År 1975 klättrade en man upp bakvägen in i rådhuset i en kalifornisk småstad och sköt ihjäl sin motkandidat till borgmästarposten och en annan tjänsteman. Det var uppenbart att detta var ett planerat illdåd, att uppsåtet var klart och att det ingalunda rörde sig om någon tillfällighet. Men ändå lyckades mannens försvarsadvokat lindra brottsrubriceringen från överlagt mord till dråp i tillfällig sinnesförvirring genom att hävda att Dan White, som förövaren hette, hade begått illdådet negativt påverkad av den skräpmat han åt stora mängder av. Fallet kallades ”The Twinkie case” därför att bland annat Twinkies var den form av godis förövaren intog i stora mängder. Utöver detta hade förövaren druckit läskedrycker i stora mängder och annan skräpmat. Försvaret hävdade att ”en kemisk obalans i hjärnan” beroende på födovalet hade förorsakat en sinnesstämning som lett till den aktuella gärningen. Fallet väckte stor uppmärksamhet och ledde sedermera till en förändring i brottsrubriceringen – det går inte längre att slå ihjäl folk och sedan komma undan genom att påstå att man blev förvirrad av att dricka läskedrycker.
Frågan om det är möjligt att vad vi äter påverkar vårt aggressiva beteende har intresserat forskarna under många år. De praktiska konsekvenserna är ju betydande: skulle man kunna slippa mobbning i skolorna om skolmaten utformades på ett speciellt sätt? Kunde vi slippa upplopp i fängelser om bovarna utfodrades på ett ändamålsenligt sätt? Och skulle vi kunna förhindra brott och aggressivt beteende i samhället genom speciell mat i våra lunchrestauranger? Samtidigt kan detta vara fromma förhoppningar: Hitler var ju vegetarian och stor djurvän...
Forskningen kring dessa intrikata områden har hittills varit relativt ovetenskaplig. Undersökningarna har varit dåligt genomförda, kontrollgrupper har saknats och det har vilat mera alternativmedicinskt flum än stringent vetenskaplighet över de genomförda studierna. Men nyligen har det kommit flera välgjorda rapporter som talar för att våra kostvanor faktiskt skulle kunna ha effekt på vårt beteende, icke minst vår aggressionsbenägenhet. Nyligen genomfördes i England en noggrann undersökning av det antisociala beteendet hos unga fångar med respektive utan tillskott av vitaminer, mineraler, essentiella fettsyror och spårämnen. Före undersökningen genomförde man en noggrann kostregistrering för att kontrollera att grupperna inte skilde sig åt i sina matvanor före interventionstestet. Därefter tillförde man en vanlig kommersiell multivitamintablett med fett och spårämnen och motsvarande blindtablett, och mätte effekten i antisocialt beteende under minst två veckor. Fördelen med att arbeta i ett fängelse är naturligtvis att man har full kontroll på vad som sker inom väggarna: maten, livsstilen, den fysiska aktiviteten kan kontrolleras, och alla förseelser rapporteras rutinmässigt. Det visade sig då att fångarna som fick vitamin-mineraltillskottet uppvisade en sänkning av sitt våldsamma beteende med hela 35 procent. I kontrollgruppen var sänkningen obetydlig. Intressant var också att det var de allvarligaste förseelserna som minskade mest.
I en undersökning av internerna i ett fängelse i Oklahoma gavs vitamin-mineraltabletter eller placebotabletter till 62 tonårsbrottslingar under tre månaders tid. Skillnaden i brott mot ordningsreglerna var 28 procent och gällde såväl våldsamma uppträden som mindre förseelser. Intressant var att man i denna grupp lyckades få blodprover tagna före och efter behandlingen på omkring hälften av fångarna. Det visade sig då att de som genom hela undersökningen låg på stabila, normala nivåer inte heller ändrade sin benägenhet för aggression, medan man hos 16 interner som fick kraftigt ökade nivåer av vitaminhalten i blodet efter behandlingen noterade en dramatisk sänkning av antalet våldsamheter från 131 till 11 tillfällen. Det är inte svårt att förstå att författarna till rapporten finner det lockande att utvidga försöken till andra typer av brottslingar för att undersöka om vitamin-mineral-behandling kan skapa mera lugn i fängelserna.
Det finns alltså andra äldre studier, där man sedan många år försökt framföra likartade teser, men i allmänhet har dessa inte varit lika välgjorda och övertygande. Nu måste man dock på allvar ställa sig frågan om det är meningsfullt att för de aktuella målgrupperna justera kosten eller förändra den med de farmakologiska effekter dessa preparat kan ha. Eftersom man har använt ett bredspektrumbatteri av de kommersiellt tillgängliga allmänt stärkande produkterna, har vi ingen aning om vilken komponent som skulle kunna vara den aktiva. Men å andra sidan är detta enkla, billiga, ofarliga och allmänt tillgängliga produkter och för den som bara vill uppnå ett förändrat beteende behöver det inte spela någon större roll vilken av delkomponenterna som är den verksamma. Eftersom de undersökta våldsverkarna ju inte hörde till dem som har det bäst ställt i samhället är det rimligt att anta att många av dem i själva verket haft ett äkta bristtillstånd på grund av dålig kost, vilket inte fängelsekosten men väl tablettillförseln mäktat korrigera.
Vad vet man då om sambandet mellan enskilda kostkomponenter och aggressivt beteende? Sambandet mellan spårämnena koppar och zink i blodet har studerats bland ungdomar med aggressivt beteende, och man fann då att dessa barn hade mycket mera koppar i blodet men motsvarande sänkta halter av zink. Eftersom zink förekommer i höga halter i hjärnans centrala delar och kan påverka nervfunktionen är det åtminstone en teoretisk möjlighet att det finns en koppling mellan de förändrade kvoterna och det aggressiva beteendet. Å andra sidan fanns i denna undersökning barn ner till tre års ålder, och man kan ju fråga sig hur det är möjligt att på ett objektivt sätt studera aggressivt beteende hos treåriga småkillar och skilja det från ett normalbeteende...
På motsvarande sätt har man konstaterat att pojkar i åldern 6-12 år med aggressivt beteende och inlärningsproblem hade lägre halter av den livsnödvändiga omega-3-fettsyran. Brister av sådana livsnödvändiga fettsyror har visats hänga samman med aggressivt beteende, hyperaktivitet och inlärningssvårigheter hos försöksdjur. De beteenden som studerades var i högsta grad varierande, vilken gör det svårt att förstå hur en enda fettsyra skulle kunna förklara dessa multipla effekter. Man fann nämligen förändringar i beteenden vad avsåg hyperaktivitet, impulsivitet, uppträdande, ångest, humör och sömn. Ibland blir de djurexperimentella beteenden som studerats parallellt för att stöda de kliniska observationerna närmast komiska: möss som hade låga halter av omega-3-fettsyran visade sig kunna simma snabbare i en vattenlabyrint och var mera rörliga i öppna landskap än kontrolldjuren. Sambandet med humanfynden ter sig onekligen oklara...
Om dessa förändringar finns hos unga individer med aggressivt beteende – är det då möjligt att påverka sådana beteenden genom att tillföra ämnen som skulle kunna vara gynnsamma? I en japansk studie gav man 41 studenter en av de livsnödvändiga fettsyrorna under tre månaders tid med en dubbelblind försöksuppläggning och en placebokontrollgrupp. Före och efter behandlingsprogrammet undersöktes studenterna med ett psykologisk test. Jämförelsen visade att studenterna som fick fettsyran upplevde en mindre form av stress än i kontrollgruppen, vilket möjligen skulle kunna överföras till ett efterföljande mindre aggressivt beteende.
Sedan många år har man intresserat sig för frågan huruvida ett lågt kolesterolvärde skulle kunna innebära en risk för våldsbenägenhet. Flera undersökningar har visat att såväl ett lågt serumkolesterol som ett kolesterolvärde som sänkts – till exempel genom läkemedelsbehandling – har kopplats till en ökad benägenhet för mord, självmord och olycksfall. Debatten kring orsakssambandet har varit häftig – i dag råder ju enighet om att man bör behandla förhöjda kolesterolvärden för att minska risken för åderförkalkningsmanifestationer.
Nyligen har en omfattande svensk undersökning publicerats där man gått igenom närmare 80 000 individer i Värmland och jämfört kolesterolnivån för att kartlägga huruvida ett lågt värde var kopplat till kriminalitet. Sverige är ett land som lämpar sig väl för denna typ av undersökningar, eftersom vi anses ha ett av världens mest exakta polisregister.
Undersökningen visade faktiskt att individer som begått våldsbrott hade signifikant lägre kolesterolvärde än andra när man kontrollerade för faktorer som ålder, kön, alkoholintag och utbildningsnivå. Eftersom våldsbrott i allmänhet begås av män under 40 års ålder, medan kolesterolförändringar uppträder som ett kliniskt problem i högre åldrar, gjordes bearbetningen om med hänsyn tagen till dessa åldersaspekter, men slutsatserna blev i princip oförändrade.
Undersökningar av detta slag kan påvisa statistiska samband men säger självfallet ingenting om de eventuella orsakssambanden. Undersökningen säger inte heller någonting om huruvida individer med lågt kolesterolvärde hade naturligt låga värden, vilket är gynnsamt ur hjärt-kärlsynpunkt, eller om värdet hade sänkts genom någon typ av åtgärd, som ju i sig skulle kunna tänkas öka benägenhet för våldsamhet. Om man sänker sitt kolesterolvärde genom att ändra sin livsstil skulle till exempel en diet, förändrad fysisk aktivitet, alkohol eller andra livsstilsförändringar kunna innebära en sådan stress att individer med kort stubin blir mera benägna att bli våldsamma.
Finns det då någon tänkbar mekanism som förklarar kolesterolhypotesen? Man har spekulerat över frågan om signalsubstansen serotonin i hjärnan, som samvarierar med kolesterolnivåerna i blodet. Sänker man serotonin genom kolesterolmanipulation har man sett ökad aggression, och omvänt har man funnit att en ökning av serotoninnivåerna i kroppen minskar våldsbenägenheten både hos djur och människor. Några forskare menar att det kan finnas ett samband med de fettsyror som omtalades ovan, och som kan tänkas vara kopplade till kolesterolomsättningen i kroppen.
Detta är statistiska samband. Dessvärre kan vi inte identifiera självmordsbenägna eller våldsamma individer genom att ta ett kolesterolprov, eftersom spridningarna är så stora. I Värmlandsundersökningen gick gränsen mellan högt och lågt kolesterol vid 250 mg/ml. Detta är så högt värde att man i många länder som exempelvis USA skulle behandla detta med läkemedel.
Det finns flera invändningar mot slutsatserna, vilka författarna själva är noggranna med att betona. Kolesterolvärdena, på vilka hela undersökningen baseras, är till exempel tagna vid ett enda tillfälle. Man vet att kolesterolvärdet varierar av en rad olika skäl, med livsstil, läkemedel, kostvanor och till och med årstid. Blodfettvärdet är exempelvis ofta 10 procent lägre på våren och försommaren, men självklart kan ingen därav dra slutsatsen att sommarslagsmålen på midsommardansbanan har någon koppling till det då aktuella blodfettvärdet. I själva verket kan det ha varit ett betydande avstånd i tid mellan våldshandlingen och det uppmätta kolesterolvärdet, vilket naturligtvis grumlar bilden och försvårar en tolkning av ett eventuellt orsakssamband.
De praktiska konsekvenserna av undersökningsresultaten är intressanta. Om dessa statistiska samband visar sig hålla i bekräftande undersökningar, hur ska vi då förhålla oss? Kan man verkligen tänka sig att en höjning av kolesterolhalten hos våldsbenägna individer med ett lågt utgångsvärde skulle minska riskerna för ett katastrofalt beteende? Törs vi manipulera med signalsubstanserna serotonin och tryptofan?
Med kostmanipulation i fängelse kan man dock uträtta en hel del. En japansk rapport illustrerar metodiken: över 300 kvinnliga fångar undersöktes, författarna uppgav att ”99 procent av kvinnorna deltog”, men frivilligheten kan förstås diskuteras och någon etisk kommitté var säkert inte inblandad. Dessa damer arbetade sju dagar i veckan, fick inte tillgång till vare sig tobak, alkohol eller andra droger och hade en dygnstilldelning på 1 800 kalorier. Författarna konstaterar att kvinnorna efter ett år i fängelse har fått en kraftig sänkning av blodtryck och blodfetter och noterar att fängelselivet signifikant har förbättrat kardiovaskulära riskfaktorer. Men det är kanske inte så vi har tänkt oss framtidens hälsopreventiva strategier...
