En julimorgon åt jag frukost med Virginia Woolf på verandan i Roslagen, medan humlor och bin rotade bland johannesört och rudbeckia. Boken jag läste var ”Ett eget rum”, där hon skriver att ”Studenten som är skolad i forskning vid Oxbridge har utan tvekan någon metod för att fösa sin frågeställning förbi alla distraktioner till dess den springer på sitt svar, likt ett får springer in i sin fålla.” Woolf saknade högre studier, men hon förstod vikten av dem.

Om den student Virginia Woolf syftar på läste vid Oxford kunde han – för på hennes tid var studenten i motsats till idag huvudsakligen en han – besöka Bodleian-biblioteket. Där finns en medeltida spådomsbok där Sokrates och hans elev Platon avbildas. I bilden står dock eleven bakom den sittande läraren och instruerar denne vad han ska skriva.

De möjligheter till studier en befolkning har, och kvaliteten på dessa, avslöjar i stor utsträckning vilket styre och samhällsskick landets regering önskar sig. Vill den ha en toppstyrd stat minimerar den möjligheterna till fria studier, medan den med en demokratisk inriktning ordnar för allmänna, fritänkande och till sina förutsättningar jämlika studier. Stat och skola bör finnas till för varandra i växelverkan: samhället ordnar så att dess utbildningsväsen skapar ett forum för fritt tänkande, vars frukter i sin tur gynnar samhället.

Fritt tänkande betyder här inte ett tänkande utan krav. Ett land som väljer att ha ett kravlöst och därmed ihåligt utbildningssystem får, utöver sämre institutioner, exempelvis sämre eller färre läkare, dito entreprenörer och givetvis en långsammare eller negativ ekonomisk utveckling.

Monarkisten Honoré de Balzac skrev en gång att ”Personligheter försvinner i en befolkning som utjämnats av undervisning”. Med en liknande farhåga skrev Esaias Tegnér att ”Med en lärd bildad allmoge kan ingen stat bestå”. Tegnér satt med i den år 1825 bildade Utbildningskommissionen; ändå tog den svenska staten i och med 1842 års folkskolestadga makten över undervisningen och flyttade den därmed ut från hemmen och in i skolsalarna.

Anledningen till reformen var bland annat, som det står i propositionen, att ”Omkring hälften av församlingarna i Riket sakna ännu så väl fast skola som ständig, med fast lön försedd lärare”. Till grund för detta formulerades i sin tur att då ”samhällets högre ändamål icke kunna vinnas om dess medlemmar lämnas åt råhet och okunnighet, så har Staten både skyldighet att vaka över och befordra folkbildningen, samt rättighet att av varje samhällsmedlem fordra åtminstone det kunskapsmått, varförutan han icke förmår inse sin bestämmelse eller rätt uppfylla sina plikter”. Formuleringen kan jämföras med en i den ännu gällande ”Läroplan för de frivilliga skolformerna” från 1994 (Lpf 94), som är styrdokument för gymnasieskolan: ”Huvuduppgiften för de frivilliga skolformerna är att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för att eleverna ska tillägna sig och utveckla kunskaper. Utbildningen ska främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor, som aktivt deltar i och utvecklar yrkes- och samhällslivet.”

Vare sig man skrev propositionen till 1842 års folkskolestadga eller Lpf 94 så ville man genom skolans försorg bidra till att utveckla ett samhälle med väl fungerande människor och medborgare. Och Tegnér fick rätt i att en enväldig monarki inte kan bestå med en utbildad befolkning som har de intellektuella verktygen att kräva sin rätt.

I fall Balzacs farhågor har infriats är svårare att svara på, men jag vill tro att ett allmänt utbildningsväsende utgör en god grund för att utveckla just personligheter.

År 1992 infördes skolpeng i Sverige. Den innebär att en skola får en viss summa pengar för varje elev, vilka i sin tur kan välja skola. Gymnasievalet är dock avhängigt det avgångsbetyg tonåringen har fått från sin grundskola. Populära gymnasieskolor kan kräva högre betyg för att ta emot elever, och får därmed ett elevunderlag som presterar bättre. Det omvända gäller för skolor som inte har högt söktryck. Systemet har medfört ökad segregering, där okoncentrerade elever inte längre får draghjälp av mer fokuserade klasskamrater, eftersom de går i olika skolor. Alla elever får av detta system lära sig att se skolan som en plats för tävlan.

Skolorna har i sin tur fått lära sig att tävla om att locka till sig elever för att få ekonomin att gå ihop, och detta gäller för både kommunala skolor och så kallade fria. Dessutom för skolpengen med sig betygsinflation som ytterligare en bieffekt.

Christina Cliffordson skriver i sin studie ”Betygsinflation i de målrelaterade betygen”, från år 2004, att ”gymnasieskolans betygssättning är utsatt för en betydande inflation”. Den visar sig också i att svenska gymnasieelevers resultat i nationella prov i många fall inte motsvarar de högre betyg de senare får. Så betygen fylls av allt mer luft, och vad gör då det? Ja, dels sker denna inflation i en sådan takt att studenter uppmanas att inte vänta med att söka till universitet och högskola, då det för varje år de väntar kommer att bli allt svårare för dem att komma in på önskad utbildning. Dels leder betygsinflationen till något som är lite allvarligare.

I Lpf 94 står det, i paritet med 1840- talets ord om folkbildning, att ”Skolan ska förmedla sådana mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram som alla i samhället behöver.” Formuleringen lutar alltså åt att efterlysa vad vi annars kallar bildning. Om vi ska försöka bestämma vad den består i så kan vi kanske säga att bildning är den buljong som kommer av vitt skilda kunskaper när de kokas samman, eller så använder vi en annan känd formulering: ”det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss”.

Etymologiskt tolkar vi den som själens odling, sådant som berikar livet men inte nödvändigtvis plånboken. Den är följaktligen något utöver de mätbara kunskaper som skolan består näringslivet med. På ett individuellt plan erbjuder bildning olika sätt att tänka på och sätt att förstå sakernas tillstånd, medan den på en samhällelig nivå bland annat underlättar förståelsen mellan människor då den alltså ger fler gemensamma berörings- och referenspunkter. En smula bildning hos befolkningen smörjer således samhällsmaskineriet.

Många elever rör sig dock i en något annorlunda riktning när kraven på elevernas prestationer minskar medan deras betyg höjs. I förlängningen gör det att ungdomarna behöver lära sig allt mindre för att ändå bli godkända, och i stället för grundläggande utbildning och bildning får vi i allt fler elevers fall sträva efter att de hjälpligt kan läsa och räkna.

Cliffordson anger orsaken till betygsinflation som tvådelad, ”dels med anledning av betygens roll som kvalitetsindikatorer för lärare, skolor och kommuner, i den allt hårdare konkurrensen om elever, dels med anledning av deras roll som urvalsinstrument vid antagningen till högskolan.”

Betygsinflation är inte unikt för Sverige. Brent Staples, som är doktor i psykologi, uppmärksammade redan i slutet av 1990-talet fenomenets utbredning vid amerikanska universitet. Anledningar till betygsinflationen ser han bland annat i att lärare pressas till att sätta högre betyg av kundorienterade administratörer, och i att lärare sätter för höga betyg för att de vill undvika att få negativa omdömen av sina studenter i de utvärderingar som görs, då dessa används som underlag vid befordringar och tillsättning av fasta tjänster. Staples hävdar också att studenter rutinmässigt hotar vikarier med klagomål hos rektor om inte betygen höjs.

Den enda i svensk skola som har formell makt att sätta ett visst betyg är den undervisande läraren, och i skrift är denna befogenhet väl skyddad. Så när en rektor uppmanar en lärare att höja betygen är det ett försök till otillbörlig påverkan. Det är också realpolitik. Rektorer pressas på grund av skolpengssystemet till att bli kundorienterade administratörer och till att sköta skolorna som vinstdrivande företag. Till det hör att locka elever till skolan på grund av att den ger höga betyg. Givetvis finns det rektorer med integritet och därmed skolor som drivs med sådan, jag vill gärna tro att de är vanliga, men alla verkar under samma villkor. (Vi måste förstås också tänka oss att någon lärare någonstans, och någon gång, ser en möjlighet till att lätta sin arbetsbörda genom att under samvetskval ge ett godkänt betyg där underkänt vore rätt, för att på så vis slippa behöva förbereda en prövning för eleven.)

Till detta kommer stridbara föräldrar som har upptäckt att de tillsammans med sina barn betraktas som kunder av skolorna. Det bör inte förvåna att de utnyttjar denna möjlighet att pressa både lärare och rektorer till att ge deras barn högre betyg. Härigenom har makten över undervisningen till del flyttats från skolan och tillbaka till hemmen: Platon instruerar Sokrates

Nåväl, hur ska skolan kunna utgöra en väsentlig grund för vårt materiella välstånd och mänskliga välmående? Det är den svenska staten som via Skolverket är lärarnas uppdragsgivare, även om det råkar vara en kommun eller friskola som anställer läraren och betalar ut lönen. Lärarna har följaktligen ett uppdrag för hela samhället, inte i konkurrens mellan skolor, och oavsett vilka påtryckningar som ligger bakom så är det lärarna som sätter betygen. Inte rektorerna. Inte eleverna. Inte elevernas föräldrar. Så länge lärare sätter rättvisa betyg inspirerar de eleverna till att skaffa sig de kunskaper som krävs för dessa, och på köpet får de möjlighet att nå allt det som kunskaperna lägger grunden för.

När det kommer till eleverna förekommer ibland något jag som lärare har en samtidigt förtröstansfull och lite paranoid inställning till. Henry Adams skriver i sin självbiografi att ”vid sextio års ålder kan en man vanligtvis inse vad han har behövt i livet, och för [mig] hörde skolan inte dit.” Det hindrade honom inte från att bli en betydande historiker, och jag kan inte släppa tanken på att många elever är lite som August Strindberg beskriver kornknarren. Den är enligt honom ”en flyttfågel, vilken icke kan flyga, utan endast flaxa.” Han resonerar kring huruvida fågeln vandrar över Alperna till Medelhavet, och om den kanske först går över Finland, då den svårligen kan passera Öresund till fots. Han avvisar så denna teori eftersom ingen har sett horder av flyttfåglar vandra över Alperna. Någon slutsats rörande hur fågeln beter sig för att flytta drar han inte, utan konkluderar bara att ”De äro komna, och de äro flyttade.”

På ett liknande sätt verkar en del elever, som ger intryck av att ha sin uppmärksamhet på annan ort, senare i livet klara sig själsligen och ekonomiskt mycket väl. Fast det är ju inget en lärare bör luta sig tillbaka mot. Vi ska istället stödja eleverna till att likna flitiga bin, vilka efter att de samlat nektar och låtit den förädlas, lämnar vaxkakorna med var sin portion honung. Skolan som bikupa.