De historiska händelserna äro oberäkneliga. Något slutgiltigt, någon samhällsform, som kommer att bli orubblig, finns ej och någon lycksalig framtid blir aldrig nådd. Nåddes den, bleve det försoffning och förfall. Allting är i ständig rörelse. Endast på djupet av det konservativa spåras vissa enkla grundsanningar, som titt förvanskas och glömmas men ständigt återupptäckas på nytt. Olycksprofeterna få därför rätt, när de förutspå elände, ty elände kommer alltid och himmelriket förblir beständigt morgondagens rike. Det oaktat kommer det icke enbart elände utan också stora segrar, vi veta blott icke huruledes, men vad de skola inbringa skönja vi med aningens sannsäkra öga långt före händelserna och det så klart att vi, hur olika vi än må vara, ej ens tvista om att vi se lika.
Problemet hur en hög kultur skall kunna bestå utan trälar är än i dag delvis olöst, men kravet därpå är så grundfast i vårt rättsmedvetande, att vi ej komma att vila förrän det är löst. Målet är att få ett släkte av likbördiga, men ej därför av i allt lika, och att genom klok förvaltning övervinna fattigdomen och skapa en grundval av allmänt välstånd. Äro vi väl eniga om målet, och den enigheten är länge sedan nådd, då bör det mildra kampens bitterhet, att det ej är om målet utan om vägarna, som det strides.
Socialismen är ingenting allmänskligt utan ett klassprogram, där agitatorsmaximerna gå på uttrampade skor i spetsen med fanan, men sanningarna försagda i andra ledet. Ändå är det de senare, som komma att överleva de förra. Socialismen har haft sin sanning som allmänt radikalt folkparti och har som sådant, särskilt som international, gått till strids mot många föråldrade former, som äro dömda att falla. Det är egentligen först som ortodoxt stelnat klassparti som socialismen blir livsfientlig och förvandlas till ett nedifrån stigande mörker, där det ej finns några fritänkare och sanningssägare och där ej ens rent praktiska frågor upplyftas i dagsljuset för att undersökas fördomsfritt och allsidigt. Där finns ej rum för undervisning i så självklara dygder som yrkesduglighet, sparsamhet, arbetsglädje, givmildhet, tacksamhet, förnöjsamhet och ödmjukhet. Historien kommer att minnas socialismen som en folkrörelse, genom vilken arbetarna samlades till makt och förbättrade sina levnadsvillkor, och däri kommer den att förstås och i huvudsak att gillas; men i sin instängda andliga luft och dåliga folkuppfostran kommer den att förkastas.
Varje parti kan liknas vid en trilla på två hjul. Det ena är bärkraftigt och starkt, det andra bräckligt. Socialismens trasiga hjul, som man redan håller på att skruva av, är Proudhons sats att egendom är stöld. Stöld är att frånägna andra vad som frambragts genom generationers omtanke och arbete. Det svaga hos socialismen är just själva fundamentet, tron att ett allmänt välstånd skall uppspira, om den egendom, som nu fritt och i oavbruten rörelse beständigt sönderdelar sig och glider genom olika händer, förstatligas till en stelnad och död massa. Samtidigt med denna massas förstelning mister den i själva verket sitt värde, ty värdet bestod just däri, att den var ett rinnande vatten, en drivkraft som höll alla små och stora hjul i rörelse. Människan arbetar gärna i sitt anletes svett, när det sker i frihet och med tanke på ett lockande mål, till och med om det är ganska ringa, men vilken fasa att redan från födelsen veta sig dömd till ett liv i tvångsarbete vid en matinrättning som kallas staten. I en sådan värld funnes bara en frälsning och det vore självmord.
Förstatligad egendom är ingenting nytt och om staten följer samma lagar för uppgörelse och köp, som den själv pålägger var medborgare, inskränker sig frågan till vad som därvid blir till allmänt gagn eller ej. Det finns något, där ett förstatligande kan synas ha skäl för sig, och det är jorden. Icke därför att den därmed skulle bli bättre förvaltad, ej heller därför att det skulle föröka tillgången på jordprodukter och ej därför att jordarbetaren därigenom skulle bli ett enda öre rikare utan blott av den grunden att där kan ligga en teoretisk rättvisa i att vad ett folk gemensamt försvarat i århundraden blir hela folkets tillhörighet. Det som talar däremot, är var och ens önskan att besitta hem och egen grund, varför sönderdelning i smärre lotter, allt efter ökningen av uppodlad mark och befolkningens tillväxt, bättre skulle tillfredsställa flertalet. I synnerhet måste saken te sig så inför den skandinaviska nordbon. Han är ensittare, antisocial, med ett stickord till hands för alla som gå i flock, självrådig, ömtålig om sin frihet. Marxismen är för honom till sin natur något ganska främmande. Han vill kasta av sig storindustriens tryck, få mer behållning av sitt arbete, hem och välstånd, det är alltihop.
De religiösa föreställningarna blotta vad som rör sig på djupet av mänsklig livssyn och alla religioner intyga samfält, att ej samhället, ej staten, utan den enskilda varelsen är det för oss utan jämförelse mest betydelsefulla och höga. En stor man intresserar oss mer än ett helt folk, men det är ej det märkligaste utan att en liten vanlig människa också intresserar oss mer än hela det romerska världsväldet, om vi bara få syn på denna enskilda människovarelses själ. Det första är att erkänna detta faktum, det andra att dra följderna därav också vid samhällets byggande.
För religionen är staten knappt annat än en tillfällig boning, där du hellre skall skjuta ifrån dig än eftersträva makten. Staten förmälde sig någon gång med religionen, men vilken jordisk syndare blev ej konungen-översteprästen, det gudomligas ställföreträdare, hur mycket ädlare var ej en rättsinnig medborgare äun den stat, som han tjänade och var med om att vidmakthålla. Hade han skött sina värv som staten med försåt och vapen i hand, då hade han blivit dömd från frihet och liv. Nu straffade staten hans arbete och sparsamhet med beskattning, och den rikedom, som staten samlade i sin kassakista, utplockades snart av skickliga händer och gjordes till deras verktyg. När statens fiender slutligen kommo, föll staten ihop i smulor, och på askhögen av sitt brända hem satt den utfattiga medborgaren och läste andaktsböcker om goda och rättskaffens människor. Den uppbyggelsen kunde många behöva i våra dagar. Hem, familj, frihet, det genom arbete förvärvade, ingenting har skonats av staten. Änkors sorg, undernärda barns hunger, strömmar av skuldlöst blod, med allt detta har staten utan nåd besudlat sig. Hur skall den kunna handhava lag, som själv trampar på lagarna och gör brott till rätt? Förtroendet för staten är i detta nu förintat och ingen känner sig där längre ha säkert rättsskydd. Den är ett sönderskjutet hus, där dörren dinglar utan lås och gårdsfolket rådslår i förstugan om plundring.
Man har trott, att kriget skulle uppväcka ny religiositet, men det har ej besannats. Nasareth befäst, Jerusalem förvandlat till ett militärläger, sjön Genesareths stränder besatta av kavalleri, bombkastning över Oljeberget och profeten Samuels graf. Ingen av dessa dater vittnar om någon synnerlig kristlig fromhet. Ej heller kan det sägas, att världsfridens förespråkare döpt och kristnat Trianon i broderskärlek. Inga religiösa svärmare, inga flagellanter störa med sina verop den andetomma striden om makt och mat. Det är ej den religiösa hysteriens tid utan den sociala. Det huvudsakliga, den enskilda varelsen, har ej någonsin från alla sidor anfallits med en sådan rå förintelsemakt, och just därför är det nu hans främsta plikt liksom det är hans innersta drift att värja sig mot förkvävning. En gång när tiderna åter bli religiösa, sak samma med vilka liknelser de då tala, kommer övertron på det sociala att återigen sjunka i skuggan inför värdet av den enskilda varelsens liv.
Sådan härskare sådant rike. Proletären kan endast skapa ett folk av proletärer, ett trälarnas rike. Han har aldrig stiftat bekantskap med friheten. Han vet bara, att hon har skyddat de starka mer än de svaga, att hon har varit hans förtryckares sköld. Därför pekar ej hans framtidsdröm mot frihet utan mot skyddande sammanslutningar. Han känner sig ständigt i ett nödläge, där det gäller att stå rygg mot rygg. Friheten är aristokratisk, ej proletärisk. Proletären har det tungt, fattigt och trångt och han samlar sig därför med nödvändighet om de materiella problemen, ej omkring samhällets andliga innehåll. Han tror, att olikheten mellan människor uppstått ur försåtliga intrång på hans rätt och han blir fylld av harm mot de lyckligare. Han kan ej annat än tro, att en fördelning av de rikas egendom mellan de fattiga skulle hota alla missförhållanden. Att det bleve droppar, som knappast hunne falla, innan de försvunno i ett hav av allmänt armod och ej medförde den förbättring i hans belägenhet, som måste uppnås, förutser han ej. Omständigheterna göra honom till tyrann och händelserna i våra dagar visa, att han våldför sig också på ordets frihet, så framt det rymmer kritik av hans mål och medel. Fängelserna fyllas, den hälsosamma tvekampen mellan olika meningar undertryckes och stridsmedlet blir att utrota och binda vad som ej bejakar hans lära. Frihet är vad som det sista årets omstörtningar i Europa minst av allt varsla om. Våld och tvång ha följt kriget åt och blivit proletärens styrelseform under den förvildning, vars mål är träldom under trälar.
Så lågt, så platt, så dumt ligger ändå icke målet, om ett liv inom samhället skall vara värt att leva. Nej, det målet, om det är det vi sökt, då ha årtusenden köpt det för dyrt. Närmast framför oss ligger en sumpmark, som vi måste vada över, men ej heller mer. Målet, det är därom vi alla äro eniga, är proletariatets försvinnande och alla människors aristokratisering. Medlet att nå det är icke att släpa på gamla dogmer och att bära omkring helge Marx' ben, ty större förkunnelser än hans ha åldrats med åren, utan att förnuftigt och metodiskt försöka genomtränga gåtan bur ett slut skall nås på ovärdig fattigdom och nöd.
Vi födas till livet utan vår egen förskyllan och det vore för tungt straff att behöva sona den stunden med livslång ofrihet. Människan skall vara en fri varelse, men det är hon först, när hon genom fritt arbete försörjer sig själv. Därmed arbetar hon samtidigt också för andra och för det allmänna.
När valet står mellan två samhällsformer, frihetens och träldomens, kan det då råda tvekan!
