När jag ser tillbaka på de fem sista åren, förefaller det mig, att jag har genomlevat en lång sinnessjukdom, och ofta har jag önskat att hellre ligga död. I krigets början var det väl närmast tanken på slagfältets offer, som ej lämnade någon ro, men vana som vi äro att veta naturen omkring oss fylld av grym strid, härdades småningom sinnet, och kvar stod blott frågan: vad skall bli slutet, vilken mening skall till sist framgå ur den till synes så meningslösa förödelsen?
Vad som långsamt och i möda byggts upp av rätt och frihet, slogs i smulor, miljoner efter miljoner av fredliga arbetare, som lärt sig att akta andras liv och äganderättens helgd, beväpnades med kulsprutor, handgranater, gasbomber och knivar och inlärdes att mörda och förstöra. Folken nedtvingades i träldom, där misshagliga tankeyttringar straffades med tukthus, och det bands för deras ögon och öron, så att de icke längre skulle kunna bilda sig en mening om händelserna utan bara blint lyda och gå på. Kriget förberedde trälsamhället. Det ofattliga var, att de ledande själva ej från första stunden insågo, vilka vulkaniska krafter som ett krig skulle lösa ur sin dvala. Med sitt förtryck, sin svält, sitt förakt för samtidens hela åskådning måste ett världskrig, som ej fick ett blixtsnabbt förlopp, sluta i revolutioner. Kriget växte sina tillskyndare över huvudet. Kunde gjort göras ogjort, vilka mödor, vilka förhandlingar skulle de då ej ha underkastat sig för att bespara sig en sådan olycka som nu. Då hade de inom tjugufyra timmar fallit i varandras armar och lovat fred och evig vänskap.
De största händelserna under världskriget blevo ej heller drabbningarna utan revolutionerna, och för var dag som gick mognade en allmän resning. Därvid upprepades ännu en gång i tiderna som ofta förr, att det blev den mest skuldbelastade och förkrossade som, under det att han slet sönder sig själv, ett ögonblick såg klarast – men också bara ett ögonblick. Det blev den först slagna, som dikterade fredsformeln för de segrande: alla folks självbestämmelserätt.
Vilken grovhuggen, rättfram frispråkighet, vilket diaboliskt gäckeri i jättemått av kvicka trotsare, som plötsligt blivit upplyfta på en kejsartron, när de revo inseglet från staternas hemliga avtal om erövringar och rov. Vilken grotesk humor, när de avsatte de förnäma ambassadörerna, som vid bridgebordet vaktat om den europeiska balansen, och utbytte dem mot oansenliga landsflyktiga upprorsmän, som staterna ej kunde förmås att erkänna. Det knakade i det mellanfolkliga system, som med sina traditioner från kabinettspolitikens glansdagar så ihärdigt motstått folkens längtan efter betryggande förhållanden. Från sin härskarborg utslungade den begåvade lilla flocken av slaviska och judiska journalister sina epigram genom luften som domsrop ur natthimlens höjd. Mitt under världshistoriens allvarsfulla gång på koturner stämde de i med ett satyrspel i stort, vid sidan om vilket vederdöparnas och Johan av Leydens ettåriga tusenårsrike i Münster bara blir ett fastlagsskämt i en småstad.
Sovjet, du skulle ej ha slungat ditt fredsrop endast till proletärerna! Du kunde ha fått ännu fler vänner. Du såg skymtar av sanningen, men du svek. Du skulle ej ha blivit förödare och dråpare. Du skulle ha betänkt, att det finns andra gärningar än ogärningar och andra äreplatser än i historiens förbrytaralbum.
Det hade varit lyckligare för civilisationens bestånd, om en lika revolutionär fordran på fred hade utgått från de mest upplysta och ädelborna, de mest insiktsfulla inom alla länder. Att så ej skedde hämnade sig ödesdigert. När överklassen ej längre är förnuftets verkställande makt försitter den sin rätt att styra och slår huvudet av sig själv.
Nu blev det en asiatiskt färgad proletärrevolution, som med sin dröm om kommunistiska matlag är raka motsatsen till västerländsk rörlighet, tävlan och kampfylld strävan mot ett okänt, mot ett vidare. Den förvildade med sin smitta folkresningen i Centraleuropa, bålverket mot massorna i öster, som redan genom sin storlek länge varit och fortfarande äro den verkliga faran för Europas frid, fast de västliga staternas politik under sina rökoffer för tsarens upphöjda person aldrig tilläto att det öppet talades därom.
Nu är tsaren fallen och en nästan oöverskådlig rad av små och stora regenter har delat samma öde. Ej därför att de misskött sitt ansvarsfulla ämbete, ty uppenbart ha de flesta tvärtom varit samvetsgranna och upplysta män, utan därför att deras makt i själva verket varit mindre än den syntes att vara och därför att de företrätt något annat, än en upprörd tid begärde.
Furstarna och deras rådgivare ha haft svårt att övertyga sig om, att en härskara, som med våld bryter sig in i ett land, rätt och slätt är ett rövarband, om än med aldrig så skinande hjälmar. Deras ärelystnad har varit för fantasilös och idéfattig. Den har på sin höjd lockat dem till bleka efterhärmningar av förfädrens bragder. De ha icke ägt den stora ärelystnaden, som brinner av okuvlig åtrå att bli tidens samvete och vilja. De ha varit krönta hovjunkare men ej folkens ledare, och den makt, som tillfallit dem från deras födelse, har varit ett arv, som de bortslösat på småting. Därför ha de nedsjunkit till skuggfigurer. Den civilklädda amerikanska presidenten, som uppstått genom folkets val, har under sina fötter, efter våra dagars sätt att se, en långt fastare grundval av lagbundenhet och ändamålsenlighet. För närvarande är han därtill den första statshövding sedan bortåt hundra år, som har den stora ärelystnaden och som stiger fram som en verkställare av tidens tankar och önskningar.
Han plaskar och bullrar inte som hans företrädare den frustande flodhästen Roosevelt skulle ha gjort, om han hade varit ute i samma mission, utan han är en mycket klok politiker som vet, att man kan vara principfast, även om man talar stilla och försynt. Han är en lekmannapredikant, svara några i London och Paris. Kanhända, men han kommer som ett fullmäktigt ombud för ett ännu ungt och naivt folk och predikar just den lära, som det sjuka Europa bäst behöver. Därför blev han med rätt den själasörjare, som förtroendefullt alla gå till med sina bekymmer. Den gammalmodiga skrivmaskin, som står i hans rum och vid vilken han satt och knackade ut sina ”notes” till världen, borde inneslutas i ett skrin av guld och kristall och ställas upp i ett litet minnestempel. Och det även om det samtidigt blir ett mausoleum över strandade förhoppningar och om det återstår något ännu fruktansvärdare, än det som nyss genomlevats. Teoretiskt har dock en grundplan, låt vara ofullkomlig, tecknats upp för nya mellanfolkliga förhållanden.
Det är det första, som framgått ur krigets kaos. Det andra blir rimligtvis en gång, efter den sociala eruption, som redan före sitt utbrott höll marken i darrning, att folken tvingas till sakliga och av partisyften mindre bundna undersökningar av de ekonomiska lagarna.
Det som kommer att bestå av revolutionen blir folkens närmande till varandra och slutliga avväpning, det minst varaktiga blir den ekonomiska omgestaltning, som revolutionen vill påtvinga samhället och som blott till ringa del kan bära frukt. Det märkliga har inträffat, att både det gamla och det nya, både vådan av det mellanfolkliga barbariet och det sociala programmets mest revolutionära ytterligheter, ha utexperimenterats mitt för våra ögon. Fem år ha med alla sina blodiga rysligheter skänkt oss erfarenheter, som teoretiska debatter ej skulle ha förmått under mansåldrar. Av den grunden kunna vi våga säga, att vi befinna oss i nyskapande och stora tider. Vad annat mena vi med stora tider än då ont och gott brottas med uppflammande kraft. Branta höjder på den ena sidan, bråddjup på den andra, så gick alla stora tiders väg. Om vår kultur skall förgöras eller det onda slås ned beror på huruvida en allmän trötthet segrar eller om det konservativa inom oss vaknar till frisk motståndskraft, men ej för att hålla sig fast vid det tillfälliga utan för att förverkliga den vilja, som är rättfärdig och därför leder släktet vidare.
Så världsskakande händelser som nu uppstå ej utan inre mening. Är detta en synvilla, då ligger det i människans förmåga att själv ingjuta mening i händelserna genom den kunskap, som de skänka henne. Världen kan ej göras till en samling antikviteter. Tid efter annan måste det förtorkade hopsamlas och brännas upp, sa att rum beredes för fortväxt. Mycket förblir dock oförbränneligt och spirar genast på nytt åter upp ur askan. Till det oförbränneliga hör människans rätt till frihet.
