Det finns de som hävdar att JG Ballard liksom adlade science fiction-litteraturen och förde in den i ett kulturellt finrum genom att omvandla den till ett slags popkonstnärligt experiment fyllt av all den bråte som skvalpar omkring i samtidens undermedvetna, arrangerad i ångestladdade och suggestiva formationer. Med all säkerhet finns det också de bokstavstroende som menar att han förrådde science fiction-genren just genom detta, att han övergav den rätta vägen och blev fin i kanten. Men Ballard förblev hela tiden en outsider och i hög grad även en ulv i fårakläder. År ut och år in bedrev han det mest fridfulla privatliv i förortsvillan utanför London, änkling och ensam far till en innerligt älskad barnaskara. På de fria stunder som erbjöds skapade han en serie hallucinatoriskt skarpa skildringar av hur medelklassidyllen exploderar i orgiastiskt våld och chockerande kinky sex. Ballards litterära universum är ett rum där de genomreglerade samförstånden och de välansade trädgårdshäckarna ryker all världens väg när vantrivseln i kulturen blir så desperat att den liturgiska konsumtionen inte längre dämpar folks ångest eller lindrar deras leda.
De livgivande idéimpulserna hämtade han från psykoanalysen och det surrealistiska måleriet, och i den meningen att han var så intresserad av idéer (och deras mörka baksidor) kan man möjligen betrakta Ballard som en science fiction-författare trots att han tidigt lämnade genrens alla gängse attribut långt bakom sig. Hans romaner är en sorts obduktionsprotokoll från en klinisk besiktning av en havererad civilisation. Där fanns väldigt litet tröst att hämta för den som härdar ut en stund i mörkret men som bra gärna vill ha en varm hand att hålla i. Själv hör jag till dem som anser att JG Ballard snabbt växte ur all trivial genreexcercis och blev en av Europas intressantaste författare i de flesta avseenden. Åtminstone i de avseenden som är intressanta.
På ett sätt kan man säga att han i ovanligt hög grad skrev samma bok om och om igen. Alla de senare romanerna – ”Cocaine Nights”, ”Super-Cannes”, ”Millennium People” och ”Kingdom Come” – ligger närmast provocerande nära varandra; de utgör intimt besläktade variationer av en och samma tankefigur. Och återvänder man till en jämförelsevis tidig text, som ”High-Rise” från 1975, finner man att Ballard redan här vrider och vänder på vad som i grunden är en och samma problemställning: Vi ska vara försiktiga med vad vi önskar oss eftersom det i ett mardrömsscenario faktiskt kan bli verklighet. Välmående är aldrig beständigt, dödsdriften är en realitet.
Medan jag skriver detta slår det mig att det är fullt rimligt att läsa Ballard i ljuset av Francis Fukuyamas omtalade resonemang om historiens slut. Den fråga som dyker upp i bägge dessa sammanhang är densamma: Vad gör vi när begäret har nått sitt mål och utopin har blivit realiserad?
Den tanke Fukuyama lekte med i början av 90-talet var alltså att historien hade tagit slut i så måtto att den borgerligt demokratiska samhällssynen nu saknar en trovärdig och någorlunda slagkraftig meningsmotståndare. Diskussionen är över. Vi vann och de andra förlorade. Den långa striden mellan olika samhällssystem och livsåskådningar är definitivt avgjord. De finns inte längre några grundläggande motsättningar kvar. De enda idéer med universella anspråk som har visat sig kunna överleva är de liberala. I denna hegelska mening skulle historien alltså vara slut.
Fukuyama utgår från Hegels idé om det primärt mänskliga behovet av erkännande, vilket ger upphov till en evig prestigekamp människor emellan, som i sin tur ligger till grund för hela samhället. Det som sedan driver historien framåt är den ständigt rasande kampen om detta erkännande, som alltid är ojämlikt fördelat mellan få herrar och många slavar. Historien pågår sedan fram till den punkt där samhället präglas av vad Fukuyama kallar ett ”ömsesidigt erkännande”. Och där står vi alltså eventuellt nu. Visst, somliga tjänar mer än andra och vissa får väldigt flotta pensionsavtal med hjälp av styrelseledamöter som inte förstår vad det är de beslutar om, men i grunden finns det inget kvar att bråka om. Och då är frågan: Vad händer då?
Det är i detta tillstånd av materiell behovstillfredsställelse och existentiell bekymmerslöshet som Ballards många minnesvärda romaner utspelar sig. I varje vältuktat paradis finns det en orm. Balansen är en chimär, en ögonblicklig anomali. I samma ögonblick som historien enligt den vackra teorin skulle vara slut, sätter den sig åter i rörelse.
Denna misstro mot idyllen finns också inbyggd i Fukuyamas framställning, det måste i rättvisans namn framhållas. Titeln på hans bästsäljare är ”Historiens slut och den sista människan”, där det nietzscheanska slutledet motsäger den hegelska inledningen.
Nietzsches fråga är ju denna: Vilket värde har ett universellt erkännande? Ligger det inte i sakens natur att ett åtråvärt erkännande eller ett åtråvärt vad som helst måste vara en bristvara? Vilken sorts människa håller till godo med det som inte är värt någonting? Och är det över huvud taget möjligt – för att inte ens tala om huruvida det är önskvärt – att frikoppla människors självaktning från kravet på en prestation? En allomfattande tolerans leder ofrånkomligen till en total värdeupplösning, enligt den avslutande argumentation med vilken Fukuyama föregrep många av sina argaste kritiker.
Och här någonstans börjar resonemanget rimma väldigt väl med Ballards samhälls- och människosyn: Vi brottas hela tiden med krafter som drar oss åt olika håll. Vi är var och en bara en enda kropp, men denna kropp vill olika och oförenliga saker. Det gör att varje idyll genomkorsas av djupa sprickor som är mer eller mindre väl kamouflerade. När alla har all anledning att vara nöjda, är det alltid några som hittar någon anledning till missnöje och oro. Den förverkligade utopin fyller oss med en farlig rastlöshet som kräver sina offer.
”High-Rise” utspelar sig i ett mondänt bostadshus med många våningsplan, ”Cocaine Nights” utspelar sig på den spanska Solkusten där välbeställda utlänningar lever sysslolösa inom inhägnade reservat och ”Super-Cannes” skildrar en forskningsanläggning på franska Rivieran, medan ”Millennium People” och ”Kingdom Come” bägge utspelar sig i välmående områden i respektive strax utanför London. Men mönstret är överallt detsamma. Lugnet är bedrägligt, det är någonting som inte riktigt stämmer. Svårförklarliga våldsutbrott får under resans gång sin svårsmälta förklaring.
I ”Cocaine Nights” från 1996 utreds en mordbrand i det fridfulla Estrella de Mar, ett samhälle som uppvisar ett rikt kulturliv och en nära sammanhållning mitt i all den solbakade stiltjen vid Medelhavets rand. Men priset för att behålla ett minimum av dynamik i detta solkiga paradis är, visar det sig, en medvetet framdriven brottslighet. Kittet i sammanhållningen är ett gemensamt engagemang i prostitution, droger och allt möjligt brottsligt.
Chefsideologen på orten är områdets tennistränare, som menar att det finns en nära koppling mellan det civiliserade samhället och det medvetna normöverskridandet. Kulturintresset dör när trevnaden blir för kvävande. Kriminalitet och kreativitet är två sidor av samma mynt, och vill man värna det ena blir man så illa tvungen att stimulera också det andra.
Samma idé återkommer i ”Super-Cannes” från 2001. Också här har ett våldsamt brott ägt rum, och den utredning som romanens huvudperson ägnar sig åt, mest i brist på annan sysselsättning, visar att också på denna kustremsa har fridfullheten ett pris. På denna idealarbetsplats för forskareliten forskar de allra mest efterfrågade begåvningarna. Och arbetet här är så stimulerande att hela föreställningen om en fritid håller på att förtvina. Så vad göra? Allting tyder på att anläggningens toppdirektörer bedriver organiserad brottslighet utanför det inhägnade området, och ingen verkar heller särskilt angelägen om att dölja detta. Det är tvärtom så att ställets psykiater ordinerar brutala attacker mot invandrare och prostituerade i omgivningarna i syfte att främja sammanhållning och allmänt välbefinnande.
I elitens paradis finns det inga problem med någonting: ingen brist på parkeringar, inga rånare, inga vardagsförtretligheter alls. Men denna avsaknad av problem har blivit ett problem i sig eftersom de hyperprivlegierade forskarbegåvningarna inte har någon anledning att skänka varandra en tanke. En social gemenskap kräver en situation där man gemensamt hanterar gemensamma problem, och den situationen är inte längre för handen. Och utan en fungerande social gemenskap uppstår problem med identitetsskapandet: känslo- och driftsliv går på flämtande sparlåga. Följaktligen är ett riskfyllt och engagerande hobbyprojekt nödvändigt för gemenskapen, som i sin tur är nödvändig för kollektivets överlevnad.
Allt detta skildrar Ballard med en oroväckande kombination av hetta och kyla. Han utgår från premisser som kan tyckas vara svåra att sälja in och gör dem gradvis och förstulet alltmer etablerade. Egentligen är det en självklarhet för var och en som studerar civilisationsprocessen att krig och hot om våld har varit starkt pådrivande faktorer bakom utvecklingen av integrerade samarbetsformer. Det är bara en tanke som inte är så smickrande för oss.
Mest känd för en större publik är Ballard för två romaner som blev omskrivna filmer: dels den självbiografiska ”Solens rike” från 1984 (filmatiserad av Steven Spielberg), som berättar om författarens barndomsår i interneringsläger utanför Shanghai under den japanska ockupationen, dels den kontroversiella ”Crash” från 1973 (filmatiserad av David Cronenberg), som utforskar sambandet mellan bilolyckor och sexuell upphetsning. Just det, precis så.
I den sistnämnda boken (och filmen) blir det totalkvaddade bilvraket nämligen en fetisch med magiska krafter; den våldsamma bilolyckan blir en gränsöverskridande och frigörande upplevelse som öppnar för sexualitetens krassa sanning och namnlös extas. Det handlar om ett försök till revolt mot en tillvaro präglad av högteknologi och medial propaganda. En bilkrasch som är nära att döda centralgestalten gör honom istället paradoxalt levande när mängder av tillbakahållen sexuell energi frigörs. För att återerövra den verklighet som teknologin har berövat honom, vänder han teknologin mot sig själv. Inte heller detta är någon särskilt uppbygglig tanke, och man sätter sig inte vid ratten med samma glada tanklöshet efter att ha läst (eller sett) ”Crash”.
Jag var själv på världspremiären av filmen ”Crash”, på Cannesfestivalen 1996, och jag har en tydlig bild av hur Ballard, som satt med på presskonferensen, blev märkbart tagen av all den uppståndelse som orsakades av det faktum att kända skådespelare som Holly Hunter och James Spader var nakna tillsammans med illa tilltygade bilar på vita duken. I den självbiografi – ”Miracles of Life, Shanghai to Shepperton” (2008) – som blev hans sista bok, berättar han hur skrämmande och omtumlande hela denna upplevelse var för en timid författare från villaförorten. Med stor värme minns han den lojalitet som Holly Hunter och resten av ensemblen uppvisade när pressens representanter började ifrågasätta vad han själv kallar Cronenbergs eleganta överföring.
Självbiografin är tillägnad och handlar i hög grad om Ballards tre barn och den glädje som utgör ”livets mirakel”. Det allra sista kapitlet beskriver hur de obehag han länge trodde var ledvärk vid närmare undersökning visade sig vara långt gången prostatakancer som redan hade hunnit angripa revbenen och ryggraden. Ballard talar med värme om sin läkare och berättar om hur tacksam han var över att få tillbringa sina allra sista dagar under överinseende av denne kloke och vänlige man.
Det var alltså inte direkt omtumlande oväntat när dödsbudet nu kom i söndags; JG Ballard, som föddes den 15 november 1930 i Shanghai, hade varit allvarligt sjuk länge. Men det var ledsamt icke desto mindre, och det innebär att den fascinerande, civilisationsdissekerande romangenre han skapade och inredde åt sig själv nu är ett avslutat kapitel.
