Vem var 1900-talets mest inflytelserika nationalekonom? Många skulle kanske välja John Maynard Keynes, som på 30-talet gav oss en vetenskaplig grund för den aktiva konjunkturpolitiken. Andra skulle rösta på Milton Friedman, som på 60-talet gav oss en vetenskaplig grund för kritiken mot den keynesianska konjunkturpolitiken. Och det är inga dåliga kandidater. Verkligheten är komplicerad, och både Keynes och Friedman har haft en enorm betydelse för såväl ren forskning som praktisk ekonomisk politik.
Men om man ställer samma fråga till de ekonomiska forskarna skulle man nog få ett annat svar. De flesta skulle nog välja 1970 års mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, Paul Samuelson. Han föddes 1915, blev en legendarisk professor vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i USA, och avled i december. Han har inte bara gjort viktiga upptäckter – han har dessutom i grunden förändrat själva det sätt på vilket nationalekonomisk forskning bedrivs. Och därmed har han kommit att bli ekonomernas ekonom framför andra.
Samuelson växte upp under 30-talets depression i det amerikanska industribältet i mellanvästern. Han blev världsberömd vid 24 års ålder, när han var student vid Harvard och 1939 publicerade en liten uppsats om hur konjunktursvängningar kunde uppkomma. Idén till en sådan teori hade utvecklats av svensken Erik Lundberg, men det var Samuelson som skänkte en enkel, matematisk struktur åt modellen och därmed gjorde den praktiskt användbar.
Ytterligare en fullträff fick han två år senare med en artikel tillsammans med Wolfgang Stolper. I den visade de två författarna hur lönerna och kapitalavkastningen i ett land påverkas av förändrade världsmarknadspriser på en viss vara. Under vissa omständigheter leder ett högre pris till att lönerna stiger, och under andra omständigheter till att lönerna faller. Det så kallade Stolper-Samuelsonteoremet beskriver dessa mekanismer på ett förvånansvärt enkelt och användbart sätt.
Detta var dock bara en liten ouvertyr till vad som komma skulle. Samuelson hade i stort sett skrivit sin doktorsavhandlig färdig i slutet av 30-talet, men publiceringen försenades genom andra världskriget. När boken, som hade titeln ”Foundations of Economic Analysis” (ingen falsk blygsamhet där, inte!), publicerades 1947 ändrades i grunden den nationalekonomiska forskningen. Man kan tryggt säga att inget enskilt verk under 1900-talet har betytt mer för utvecklingen av metoder inom ekonomisk teori. Den var inte en bok för den breda allmänheten, utan enbart för forskarsamhället – och den medförde en dramatisk höjning av den analytiska nivån inom den ekonomiska vetenskapen. Därigenom kunde en rad klassiska frågor formuleras och lösas på ett nytt och fruktbart sätt, och eftersom även empiriska studier och praktisk politik behöver en teoretisk grund, fick boken indirekt ett djupgående inflytande på en rad områden.
Därefter kom en rad viktiga uppsatser under 40-, 50- och 60-talen som kastade nytt ljus över de flesta områden inom nationalekonomin. I flera fall var hans bidrag så viktiga att de ensamma skulle ha kunnat motivera ett Nobelpris, till exempel vad gäller konsumtionsteori, utrikeshandelsteori, den offentliga sektorns ekonomi och kapitalteori. Därtill kommer en rad viktiga bidrag till doktrinhistorien. Samuelsons djupa kunskaper om, och levande intresse för, 1800-talets dominerande gestalter David Ricardo och Karl Marx betraktas nog som ett udda och excentriskt intresse av dagens hårt specialiserade forskare. En direkt påtaglig känsla för hans livsverk får man om man går in på ett vetenskapligt bibliotek och tittar på ”The Collected Scientific Papers of Paul A Samuelson”. Hittills har fem tjocka volymer kommit ut, på sammanlagt över 5000 sidor.
Det är svårt att säga vilken enskild artikel ur dessa fem volymer som är viktigast. Somliga säger dock att om Samuelson bara hade skrivit en enda sak i hela sitt liv, nämligen artikeln om så kallade överlappande generationer från 1958, skulle han ändå ha varit självskriven som Nobelpristagare. Utan att ta ställning i den frågan, och utan att nedvärdera hans andra arbeten, kan man ändå konstatera att just den artikeln har visat sig otroligt fruktbar och har inspirerat tusentals efterföljare bland senare tiders ekonomer. I den visar Samuelson hur man kan analysera länkarna mellan olika generationer i en ekonomi, och han pekar på en rad intressanta och förvånande effekter som uppstår genom sammanlänkningen. Därigenom har artikeln indirekt påverkat praktiskt taget all senare forskning om ekonomisk tillväxt, pensionssystem, budgetunderskott, statsskuld och andra centrala frågor som involverar flera generationer.
När Samuelson skulle få sitt Nobelpris 1970 uppstod därför den intrikata frågan vilken av alla hans prisvärda insatser som skulle belönas. I vanliga fall ges ju priset för en viss insats, men i Samuelsons fall tyckte Kungliga Vetenskapsakademien att ett sådant, begränsat, pris skulle ge en alltför snäv bild av hans betydelse. Man enades därför om följande prismotivering: ”För de arbeten genom vilka han utvecklat den statiska och dynamiska ekonomiska teorin och verksamt bidragit till att höja den analystekniska nivån inom den ekonomiska vetenskapen”. Bredare än så kan det knappast bli.
Men Paul Samuelson nöjde sig inte med att revolutionera den ekonomiska forskningen. Han revolutionerade också den ekonomiska undervisningen. 1948 gav han ut läroboken ”Economics”. Den var ingenting mindre än den första moderna läroboken på nybörjarnivå i nationalekonomi. Idag har den kommit ut i 19 upplagor, ständigt reviderade och uppdaterade, och praktiskt taget alla senare läroboksförfattare har försökt kopiera Samuelsons enkla och pedagogiska sätt att levandegöra samhällsekonomins komplicerade processer. Ett speciellt vittnesbörd om bokens historiska betydelse är den faksimilutgåva av förstaupplagan från 1948 som publicerades 1998.
Det finns bra forskare som är dåliga pedagoger, och det finns dåliga forskare som är bra pedagoger. Samuelson var både forskare och pedagog i världsklass. Det vittnar om sällsynt bredd i begåvningen–och därmed slog han både John Maynard Keynes och Milton Friedman. Keynes, som ibland var en lysande stilist, skrev i själva verket ganska obegripligt om sitt huvudbudskap; vi vet faktiskt ännu inte vad han egentligen menade med det han skrev i sin berömda bok från 1936. Och Friedman, som visserligen var en lysande pedagog, i synnerhet när det gällde att peka på bristerna hos keynesianismen, skrev aldrig någon bästsäljande lärobok, och kom därmed aldrig att direkt påverka generationer av ekonomistudenter.
En viktig sak med Samuelsons lärobok var att den förde ut den ganska svårbegripliga keynesianismen till ett stort antal studenter som så småningom skulle bli mäktiga beslutsfattare. Därigenom ställde sig Samuelson på den vänsterliberala kanten i den stabiliseringspolitiska debatten. Han menade att staten både kan och bör utjämna konjunkturrörelserna genom att föra en aktiv stabiliseringspolitik. I ett stort antal populära artiklar och föredrag spred han denna aktivistiska syn till en bred allmänhet, och man brukar säga att det var han som tog keynesianismen till Amerika–till stor förtret för Friedman, som ansåg att staten inte borde försöka utjämna konjunkturrörelserna. Som informell rådgivare åt Kennedyadministrationen, och som vida läst krönikör i en rad tidningar och tidskrifter, blev Samuelsons påverkan på den ekonomiska politiken djup och bestående.
Vad gäller stabiliseringspolitiken förblev han livet ut en trogen keynesian, och han kunde med obrutna krafter följa utvecklingen av 2008–2009 års kris. Om just den krisen sade många debattörer för ett år sedan att den visade att de traditionella nationalekonomiska teorierna inte fungerade. Samuelson kunde under hösten 2009 glädjas åt att de hade fel och att konjunkturen vände uppåt. Krisen kom att lösas med just ett traditionellt keynesianskt recept: ökade offentliga utgifter, skattesänkningar och en expansiv penningpolitik.
Utöver alla hans bidrag till ekonomisk teori och ekonomisk politik kommer de ekonomer som är filosofiskt intresserade också att minnas Samuelson för hans bidrag till 60-talets debatt om nationalekonomisk metodologi. Hans motståndare var Friedman, och debatten handlade om en av de eviga frågorna: vad är en bra vetenskaplig teori? Ska den vara enkel, eller ska den vara realistisk? Svaret är naturligtvis att den ska vara både enkel (för att vi ska kunna överblicka den) och realistisk (för att vi ska kunna ha någon nytta av den). Men i skärningen mellan dessa självklarheter kan man säga en hel massa intressanta saker, och när man läser Samuelsons och Friedmans debattinlägg idag slås man av hur många kloka synpunkter båda två framförde – utan att kunna komma överens. Man får nästan en känsla av att de två herrarna sökte gräl med varandra. Kanske tyckte de att den akademiska världen inte var tillräckligt stor för att rymma dem båda.
När vi diskuterar metodologi kan det slutligen vara lämpligt att ta upp frågan om matematiseringen av den ekonomiska vetenskapen. Många anser matematiseringen vara av ondo, och eftersom Samuelsons avhandling från 1947 är det enskilda arbete som betytt mest för att göra nationalekonomin matematisk skulle kanske somliga hävda att hans betydelse för ekonomisk forskning har varit negativ. Enligt min egen erfarenhet säger alltid gamla professorer om den unga generationens forskning att det är för mycket matematik, och för lite realism. Så sade Samuelsons gamla professorer på Harvard på 30-talet, och så har jag hört generation efter generation av ekonomiprofessorer säga om sina doktorander här i Sverige.
Samuelson själv ansåg (i likhet med varje vettig person, frestas jag att skriva) att det inte föreligger någon motsättning mellan realism och matematik. I själva verket är det precis tvärt om. Just därför att verklighetens ekonomiska system är så komplicerat måste man använda sig av matematiken för att få överblick och konsistens i sin bild av systemet. Alternativet till matematik är nämligen intuition, och den mänskliga intuitionen är ett bräckligt och förrädiskt redskap när det gäller att analysera så pass komplicerade saker som ett lands ekonomi. Endast när intuitionen får stöd av stringent matematisk eller statistisk analys kan vi våga lita på den. Men det låter naturligtvis bra som en retorisk fras: ”för mycket matematik, för lite realism”.
Huruvida den ymnigt flödande matematiken i avhandlingen var orsaken till att Samuelson inte fick någon professur vid Harvard har man spekulerat länge om. En lite obehagligare förklaring är att Harvard, som ju alltid har varit USA:s finaste universitet, tillämpade kvotering för sina professorstjänster på 1940-talet, och att det därför inte fanns något utrymme där för en judisk ekonom, hur briljant han än må ha varit. Hur det var med den saken kan man inte riktigt veta så här långt efteråt, men Samuelson fick i alla fall en professur vid MIT, som inte tillämpade någon som helst kvotering, utan enbart anställde folk på basis av deras vetenskapliga och pedagogiska kvalifikationer.
Därför blev den nationalekonomiska institutionen vid MIT den ledande ekonomiska forskningsinstitutionen i USA–och i världen – under 50-talet (somliga skulle säga: ”endast distanserad av Milton Friedmans University of Chicago”) medan Harvard hamnade på efterkälken. På MIT växte det upp en rad blivande Nobelpristagare som direkt eller indirekt handleddes av Samuelson. Han hade sitt tjänsterum kvar där ända till slutet, och fortfarande vid 94 års ålder höll han ständig kontakt med kollegor, studenter och den ekonomiska verkligheten därutanför.
