En känd svensk filosofiprofessor lär ha sagt följande ord vid ambulansfärden till sjukhuset strax innan han dog: ”Hur skall det nu gå med alla de böcker som jag inte hann skriva?”. Berättelsen – om den nu är sann – ger upphov till ett antal reflektioner. Många tycker säkert att det var sorgligt och beklämmande att dessa tankar om arbete och prestation dominerade filosofens sista timmar; borde han inte ha i stället ha gjort bruk av sin livsgärning i detta kritiska ögonblick och tagit det hela på ett mer ”filosofiskt” sätt? Man kan också ifrågasätta den stora vikt som den döende filosofen tillmätte sitt yrkesliv och sin egen betydelse. Borde han inte i stället ha varit tacksam över de framgångar som han ändå hade upplevt och tänkt på något helt annat i livets slutskede – exempelvis de nära och kära? En annan, mer välvillig tolkning är att det dramatiska ögonblicket fick filosofen att klamra sig fast vid något ytterst välkänt och handfast, för att klara av den svåra existentiella och fysiska smärtan under ambulansfärden.
Hur det nu än var med filosofens sista tankar, är det inte för mycket sagt att en av människans starkaste drivkrafter är viljan att bli respekterad och få ett erkännande av sin omgivning. Den finns närvarande i stort sett under hela livet. För en äldre person som har yrkeskarriären bakom sig kan viljan yttra sig i en strävan att se till att eftermälet blir så bra som möjligt. Uttrycksformerna för denna grundläggande drivkraft varierar och har också gjort så genom tiderna i olika kulturer. Att vara en framgångsrik skådespelare i Hollywood, en hyllad bonde under kulturrevolutionens dagar i Kina, att vara en inflytelserik imam i ett muslimskt land eller en smart finansman på Wall Street kan te sig som ytterst disparata exempel. Vad dessa dock har gemensamt är ambitionen att bli sedd och respekterad för vad de åstadkommit i sina respektive samhällen. De yttre tecknen på de egna ansträngningarna kan då vara materiell rikedom, idoldyrkan, fina ämbeten, titlar eller symboliska erkännanden i form av ordnar och andra hedersbetygelser. Kort sagt det som brukar kallas för statussymboler.
Just reflekterandet kring ens position i världen, och den ångest eller oro som detta kan vara förknippat med, är något som i allt högre grad kännetecknar många människors liv i dagens västerländska samhälle. Centrala frågor i dessa sammanhang är således hur man mer allmänt betraktas av sin omgivning och hur man kan förbättra sitt anseende i omgivningens ögon. Detta fenomen bildar utgångspunkten för Alain de Bottons nya bok Status Anxiety (Hamish Hamilton, 314 s), som även ligger till grund för en brittisk tv-serie där den moderna tidens statusstress analyseras.
Alain de Botton, som är verksam som filosof och författare i England, har under de senaste åren blivit känd genom en rad olika populärfilosofiska böcker. Den kanske mest välbekanta är ”Låt Proust förändra ditt liv”, en charmig liten skrift som blev hans internationella genombrott. Varvandet av stora författares kloka sentenser med filosofihistoriska betraktelser är de Bottons adelsmärke. De flesta av hans böcker har också blivit stora försäljningsframgångar runt om i världen, inte minst på grund av den lättsamma tonen och det lättillgängliga språket. Med sin ambitiösa publiceringstakt och ständiga hunger på nya ämnesområden – allt från resandets konst till kärlekens mysterier – förefaller den nya bokens tema – statusstress – i viss mening vara passande för de Bottons eget liv och karriär.
Den statusstress, eller prestationsångest, som kännetecknar många människors liv är enligt de Botton ett typiskt modernt fenomen. I de gamla bördsaristokratiernas värld var varje samhällsposition tydligt definierad från födseln och någon statusstress i dagens bemärkelse existerade inte. Gemene man accepterade i stort sett sin lott, åtminstone i den bemärkelsen att han eller hon inte strävade efter att uppnå feodalherrens eller kungens ställning eftersom detta uppfattades som helt omöjligt.
Den skotske filosofen David Hume iakttog en gång att avundsjuka sällan uppstår när människor befinner sig socialt sett långt ifrån varandra. Soldaten kan med andra ord känna avundsjuka gentemot korpralen eller sergeanten men knappast gentemot sin general.
I moderna meritokratiska samhällen med utpräglade yrkeshierarkier är däremot statusstressen överhängande genom att medborgarna upplever att det faktiskt finns vissa reella möjligheter att avancera steg för steg i samhället just via idogt arbete eller genom att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt.
En individualistiskt inriktad ”självförverkligandefilosofi”, som predikar att allt egentligen är möjligt om man bara kämpar tillräckligt intensivt, har underblåst den utbredda statusstressen. I början av 90-talet publicerades så också flera böcker med detta tema, såsom Anthony Robbins bestseller ”Awaken the Giant Within”, i vilken författaren redogör för sin resa ”från kojan till slottet”.
Att flera moderna västerländska samhällen präglas av en sekularisering där det mänskliga ”materiella” livet inte uppfattas ha någon djupare religiös mening kan förklara den stegrade statusstressen enligt de Botton. Om människor inte längre tror på ett liv efter detta eller på en himmel där de kompenseras för sitt jordiska lidande och sina misslyckanden, blir också prestationerna under detta enda jordeliv särskilt viktiga; några fler chanser ges inte. (Här kan man dock notera att de Bottons tes är speciellt tillämpbar i västeuropeiska länder. USA är ett betydligt mer religiöst samhälle, där en majoritet av medborgarna säger sig ha någon form av religiös tro och en tro på livet efter detta.)
Den moderna tidens materiella framsteg och tekniska innovationer har också skapat stegrade förväntningar på en ökad välfärd hos medborgarna. Ingen konsumtionsnivå uppfattas som tillräcklig; hela tiden väntar nya produkter på att konsumeras runt hörnet. Just shoppingcentrum (malls) är för övrigt den plats som amerikaner oftast besöker vid sidan av arbete och hem. Den snabba förändringstakten i världsekonomin har även inneburit att det som är inne i dag kan var ute i morgon, något som ökar stressen hos producenter och konsumenter över att hamna rätt i tiden. Som en talande kontrast kan nämnas plogredskapen i Europa, som under flera århundraden i stort sett var oförändrade, medan dagens mobiltelefoner, kameror och datorer ständigt förändras. Alltfler yrkesarbetande i väst arbetar också under alltmer osäkra anställningsformer, såsom olika projektanställningar. Många anställda är dessutom i händerna på stora företag vars chanser till framgång på den internationella marknaden kan vara mycket svåra att förutse.
Under de senaste decennierna har dessutom gruppen högutbildade vuxit på ett markant sätt. Att som under 60-och 70- talen erhålla ett kvalificerat jobb främst genom en hög akademisk examen har således blivit alltmer ovanligt. En strävan att uttrycka sin individualitet och särart just genom yrkesarbetet har vidare gjort nutidsmänniskan ytterst sårbar – särskilt då frukterna av ens arbete i flera fall inte står i ens makt att påverka.
Alain de Botton är klart oroad över den statusstress som präglar många människors liv i dagens värld. Visserligen är det viktigt att göra en åtskillnad mellan normalt yrkessträvande (något som självklart också kan skapa statusskillnader mellan olika människor) och överdrivna prestationsbegär. Överdriven statusstress kan leda till allvarliga konflikter, depressioner eller till att människor missar livets viktiga sociala värden.
Vilka metoder eller strategier finns det då för att motarbeta denna destruktiva statusstress?
Alain de Botton ger ett antal förslag som han rubricerar ”filosofi”, ”politik”, ”kristendom”, ”bohemiskt liv” och ”konst”, och tycks mena att alla de omtalade strategierna behövs, i en måttfull blandning. Filosofin kan hjälpa oss att skilja det efemära från det mer centrala, bland annat genom att göra oss uppmärksamma på vad som är egenvärden, det vill säga det som skall eftersträvas för sin egen skull (exempelvis estetiska upplevelser) till skillnad från instrumentella värden, det vill säga det som kan förverkliga egenvärdena (som pengar). En filosofisk hållning kan vidare skänka individen ett självförtroende och en kritisk distans till ”massans tyranni” som ofta präglas av vanföreställningar, stereotypier och fördomar.
Den politiska aktivismen och ideologianalysen kan i anslutning till filosofin avslöja dolda föreställningsramar och strukturer i samhället som påverkar skilda kategorier av medborgare på ett förtryckande och diskriminerande sätt.
Kristendomen (eller religionen) kan å sin sida hjälpa till att placera in människans liv i en större kontext, det vill säga i ett sammanhang som kan möjliggöra en frigörelse från det dagliga livets krassa ekorrhjul. Betonandet av värden såsom omtanke och uppoffring kan också tukta och tygla människans mer egoistiska strävanden. De stora kyrkorna som finns i Europa kan vidare inbjuda till en djupare gemenskap. Kyrkorna kan även alstra fram en vördnad hos besökarna inför tillvarons storhet, en känsla som kan överskugga och bekämpa de alltför individualistiska statusprojekten. Att någon gång i sitt liv söka sig till det storslagna vare sig det handlar om oceaner, öknar, fjällvidder eller enorma kyrkolokaler kan befrämja en ödmjukhet inför livet och en hälsosam distans till vardagens statusiver.
Det bohemiska livet kan, enligt de Botton, i sina bästa stunder också frambringa kreativa och originella alternativ till det borgerliga prestationstänkandet. Genom att betona konstnärlig intuition och spontanitet kan nämligen människans materiella sidor hållas i schack. Alla har vi också en Henry Thoreau i våra bröst och någon gång bör vi odla ett ”Skogsliv vid Walden”.
Konsten i en vid bemärkelse är nog den strategi som de Botton uppehåller sig mest vid och här framkommer hans vida kunskaper på ett tydligt sätt. Ironin och komiken kan få oss att möta livets alla svårigheter med glimten i ögat och avslöja statusstressen i all dess förljugenhet medan tragedin kan hjälpa oss att komma till besinning och inse människolivets sårbarhet. Med gillande citerar de Botton flera författare som uppehållit sig vid den mänskliga fåfängan och statusstressen, som George Eliot i ”Middlemarch”, Jane Austen i ”Mansfield Park” och Leo Tolstoj i ”Ivan Iljitjs död”.
