För oss som yrkesmässigt arbetar med naturens omvälvningar kom det inte som någon överraskning när en förödande stor jordbävning med en tsunami i följe inträffade vid Chiles kuststad Concepción den 27 februari. Chile delar förstaplatsen med Japan som vår planets av jordbävningar och tsunamier oftast och svårast drabbade nation. Liksom Indonesien – världens vulkanrikaste land – och Filippinerna har både Chile och Japan många aktiva vulkaner. Jordskalv, tsunamier och vulkanutbrott är följden av att alla dessa länder ligger utmed bälten där de rörliga berggrundsplattor som bildar den yttersta ”fasta” delen av vår planet kolliderar med varandra. I Japans och Filippinernas fall skjuts Stillahavsbottenplattan västerut och kolliderar med ländernas öbågar, varvid havsbottnen skjuts snett ner under öarna. Utmed Chiles mycket långa kust skjuts den mot öster glidande Nazcaplattan ner under den sydamerikanska kontinentplattan. Eftersom den hårda, ”fasta” berggrunden under Japan och Chile inte är så särskilt fast, böjs den – deformeras plastiskt – till en viss gräns. När den gränsen – berghållfastheten – överskrids, brister bergarten och en förkastning bildas. Det sker ofta så snabbt att ett jordskalv uppstår när de båda berggrundspaketen på ömse sidor om förkastningen slinter förbi varandra. Verkningarna av jordskalv blir kraftigare ju närmare markytan jordskalvshärden ligger och blir allra störst vid skalvets epicenter, det område på markytan som ligger rakt ovanför jordskalvshärden.
Det nyligen timade chilenska skalvet hade epicentrum invid staden Concepción och skalvhärden låg endast 35 km under markytan. Concepciónskalvet hade magnituden 8,8 – vilket innebär att det var omkring 90 gånger kraftigare än skalvet med magnitud 7,0 i Haiti den 13 januari. Ett skalv med magnituden 8,0–9,0 har alltid svåra effekter: markytan skjuts upp eller ner flera meter, källor torrläggs, vattenfontäner sprutar upp ur jorden, sandkratrar bildas och det kommer gaser från jord- och berglager i form av koldioxid, metan, svavelväte och ibland radon. Floder flyter åt nya håll, nya åar och sjöar bildas, det uppstår en meter breda öppna sprickor i marken. Jordskred och bergras. Nästan alla byggnader raseras om de inte är jordskalvsäkrade. Bränder kan uppstå genom antändning av gas, antingen naturgas ur marken eller av energigas ur avbrutna gasledningar. Vid skalven vid Lissabon 1755, San Francisco 1906 och Kobe 1995 blev sådana bränder katastrofala.
Ungefär en gång vartannat årtionde, eller en gång per generation, skakas Chile av ett mycket starkt jordskalv – magnitud 8,0 och däröver. Några av efterskalven är ofta bara en hundradel så starka och har runt 6 i magnitud. Som jämförelse kan sägas att det endast sker ett skalv på jorden varje år med magnituden 8,0–9,0, medan det sker ett 15-tal jordskalv med magnituden 7,0 varje år. Sverige ligger långt från närmsta plattkollisionszon i Medelhavet och norra Turkiet, och skakas därför bara någon gång per årtusende av ett jordskalv med magnitud 6,0. Vårt land är därmed ett av världens minst jordskalvs- och tsunamidrabbade länder.
Att vi i massmedia matas med många bilder på förödelsen i staden Concepción bör inte heller överraska någon. I det så ofta jordskalvsdrabbade Chile är städerna Concepción och Valparaíso oftast och svårast drabbade, eftersom de ligger vid Stillahavskusten och skalven ofta genererar lokalt förödande tsunamier. Både Concepción och Valparaíso har under historisk tid blivit förstörda av jordbävningar minst fem gånger och blivit återuppbyggda liksom städerna Arica, Copiapó, Coquimbo-La Serena, Santiago och Valdivia.
Det första välkända stora Concepciónskalvet inträffade den 8 februari 1570 och var något svagare, magnitud 8,0, än det nyss timade. Då jämnades de flesta husen med marken och stanken av ruttna ägg låg över nejden, eftersom svart, svavelvätestinkande grundvatten vid så starka jordskalv sprutar upp som gejsrar ur marken. Men den lilla befolkningen i Concepción visste på den tiden att det väldiga skalvet skulle följas av en tsunami och få omkom därför i den svit tsunamivågor som kort därefter sköljde in över stadens husruiner. Stadens invånare hade då hunnit springa upp i bergen innanför kustremsan och beskådade från parkett hur vågorna fullbordade förstörelsen. Sannolikt dödades totalt ”bara” 2000 personer 1570.
Fem år senare, en eftermiddag strax före den 13 december, skakades staden Valdivia av en lika svår jordbävning –med en tsunami och flera omfattande jordskred i följe. Tidigt på eftermiddagen en novemberdag 1588 var det Aricas tur. Ett lika starkt skalv välte all bebyggelse i staden. Människor kunde inte stå upp. Jordristningarna slängde dem till marken och var kraftiga nog att förstöra även den 25 mil därifrån belägna peruanska staden Arequipa. Detta Aricaskalv födde en tsunami med minst tre vågor som bröt in över land längs 120 mil av Chiles och Perus kuster och slog sönder Perus hamnstad Pico, 80 mil norr om Arica.
Det andra stora jordskalvet vid Concepción inträffade i mars 1657 och hade magnitud 8,0. Staden med dess 20000 inånare var då spanjorernas sista försvarsanläggning och var omringad av indiankrigare. Alla hus utom en av kyrkorna jämnades med marken av skalvet som följdes av en tsunami. Indianerna upphävde belägringen.
Det tredje storskalvet kom i maj 1751 och hade magnitud 8,5. Det fjärde stora Concepciónskalvet – trolig magnitud 8,2 – sent på förmiddagen den 20 februari 1835 borde vara mera känt, eftersom Charles Darwin, som då befann sig i Valdivia, har skrivit om det i sin bok om världsomseglingen med ”Beagle”. Darwin skriver att han i Valdivia fick sig berättat att hamnstaden Talcahuano totalt förstörts och att en oerhörd havsvåg hade bortsopat ruinerna. ”Vi fann snart”, skriver Darwin, ”tillräckliga bevis på sägnens sanning; hela kusten var översållad med trä och möbler, som om tusen skepp strandat.” Han gör också den intressanta anteckningen att ett väldigt stenblock med dimensionerna 180x100x60 cm hade slungats upp av havsvågen.
Vad Darwin inte kunde veta var att ön Quiriquina utanför kusten vid den jordbävningen höjdes två meter med stora bergras som följd, att tsunamin nådde tio meter över högvattenmärket och att – när havet drog sig undan från stranden – en undervattensvulkan i södra Chile fick ett utbrott som varade i ett dygn. Enligt Tysklands kanske störste naturforskare, Alexander von Humboldt, hörde man ungefär samtidigt kraftiga underjordiska muller och dån i Haiti och Jamaica i norr, i Caracas i Venezuela, vid Nicaragua-sjön och i Bogotá och på många andra ställen i västra Sydamerika.
Det femte Concepciónskalvet – med magnitud 8,3 – inträffade den 25 januari 1939, dödade 30000 människor, varav 70 procent barn, och gjorde en halv miljon hemlösa. Det sjätte storskalvet – en hel serie skalv – ägde rum 21–22 maj 1960 och hade sitt epicentrum ett stycke utanför den chilenska kusten. Skalvet förstörde 58622 byggnader i Concepción, raserade staden Valdivia och sänkte den chilenska kusten med 1–3 meter utmed en sträcka av 130 mil. Det skalvet hade den största magnitud som någonsin uppmätts: 9,6. Dess tsunami var drygt fem meter hög när den rullade in i staden Hilo på Hawaii, där den trots att varningar utfärdats dödade 61 och skadade 282 människor. När tsunamin nådde Japan dödade den mer än 200 personer, totalförstörde 1233 hus och slog sönder 7624 fiskebåtar. Världens första och hittills enda besöksvärda tsunamimuseum byggdes därefter i Hilo för att dokumentera händelsen.
Det nyss inträffade Concepciónskalvet skakade Chile och västra Argentina klockan 07.34 svensk tid. Det dröjde inte länge förr-än en tsunamivarning utfärdades av Tsunamivarningscentret för Stilla havet strax utanför Honolulu på Hawaii. Varningen följdes 27–28 februari av ytterligare 19 varningar, vilka efter hand reviderades och återtogs. Även om inga farliga tsunamivågor nådde bortom Sydamerikas västkust var varningarna synnerligen befogade. Alla jordskalv med magnitud 7,3 och däröver i närheten av en kust genererar med 100 procents sannolikhet en tsunami, men det är inte säkert den blir farlig för människor. Ett jordskalv i Chile eller Peru med magnitud 8,3 eller mera är kapabelt att alstra en tsunami med 2–10 vågor med 10 meters våghöjd. Den största av de tsunamivågor som julen 2004 slog in över Thailand och dödade mer än 5000 människor var 11 meter hög vid Kao Lak – en vattenmassa som på ett ställe nådde fem kilometer innanför kusten.
Vi har kunskaper bara om de större tsunamier som bildats i Chile sedan 1500- talet, och den första kända som genererats av ett jordskalv vid Chiles kust stack iväg redan år 1562. Sammanlagt har mer än 150 tsunamier utgått från Chile före den som inträffade häromdagen, inte riktigt lika många från Peru. Omkring 40 procent av alla förödande tsunamier i Stilla havet under 1900-talet har bildats vid Chiles kust. Tsunamivarningssystemet för alla länder runt Stilla havet sköts av USA på Hawaii och prognoserna därifrån är säkrare och har mycket högre sannolikhet än meteorologernas förutsägelser om hur jordens klimat kommer att vara om hundra år. Tsunamivarningssystemet för Indiska oceanen är – fem år efter Aceh-tsunamin 2004 vilken dödade mer än 230000 människor – däremot ännu inte funktionsdugligt. Atlanten har inget tsunamivarningssystem. Trots hög folktäthet och en mycket omfattande turism vid Medelhavet finns inte heller där något fungerande övergripande varningssystem. Östra Medelhavet är lika utsatt för jordskalv och tsunamier som Stilla havsområdet. De som tror att förödande jordskalv, tsunamier och vulkanutbrott är något ovanligt måste klassificeras som främlingar i verkligheten.
Det dröjde ett stycke in på 1900-talet innan omvärlden insåg att Chile var ett svårt jordskalvsdrabbat land. Ingen av kolonialmakterna intresserade sig mycket för vad som hände med natur och infödingar i Sydamerika. Två framstående vetenskapsmän, Fernand Montessus de Ballore och Cinna Lomnitz, vigde emellertid sina liv åt att ta fram fakta om tidigare timade jordskalv och tsunamier och dessas följdverkningar i Chile, Peru och andra länder i västra Sydamerika och i Stilla havet. Montessus de Ballore publicerade på spanska 14 tjocka volymer om detta mellan 1911 och 1919. Lomnitz grävde vidare i allehanda arkiv för att analysera äldre årsrapporter från de europeiska kolonialtjänstemännen i Chile. Mycket gamla arkivalier från de spanska kolonierna finns nämligen fortfarande bevarade, i motsats till motsvarande material från Brasilien. De portugisiska kolonialtjänstemännens rapporter om Brasilien sändes visserligen till moderlandet – men nästan inget finns bevarat eftersom arkivalierna förstördes och resterna brann upp i början av november 1755 när ruinerna i Lissabon eldhärjades i sex blåsiga dagar efter det svåra Gorringeskalvet. Kontentan av dessa båda forskares insatser: Dödssiffrorna omfattade bara europeer. Döda indianer räknades inte alls av kolonialadministratörerna. Alltså hade ytterst få personer rapporterats som döda även efter de riktigt katastrofala jordskalven. Lomnitz sammanfattning av jordskalv i Chile 1535–1955 och deras verkningar publicerades i Tyskland 1970 på engelska. Då först öppnades dörren till den chilenska verkligheten.
