De senaste veckornas avslöjande i TV4 av hur producenter av dun i Ungern och Kina rycker fjädrarna från levande djur i flera omgångar innan de slutligen skickas till slakt (eller till tvångsmatning för gåsleverproduktion), har upprört många. Tv-inslaget har givit gensvar inte bara hos allmänheten, politiker, djurskyddet och veterinärförbundet, utan har även uppmärksammats av internationella medier. 200000 europeiska veterinärer kräver hårdare regler för importerade djurprodukter. Konsumenter skapar protestlistor och säger sig vilja bojkotta dunprodukter till dess att återförsäljarna kan erbjuda garantier för att produktionen följer de etiska riktlinjer som i vissa fall redan existerar. Politiker kräver bättre kontroller av djurhanteringen, och företagen pressas att avslöja namnen på sina leverantörer samtidigt som de gör avbön inför tv-kamerorna i ett förmodat sista försök att rädda ansiktet och affärerna.
Hela händelseförloppet framstår som en spontant uppkommen aktion i direktdemokratins namn, genererad av TV4:s kritiska undersökning av en bransch som erhåller EU-bidrag för en verksamhet som faktiskt strider mot Europarådets bestämmelser. Tyder detta på ett plötsligt, kollektivt djuretiskt uppvaknande? Vad kan vi i så fall förvänta oss att det får för effekter för animalieproduktionen i en vidare mening och på längre sikt? Inom det växande forskningsområdet människa-djurstudier har flera analyser gjorts av olika aspekter av animalieindustrin och dess relationer till bland annat samhällsekonomi, politik och ideologi. Analyserna kan kanske inte ge fullständiga eller heltäckande svar på dessa frågor, men kan däremot bidra till ökad insikt om det komplexa produktionssystem som inte bara förser marknaden med dunjackor och -täcken, utan även en rad andra djurprodukter för konsumtion.
Flera av dessa studier ser animalieindustrin som en del i en kapitalistisk samhällsordning och logik. Sociologer som Adrian Franklin och David Nibert, geografer som Jennifer Wolch och Jody Emel, och ekofeminister som Barbara Noske och Carol J Adams identifierar animalieindustrin som en ”regim” som länkar livsmedelsproduktion och -konsumtion till tillväxt och reglering av kapital. Emel och Wolch talar om en ”djurekonomi”, ett globalt nätverk som omfattar bland annat den globaliserade livsmedelssektorn; den ekologiska skövling som följer av ett intensivt utnyttjande av land (och hav); handeln med och uppfödningen av vilda djur för cirkusar, laboratorier, sällskapsdjur, troféer, sport och andra syften; samt bioteknologin.
Privata och statliga aktörer gör betydande investeringar i många av dessa verksamheter. Enligt Emel och Wolch (”Animal Geographies”, 1998) har djurekonomin under de senaste decennierna utökats i både intensitet och utbredning. Det innebär att större avkastning pressas ur varje enskild produktionsenhet/djurindivid, i allt snabbare takt, samtidigt som den animaliebaserade industrins räckvidd har vuxit till att inkludera större delen av världens utvecklingsländer. De värden som industrin producerar, materiellt i form av djurkroppar (levande eller döda) och monetärt i form av profit, följer den fria marknadens globala och ofta komplexa ekonomiska cirkulationsmönster. Detta produktionssystem har utvecklat en repertoar av sofistikerade strategier för att behålla sin legitimitet i allmänhetens (konsumenternas) ögon, och samtidigt befästa och utöka sin ställning på marknaden – en nödvändig förutsättning för att inte bara generera vinst, utan ständigt maximera och öka den, i enlighet med den kapitalistiska ideologins villkor.
Ett av de viktigaste villkoren för att uppnå fortlöpande vinstökning är att mat, liksom andra animalieprodukter, massproduceras. För att optimera produktiviteten måste råmaterialet – det vill säga djuren – införlivas i produktionsapparaten så effektivt som möjligt. Om till exempel kvaliteten på dun bedöms högre och mer vinstgenererande om fjädrarna tas från levande fåglar, är det med andra ord precis detta som kommer att ske. Andra industrier, som kött- mjölk- och äggproduktion, päls- och skinnproduktion, har andra kriterier, anpassade efter sina respektive verksamheters karaktär. Det de har gemensamt är att djurens fysiska och beteendemässiga egenskaper utnyttjas, elimineras, manipuleras eller omformas för att uppfylla de uppställda kraven på avkastning.
Vissa forskare har i det här sammanhanget även pekat på genusdimensionen i utnyttjandet av djuren. I sociologen Erika Cudworths nya studie av den brittiska köttproduktionen (Journal for Critical Animal Studies, VI:1 2008) menar hon att genus är en del av köttproduktionens politiska ekonomi och att animalieindustrin formas av såväl patriarkala som kapitalistiska strukturer i samverkan med varandra. Djurens (framför allt hondjurens) fortplantningsförmåga utnyttjas, manipuleras och kontrolleras eftersom den säkrar produktionens fortlöpande utveckling. Dessutom föder man upp ett oproportionerligt stort antal hondjur eftersom de kan användas både för avel och för livsmedelsproduktion. Ett av de tydligaste exemplen finns inom äggindustrin med avlivningen av överflödiga tuppkycklingar strax efter kläckning.
Därmed får djurs arbetskraft i animalieproduktionen en utökad innebörd: det handlar inte bara om att utnyttja dem som ”resurs” för att generera säljbara produkter, utan också om att modifiera, nyskapa och renodla djurens egenskaper för att anpassa dem till en produktionsapparat styrd av en kapitalistisk logik. Djuren blir på det sättet som en spegelbild för det kapitalistiska systemet självt och dess relationer av produktion och konsumtion.
Om man ser på animalieindustrin utifrån dessa perspektiv framträder vissa förutsättningar som måste uppfyllas för att industrins fortlevnad ska kunna säkerställas. Om industrin ställs inför ett hot eller ett ”avslöjande” som kan komma att skada affärerna, såsom dåligt rykte hos konsumenterna som kan leda till bojkott av en eller flera produkter, kommer den att tillgripa vissa strategier för att avstyra eller mildra effekterna och återfå marknadens förtroende. Strategierna kan även användas i förebyggande syfte, exempelvis i marknadsföringen och i den politiska retoriken, för att ogiltigförklara kritik redan innan den uppstått. Strategierna kan vara retoriska (liksom tankefiguren ”human slakt” och utfästelsen om djurens möjligheter till ”naturligt beteende” inom animalieproduktionen), visuella (liksom reklamen för ”Bregottfabriken”), eller konkreta (som när återförsäljare upphör med försäljning av kontroversiella produkter eller erbjuder kunderna pengarna tillbaka, som i fallet med dunavslöjandet).
Gemensamt för strategierna är att de åberopar en retorik av etik som ger återförsäljarna möjlighet att framstå som renhåriga, empatiska och oskyldiga. Kommunikationsforskaren Cathy B Glenn exemplifierar i Journal of Communication Inquiry (28:1 2004) med bilder av ”talande” djur som ofta används i annonser för djurindustrins produkter (och som för tankarna till illustrationer i barnböcker och kommersiella budskap riktade till barn). De ”talande” djurens uppgift är att sälja sig själva, och förmedlar inte bara en idé om att de samtycker till att bli uppätna eller på andra sätt utnyttjade av människor, utan fungerar även på ett mer subtilt plan då de döljer det våld djuren utsätts för av industrin.
Strategierna rymmer emellertid ofta paradoxer. Analyser av modern slakt av författaren Jonathan Burt och andra beskriver hur begreppet ”human slakt” tar form i och med att massproduktionen av animalieprodukter industrialiseras, systematiseras och strömlinjeformas. Moderna teknologier i slakterierna antas medföra bättre hygien, snabbare hantering av djuren, och effektivare produktion – som samtidigt innebär att ett större antal djur kan slaktas på kortare tid. På liknande sätt har flera forskare visat hur animalieindustrin har antagit begrepp som ”etik” och ”djurskydd” och dränerat dem på meningsfullt innehåll.
I en studie av kulturforskaren Anna Williams (International Journal of Sociology and Social Policy, 24:9 2004) beskrivs hur industrin på ett sofistikerat och samtidigt cyniskt sätt utnyttjar precis de förmågor hos djur som ofta åberopats av djurrättsrörelsen och andra kritiker för att tillskriva djur subjektivitet: djurens förmåga att känna och uppleva sin situation tas nu i bruk för att utvinna maximalt mervärde ur dem och öka produktionen.
Hur kan detta gå till? Att kontrollera djurs motstånd inför slakt genom fysiskt tvång är kostsamt eftersom det kräver betydande arbetsinsatser och dessutom kan sänka slaktkropparnas värde. Att träna djuren till ”samarbete” är inte heller kostnadseffektivt, eftersom de inte kommer att upprepa sitt ”jobb”. Istället kan man göra sofistikerade men förhållandevis enkla förändringar i slakteriets interiör, såsom att bygga in kurvor i entrén och skapa optiska synvillor, som får djuren att självmant röra sig framåt och ta sig upp på transportbandet, där de binds fast och dödas.
Genom att presentera sådana teknologier under beteckningen ”humana” slaktmetoder kan man – paradoxalt nog – skapa större acceptans hos allmänheten för animalieindustrin, samtidigt som produktionen kan intensifieras och vinsten öka genom att fler djur kan slaktas på kortare tid. Noske och Williams anser att det är just disciplineringen av kroppar och beteenden som utgör en gemensam nämnare mellan utnyttjande av djur och människor inom den industriella animalieproduktionen och dess strävan efter ständigt ökande effektivitet. För arbetarnas del kan disciplineringen ta sig uttryck dels genom en närmast tayloristisk styrning av olika arbetsmoment, och dels genom att de ofta inte befinner sig i en position där de har inflytande över sina arbetsförhållanden. Detta pekar även dunskandalen på, liksom andra undersökningar, exempelvis av snabbmatsindustrin.
Om man ser animalieproduktionen som en form av kapitaltillväxt, innebär det att plötsligt uppmärksammade djurskyddsproblem, som i fallet med dunavslöjandet, knappast kan betraktas som tillfälliga avvikelser i ett i övrigt välvilligt, tillförlitligt och etiskt system för djurhållning. De måste snarare ses som logiska följder av en globaliserad animalieindustri styrd av marknadsekonomiska krav på volym och kostnadseffektiv avkastning. Man kan till och med föra resonemanget ytterligare ett steg vidare och se det som att enstaka avslöjanden om djurplågeri utgör en förutsättning för att upprätthålla det systematiska djurutnyttjandet: när industrin (liksom politikerna) kan visa att de åtgärdat ett problem, får den möjlighet att stärka sin legitimitet inför allmänheten/konsumenterna och kan därigenom befästa sin ställning på marknaden.
Animalieproduktionen utgör en stor del av den materiella bas som vårt senmoderna, kapitalistiska samhälle vilar på. Det ter sig osannolikt att en sådan produktionsapparat kommer att rubbas ens av en folkstorm mot dunproduktion. För detta krävs en kritisk massa av en annan karaktär. Hur denna kritiska massa skulle kunna se ut och formas är en öppen fråga, men klart är att den måste åstadkomma en radikal omvärdering och omställning av stora delar av animalieindustrin och dess produkter.
