1545–1563) skulle organiserat religiöst liv för kvinnor präglas av sträng klausur, det vill säga sträng avskildhet från omvärlden. Nunnorna skulle inte ha aktiv kontakt med omvärlden och utomstående skulle inte ha tillträde till klostret annat än i nödfall. Även om praktiken inte alltid var så sträng var det normala att nunnornas liv var inriktat på kontemplation i klausur. Under 1600-talets början fanns dock ett antal andra initiativ som syftade till ett mer utåtriktat religiöst liv, vilket bland annat analyserats av den franske litteraturvetaren Laurence Lux-Sterritt i ”Redefining Female Religious Life” (Ashgate, 2006, 236 s). En av dessa var Mary Wards Institute of English Ladies, som också betraktade sig som ett slags kvinnliga jesuiter, som, utan att vilja avlägga klosterlöften, framför allt sysslade med undervisning. En annan orden var de franska ursulinerna som inriktade sig på undervisning, men också sjukvård. Med tiden kom även ursulinerna att bli en utpräglad klosterorden och kunde därigenom i viss mån fortsätta sin tidigare verksamhet, medan Institute of English Ladies inte ville bli en klosterorden och därför bannlystes av påven 1631. Handlingsutrymmet för kvinnor som ville verka apostoliskt var alltså synnerligen begränsat och Luisa de Carvajal var ett av de tydligaste undantagen från regeln: hon var ”a She-Apostle”.

I Frankrike kom inte den strikta klausuren att införas fullt ut förrän ett par decennier in på 1600-talet. Såväl ursuliner som medlemmar av ett par andra franska kongregationer kunde därför delta aktivt i den katolska missionen i Kanada, där de ägnade sig åt att undervisa indianska flickor och kvinnor i läsning, skrivning och basal kristen troslära. I Kanada var gränsen flytande mellan predikande, som var otillåtet för kvinnor, och undervisning, som under vissa omständigheter kunde accepteras.