Här ska en bok presenteras som är en muntlig berättelse av en uigurisk kvinna i exil, den före detta kinesiska medborgaren Rebiya Kadeer. Den har nyligen givits ut på svenska: Kampen mot Draken (Övers: Matilda Narin, Narin förlag, 383 s). Men låt mig börja med de skälvningar som Nobels Fredspris till en av undertecknarna av Charta 08 i Kina, litteraturkritikern Liu Xiaobo, åstadkom i det officiella Kina.
Charta 08 är ett krav på demokratiska rättigheter (publicerat på engelska i The New York Review of Books, januari 2009). Enligt Kina var det en skymf att ge priset till en ”kriminell”, dömd till elva års fängelse. Kina är nu klotets ekonomiska stormakt. Kinesiska varor översvämmar världsmarknaderna. Detta trots åsidosättandet av mänskliga fri- och rättigheter som stadgas i den kinesiska konstitutionen. Eller tack vare? Helt visst tack vare.
En vrålande kapitalism har höjt levnadsstandarden men oberoende fackföreningar är förbjudna. Strejkrätt existerar inte. Tortyr och avrättningar tillämpas. Kommunistpampar är kapitalister som bygger sig slott som kan jämföras med Versailles. Och censuren förhindrar effektivt kunskap både inom och utom landet om de motsättningar som finns.
Massakern på Himmelska Fridens torg den 4 juni 1989 – där Liu Xiaobo deltog i demonstrationen – blev visserligen en världsnyhet. Men den därefter största och blodigaste revolten, i Urumchi i den kinesiska ”autonoma provinsen” Xinjiang sommaren 2009, fladdrade fort genom nyhetsbyråerna. Sen blev det tyst. Det var då jag första gången mötte namnet Rebiya Kadeer.
Inte för att hon var där. Men för att oroligheterna – beskrivna som en ”etnisk konflikt” mellan han-kineser och uigurer – av Kina påstods vara instigerade av henne. Hon utpekades som en farlig muslimsk terrorist. Samma höst hörde jag henne tala hos Civil Rights Defenders i Stockholm, en 60-årig späd och allvarsam kvinna, förtvivlad över sitt folks öde och bristen på mänskliga rättigheter i Kina. Hennes bok är berättad genom uigurisk tolk för den tyska författaren Alexandra Cavelius.
Deras möten hindrades flera gånger av ”olycksfall”, som var uppenbara försök att likvidera Kadeer. Så hur såg den ”etniska konflikten” i Urumchi ut 2009? Förvisso ägde sammanstötningar rum mellan uigurer och han-kineser och de flesta dödade var han-kineser. Som andra etniska konflikter hade den emellertid en social bakgrund, den kinesiska ockupationen. 1949 intog den segerrika kinesiska folkarmén två gigantiska angränsande länder, Xinjiang och Tibet. Rebiya Kadeer var två år gammal.
Hon berättar hur hennes familj som många uigurer fick sin egendom exproprierad av kineser och drevs bort för att hitta försörjning. För att rädda familjen från svält gick hon som tonåring med på att giftas bort. Hon var en frispråkig ung kvinna. Under Maos kulturevolution utpekades hon som ”klassfiende” och tvangs att schavottera med plakat om halsen. Det ledde till att hennes man skilde sig från henne, en stor skam för en kvinna.
För att hjälpa sina barn (hon har elva) och sitt folk beslöt hon att bli rik. Hon inledde en häpnadsväckande karriär som affärskvinna: först en anspråkslös tvättinrättning, därefter handel med textilier och skinn. Resorna blev vidsträckta.
När omkringliggande sovjetrepubliker efter Sovjets fall blev nya nationalstater, transporterade hon med god avans dit varor från Kina, rafflande äventyr i hennes skildring. Först reste hon med buss, längre fram körde lastbilskonvojer med hennes varor. Hon grundade det första moderna affärscentrat i Urumchi.
Hon gjorde fastighetsaffärer. Hon ägnade sig åt stora filantropiska projekt trots fördomar och hinder. Hon byggde skolor för fattiga barn och lärde upp kvinnor och mödrar i handel i en omfattande nätverksamhet. Hon blev miljonär, i själva verket Kinas rikaste kvinna, en av de sju förmögnaste personerna i landet. Under hennes livstid hade Xinjiang ändrats radikalt.
Han-kineser, från början 10 procent av befolkningen, hade programmatiskt flyttats in av Kina tills de idag utgör hälften av befolkningen, i Urumchi 75 procent. (Politiken kan jämföras med inflyttningen av ryssar i Baltikum under sovjettiden). Uiguriskan hade trängts undan, den uiguriska kulturen förtrycktes och uigurerna hade sjunkit till att bli andra klassens medborgare. Protester från uigurer brännmärktes av Kina som ”separatism”.
Men Kadeer var inflytelserik. År 1992 blev hon medlem av Kinas Folkkongress, en betydelsefull politiker. De många resorna hade gett henne en sociologisk överblick. Hon hade insyn i korruptionen på alla nivåer, kände väl till rättsosäkerheten och såg dagligen diskrimineringen av både uigurer och andra minoriteter. Hon besökte också det uiguriska Lop Nor och såg de förödande följderna av de kinesiska atomsprängningarna.
Under Folkkongressen 1997 tog hon djärvt, fast hon nästan var förbi av nervositet, bladet från munnen. ”Är det vårt fel att Kina har ockuperat vårt land? Att vi lever under så ohyggliga villkor?” Hon hade råkat vara i staden Gulja samma år, där en uigurisk revolt kvästes med stor brutalitet, och hon berättade om det och mycket annat. Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Hon fråntogs alla uppdrag. 1999 arresterades hon och dömdes till åtta års fängelse.
Hennes skildring av Kinas Gulag hör till det starkaste i boken. Sen jag själv på 70-talet läst den franske kinaexperten Simon Leys böcker fick jag svårt att köpa billiga kinesiska handskar och tygskor, övertygad som jag blivit att de tillverkats i kinesiska fångläger. Av Kadeer får man besked om hur. Obetald slavtjänst i 20 timmar alla dagar. Förbud att kommunicera. Grymma kroppsbestraffningar och tortyr. Hög dödlighet. Kadeer misshandades inte fysiskt men fick bevittna misshandeln av andra.
För hennes del: ständig bevakning i cellen via videokamera. Isolering i totalmörker i femtondygnspass. Kriminella fångar utsågs att rapportera om henne och var också beredda att utföra vilka kitsligheter som helst för egen strafflindring. När hennes barn besökte henne i fängelset kunde ett felaktigt ord eller ett enda ögonkast få månaders besöksförbud till följd.
Kadeers fall uppmärksammades av människorättsorganisationer utomlands. I fängelset fick hon norska Human Rights Award (tidigare tilldelat Shirin Ebadi och Aung San Suu Kyi). Hon blev en nagel i ögat för Kina. Mer död än levande frigavs hon 2005 och transporterades till USA, där några av hennes barn befann sig och hennes andre make, journalisten och universitetsläraren Sidik Rouzi. Trots att hon var medfaren efter fängelseåren lät hon sig inte tystas. 2006 blev hon ordförande i WUC, World Uyghyr Congress i USA, som med icke- våldsprincipen verkar för uigurernas mänskliga rättigheter.
Kina svarar med att lägga ner stor kraft på propagandan mot Kadeer. Hennes vuxna söner i Kina har fängslats under olika förevändningar. Sönerna används med jämna mellanrum som utpressning genom vädjanden att hon för deras skull bör upphöra att arbeta för uigurerna (förmodligen falska då de helt följer den kinesiska propagandans språkbruk och vändningar).
Vid Kadeers besök i Stockholm 2009 visades filmen ”Ten Conditions of Love” av regissören Jeff Daniels, som bygger på hennes livsberättelse. Filmen hade samma år haft premiär på Melbournes internationella filmfestival i Australien. Kina krävde att filmen skulle avlägsnas från programmet. När det inte åtlyddes blockerades festivalens webbsida genom hackning från Kina, som istället fyllde webben med slogans mot Kadeer.
Hon kallas av sina landsmän för ”alla uigurers moder”. Naturligtvis är hon ytterst obekväm för Kina, som också håller uppsikt över uiguriska flyktingar utomlands, även i Sverige. För inte så länge sedan avslöjade Säpo en uigurisk spion här. Han hade i flera år infiltrerat Uiguriska föreningen och rapporterat till kinesiska ambassaden och, får man tro, försökt påverka Migrationsverket. I varje fall fick flera uigurer som vistats här länge utan att få asyl, efter Säpos avslöjande uppehållstillstånd.
Jag har följt några av dessa fall. En äldre flykting kom 1999 hit på flykt från Xinjiang och fick avslag på asylansökan då han inte kunde uppvisa kinesiska identitetshandlingar och pass (en fullkomlig omöjlighet). Migrationsverket krävde att han skulle återvända hem, vilket inneburit död eller läger. Han är kock och har suttit 17 år i arbetsläger i Xinjang och överlevt för att han fick laga mat åt de kinesiska officerarna. Dödligheten i lägren är annars cirka 75 procent. Först efter spionaffären fick han i somras uppehållstillstånd. Då var han 80 år.
Kadeer underströk efter filmvisningen i Stockholm, liksom i boken, att hon inte är någon separatist, ett allvarligt brott i Kina. Hon begär inte självständighet för Xinjiang, liksom inte heller Dalai Lama för Tibet. Däremot kräver hon, som Liu Xiabao och undertecknarna av Charta 08, demokratisering, respekt för mänskliga rättigheter, rätt för språk och kulturer att överleva, och religionsfrihet.
Hennes bok, okonstlad och rättfram, är rätt knaggligt översatt till svenska men svår att lägga från sig. De 69 fånginrättningarna enkom i Xianjang finns kvar idag, liksom i morgon. Fångarna tvingas ännu lära sig de 58 fängelsereglerna utantill, att upprepa att Gud inte finns och betyga sin kärlek till Kina. De svimmar av hunger och utmattning, som Rebiya Kadeer, men när de återfått medvetandet är de strax tillbaka i arbetet, där de broderar, tillverkar liggunderlägg och korgar, skor och barnkläder och andra varor.
Under det kinesiska kommunistpartiets årliga möte i Beijing har i år några diskreta yttranden fällts om behovet av demokratisering. 23 pensionerade partimedlemmar har publicerat ett brev som kräver yttrandefrihet. En professor vid Kinas akademi för samhällsläror har uttryckt att ”den ojämna fördelningen av inkomster resulterar i sociala konflikter och social instabilitet”. Kanske är det små tecken på att Nobels fredspris till Liu Xiaobo trots allt påverkar något?
Priset är annars okänt för majoriteten i Kina. Kinesisk tv, radio, tidningar och webbsidor förbjöds av Propagandaministeriet att rapportera nyheten. Medan den kablades ut över resten av världen ägnade sig statstelevisionen åt skyfallet över ön Hainan. Bokens tyska original har en något mer fantasieggande titel: ”Die Himmelsstürmerin”, himlastormerskan. Förutom kunskap ger den ett insiktsfullt porträtt av en ovanlig kvinna, som vågat motsätta sig en fundamentalt patriarkalisk kultur inom sitt eget folk.
Den som vill veta mer om detta okända och bergiga land, rikt på olja och mineraler, sen urminnes tider en länk mellan väst och öst – de två Sidenvägarna löper genom landet och Sven Hedin reste här – kan söka sig till ”Eurasian crossroads. A history of Xinjiang” av James Millward (2007).
Osofistikerat men mycket insiktsfullt lyckas Kadeer genom sitt eget liv ge en detaljrik konkretion åt 60 års historia under det kinesiska kommunistpartiets omilda färla. ”Kampen mot Draken” är dedicerad till hennes make och ”hela det uiguriska folket”.
Läs den! Det kan låta som en klyscha att säga att Rebyia Kadeers bok, möjliggjord tack vare Alexandra Cavelius varsamma lyssnande, genererar ljus och kraft. Men så var det för mig.
