Säg barockpoesi och de flesta tänker nog lite obestämt, om de tänker något alls, på begravningsmeditationer över livets fåfänglighet och maskarnas omutliga regemente: ”Du äst ett Liufligdt Lijk, dig inte mera lijker, / På fägring fattig nu, som war så mycket rijker”. Israel Holmström, som skrev dessa rader, är ändå att betrakta som en veritabel spelevink i sammanhanget; ordleken (Lijk, lijker) kan rentav uppfattas som vanvördig. Samtidigt visste Holmström, som ju också är ansvarig för det berömda epigrammet över Karl XII:s hund Pompe, att anpassa orden efter tillfälle, och faktum är att just begravningsdikten i 1600-talets och stormaktstidens Sverige var populär inte bara för att den fick vältra sig i alltings förgängelse, utan också för att den utgjorde ett slags frizon mellan profant och religiöst, en möjlighet för skalden att laborera med tvetydigheter i det språk som annars övervakades med största misstänksamhet av det samhällsbärande skiktet.

I Det liderliga språket. Poetisk ambivalens i svensk ”barock” (Symposion, 352 s), en bok med vackert omslag av Jens Andersson, redogör Mats Malm, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, för hur svenska diktare med såväl subtila som uppenbara, frivilliga och mer motvilliga, strategier legitimerade sitt språkbruk för att undgå beskyllningar om lättsinne och lastbarhet.

De intellektuella förutsättningarna, själva föreställningen om språkets liderlighet – varmed här bör förstås inte bara försåtlig sexualitet utan all slags potential att förvilla – hade en lång och nobel tradition, från Sokrates och Platons uppfattning om retoriken som en filosofins fiende, via Aristoteles och Ciceros modifierade hållningar fram till Quintilianus, sannolikt den mest betydelsefulla av retorikerna, som tog filosofin i försvar men samtidigt lade stor vikt vid talarens dygd. I sin tids fejd mellan den pråliga och förföriska – med ett ord kvinnliga – asianismen och den kärvare atticismen, förespråkar Quintilianus en balanserad mellanväg. Visserligen måste
språket genomsyras av manlig redbarhet, men är också hänvisat till att odla en stil för att fånga lyssnarens öra.

Med kristendomens dikotomi ande – kropp kom så denna etiska språksyn att alltmer koncentrera sig på och rädas ordens erotiska laddning. Om materien är fördärvlig, resonerade man, är förstås dess representationer det också: inte bara leder de tankarna mot skörlevnad utan lurar oss även att dyrka det (av människan) skapade i stället för skapelsen. Vackra färger, former och rytmer kan tyckas tala sanning, men är egentligen Satans bländverk.

För svenska 1600-talsintellektuella inskärptes denna problematik genom Sveriges storpolitiska ambitioner och behovet att manifestera den sedan 1593 officiella protestantismen. Bannstrålen mot det utrerade och sinnliga var alltså lika mycket ett angrepp på katolicismen med dess mer bejakande bildkultur och de sydländska, ”pyntade”, språken franska, italienska och spanska, som uttryck för en retorisk tradition där det gällde att kryssa mellan perspicuitas, klarhet, och måttliga doser ornatus, skönhet. Det gick så långt att föreställningen om ett urspråk, som var högst påtaglig bland annat hos den svenske barockbjässen Georg Stiernhielm, alstrade den något förvirrade idén att svenskan skulle ligga särskilt nära detta urspråk. Ett svenskt ideal skulle alltså vara kraftfullt och osminkat. Som en gråsten i skogen, typ, dock badande i det lutheranska ljuset.

Vad var mer naturligt i detta politiska, etiska och språkliga trångmål, än att diktarna sökte auktoritet i religionen själv? Malm är, i den tyske romanisten och litteraturhistorikern E R Curtius efterföljd, inne på att vad vi kommit att kalla barockt eller manieristiskt – svulstighet, faiblesse för paradoxer, vanitasmotiv och dunkel – är ett slags stilistisk pendling från, och alltså i grunden helt beroende av, ett klassicistiskt eller kristet normläge. Så länge en diktare tydligt hänvisade till denna norm som det egentliga budskapet, till exempel genom att låna auktoritet från bibliska berättelser, kunde han rätt ostört botanisera i bokstävernas frestande flora. Därtill gav den populära allegorin ypperliga tillfällen att stilisera och lyfta fram exempel på liderlighet utan att de behövde sammanblandas med författaren personligen. Ändamålet helgade medlen.

Samuel Columbus mest kända, mycket världsliga dikt ”Lustwin Dansar en Gavott mäd de 5. Sinnerne” framstod i sitt första tryck som ett varnande exempel eftersom den omgavs av dygdiga strofer.

När Stiernhielms ”Hercules” (1658) lyssnar till Fru Dygds klara och behärskade tal respektive Fru Lustas bjärta kvillrande är det, utifrån den klassiska retorikens ikonografi, solklart vem som är den goda.

Dock menar Malm att även om budskapet utåt sällan kunde misstolkas, finns i dessa texter ofta en påtaglig ambivalens mellan moral och språk. Exempelvis är Stiernhielm i ”Hercules” något vag över huruvida den omtalade saligheten gäller det bortomvärldsliga eller detta liv. Vad som gett ”Hercules” epitetet svensk klassiker – låt vara att det nu troligen sällan läses – är till yttermera visso dess språkliga must, inte dess moraliska ärende. Man kan jämföra med en författare som Sophia Elisabeth Brenner, som med sin markant logiska och intellektuella stil av eftervärlden ansetts ganska tråkig. Så var hon som kvinna också en tvåfalt suspekt skönande, och fick vidta försiktighetsmått därefter. Därmed förstås inte sagt att en intellektuell stil automatiskt skulle vara tråkig, men den mår alltid väl av att paras med motkrafter – man kommer strax att tänka på den än i dag inflytelserika och lästa barockdiktning som skrevs av de engelska så kallade metafysikerna, John Donne, Andrew Marvell med flera.

Förutom att peka på moralisk oförvitlighet genom religiösa referenser fanns dessutom mer eller mindre farliga genrer att exploatera för poeterna – vi har redan berört begravningsdikten. Inte heller bröllopsverser ådrog sig, föga förvånande, samma inspektion som dikt skriven för ”högre”, kungliga och politiska, sammanhang – Johan Runius är en skald som i giftermålens hägn gärna utforskade det sinnliga språket. Däremot blev Lasse Lucidor åtalad för en bröllopsdikt där han, tydligen på grund av en viss aningslöshet, förklarade att friarens chica kläder och slösaktiga livsstil inget annat var än tunn fernissa för att ge ett intryck av hög social status. Sådana tilltag gick möjligen för sig vid begravningar, som ett slags allmänbelägg över att vi inför döden alla är lika; där betyder vackra kläder ingenting.

Med den ständiga vaksamhet som rådde gentemot alltifrån metaforer till versmått är det förstås inte konstigt att poeternas ambivalens i slutändan också kom att innefatta själva representationen. Under 1600-talet återfanns, grovt uttryckt, två konstnärliga huvudfåror – minns Curtius modell: en allegorisk eller barock, och en realistisk, med den nederländska konsten som paradexempel. Allt här emellan – och det var ju strängt taget det mesta – var så att säga avvikelser. I båda riktningarna problematiseras representationen, men medan den utpräglade realismen sökte osynliggöra detta problematiserande – det vill säga skapa en bild eller en text som så skarvlöst som möjligt anslöt till verkligheten – ville allegorin i stället ådagalägga detsamma, rikta uppmärksamheten mot glappet.

Med tryckkonsten förändrades för all framtid människans uppfattning om språket och dess referenser. Man har i själva verket talat om 1600-talet som en representationens kris, i skenet av övergången från en kultur med relativt ordnade hierarkier i det allegoriska landskapet och relativt entydiga relationer mellan tecken och innehåll, till en mångtydighet där tecknet till sist förefaller hänvisa till sig själv. Bara den ökande mängden trycksaker måste ha varit omvälvande, bland annat eftersom det innebar att man i stigande utsträckning fick inhämta kunskap inte från en lärare, utan från en tyst papperslunta. Ja, läsandet seglade upp som en aktivitet med egenvärde, vida omstritt förstås, och med det följde givetvis en mer komplicerad syn på skrivandet.
Lucidor låter exempelvis själva författandet sortera under tidens upptagenhet vid ovisshet: ”Hand och Fiäder [---] swiktar hijt ok dijt” eller flyr in i paradoxer:

Hur” ostadigt Werlden står
Wexel-skiftar fram-åt stryker
Wijker
Fijker
Som Tihd
Måln
ok blåst förgår.

I Skogekär Bergbos ”Wenerid” – ett diktverk som enligt Malm håller jämna steg med kontinentala strömningar – lyfter författaren visserligen den jordiska kärleken på traditionellt vis till överjordisk nivå, men låter ändå konflikten med sinnevärldens kapriser mynna ut i ett ställningstagande bort från Venus, till Apollo: dikten, ordet. Holmströms lekar med ordens semantiska skelögdhet vetter mot autonom nonsens. Och begravningsdiktens så kallade stenskrift, som ibland rent bokstavligen inpräntades i sten och befann sig ungefär så långt bort ifrån vin, kvinnor och sång man kan tänka sig, ger stundom intryck av orubbliga självutsagor på väg att förvandlas till ren grafik: ”HWad. är. thenna. Werlden. annat. än, ett. Amphiteatrum. Eller. Skådebaan. / Ther. hwar. och. en.
Menniskia. agerar. sin. Person. och. slutar. Spelet. / Anten. med. Lust. eller. Sorg?”. Dessa bistra ord signerade Johan Runius, annars en mer uppsluppen litteratör.

Barocken, eller senrenässansen som det möjligen borde heta, är förstås delvis denna ”oordning” då tecknet gradvis ersätter Gud och lämnar människan ensam på en planet som inte ens längre befinner sig i universums mitt – ensam med sitt vingliga, nyvakna subjekt.

Malm framför här emellertid en sympatisk gensägelse, nämligen att just på grund av att språket signalerar den bristande förbindelsen med sin referent och därmed till dels drar uppmärksamheten åt sin egen utformning, borde 1600-talet kunna betraktas som en representationens höjdpunkt, inte kris. Barockpoesin, och kanske i än högre grad emblemet med sin svart-vita stilisering och inbyggda spegeldialog mellan ord och bild, makar så att säga rum åt sig själv tack vare att den hindras av å ena sidan retoriskt-moraliska konventioner, å den andra av representationens problem. Den löser dilemmat med liderligheten genom att träda in i en mer renodlat estetisk sal.

Malms undersökning, spränglärd och noggrann, riktar sig väl främst till den specialintresserade och blir omsider också rätt monoton, med åtskilliga upprepningar av studiens själva infallsvinkel. Hellre hade man då kanske sett fler diktexempel och språkligt närgångna diskussioner av dessa dikter. Kommen till slutet är jag som läsare ändå glad över att med hjälp av Malms trygga vägledning ha funnit denna tankens glänta om representationens möjlighet, ja dess nödvändighet. Därifrån kan man så att säga både höra ”vältalighetens tamburiner” (Quintilianus) och skönja den där svenska gråstenen. Framför allt – där får man lite oväntat lust att läsa någon av de gamla stofilerna på allvar.