Ett annorlunda landskap möter de hundratusentals skandinaver som reser till Thailand för sin vintersemester. Inför dagens parlamentsval har landet täckts av en till synes oändlig mängd valaffischer som skymmer stränder, blockerar ingångar till tempel och bildar en märkbar kontrast till det tropiska land­skapet. Om inte annat så är valrörelsen ett ­iögonfallande sista steg tillbaka till demokrati efter fjolårets militärkupp.

Militärens maktövertagande för 15 månader sedan var kulmen på en längre tid av politisk polarisering och stegrande motsättningar. Vid tiden för kuppen var den karismatiske premiärministern Thaksin Shinawatra svårt trängd av omfattande demonstrationer i Bangkok. Gatuprotesterna och arméns återintåg på den politiska scenen stod i stark kontrast till det breda folkliga stöd som fört Thaksin till makten fem år tidigare. Nu anklagades han istället för att systematiskt ha använt statsmakten för att berika sig själv och sina närstående. Protesterna tog fart efter att Thaksin sålt familjens telekomimperium till Temasek, Singapores statliga investeringsfond. Försäljningsbeloppet, motsvarande 14 miljarder kronor, uppfattades som slutsumman för år av maktmissbruk.


Under mer än sju decennier har Thailand pendlat mellan demokrati och militärdiktatur. Det tycks finnas en thailändsk paradox; trots en stark ekonomisk tillväxt och snabb samhällsutveckling fortsätter armén att med en besvärande regelbundenhet avsätta valda regeringar. Detta går emot en vanlig uppfattning om att militärkupper sker i länder präglade av under­utveckling, stagnation och med avsaknad av en öppen samhällsdebatt. Den thailändske statsvetaren Anek Laothamatas hör till dem som bekymrats över svårigheterna att skapa stabil demokrati i landet. Som studentledare stod Anek under 70-talets mitt i främsta ledet i kampen för demokratisering och såg hur en ung generations drömmar om ökat politiskt medbestämmande brutalt slogs ner av en reaktionär gatumils stödd av militär och polis.

I ”Song Nakhara Prachathipatai” (En berättelse om två demokratier, 1995) argumenterar Anek för att roten till instabiliteten i Thailands politiska system står att finna i de vitt skilda demokratisynerna hos den välbärgade urbana befolkningen respektive landsbygdens majoritet. Landets urbana medelklass står med ena foten i västvärlden. Demokrati ses främst som ett medel att nå efterlängtad modernisering och komma ifatt förebilder i Nordamerika och Europa. Från ett Bangkokperspektiv utvärderas beslutsfattare utifrån deras förmåga att effektivt utveckla huvudstaden efter förebilder som Hongkong eller Singapore. Majoritetsstyre ges ingen större vikt utöver den legitimitet som skapas gentemot omvärlden. I synnerhet är förståelsen för insatser riktade till resten av landet, av bangkokborna regelmässigt avfärdat som dom andra provinserna, mycket begränsad.

På landsbygden å andra sidan är bilden annorlunda. Här ses demokratiskt inflytande som en av få vägar att uppnå en drägligare tillvaro. Vid allmänna val ges den fattiga majoriteten den sällsynta möjligheten att bryta stadens maktdominans. Till den urbana befolkningens stora frust­ration väljs politiker vilka liksom Thaksin ­utlovar grundläggande välfärdsprogram, något som bangkokborna sedan länge tar för givet.

Instabiliteten uppstår genom att den urbana demokratisynen dominerar offentlig debatt och massmedier, men vid allmänna val är det landsbygdsbefolkningens vilja som fäller avgörandet. Lokala makthavare, som av nationella medier avslöjats som korrumperade, kan gå vinnande ur val genom att mobilisera de lojaliteter som skapats genom att offentliga resurser styrts till hemprovinsen. Något som ofrånkom­ligen leder till att landsbygdens valda representanter ses som icke-legitima i bangkokbornas ögon. De skilda livsförutsättningarna i stad och landsbygd skapar helt enkelt oförenliga krav på politiska åtgärder och två vitt skilda bilder av demokratin.


Polariseringen mellan stad och landsbygd skapar återkommande cykler där regeringar tillsätts av landsbygdens majoritet, för att snart undermineras av kritik från urbana medier och proteströrelser. Thailändsk press spelar en viktig roll i att avslöja korruption och maktmissbruk; tidningsläsandet är dock starkt koncentrerat till Bangkok. Polariseringen skapar mängder av regeringskriser där politiker med en stark regional förankring kommer under kritik från den stadsbaserade medelklassen. Utfallet är mängder av regeringskriser och när politiska motsättningarna hotar samhällsordningen tenderar armén att gripa in.

Ett exempel är kuppen 1991 då en regering ledd av den pensionerade generalen Chartchai Choonhavan avsattes efter omfattande korruptionsanklagelser. Fjolårets kupp mot Thaksinregeringen erbjuder ett mer sentida exempel. Även här spelade gatuprotester och korruptionsanklagelser i media en central roll. Mycket av förarbetet för kuppen gjordes av Sonthi Limtongkul, en tidigare Thaksinlojal mediemagnat, som piskade upp missnöjet mot den sittande regeringen genom en effektiv användning av de tidningar och tv-program han kontrollerar.

Trots att militärkupper regelmässigt motiveras utifrån behovet av att rensa upp den omfattande korruptionen, så finns det få tecken på att maktmissbruket skulle minska under perioder av auktoritärt styre. Möjligen förändras tillvägagångssättet som ledarna använder för att berika sig. Efter fjolårets kupp valde juntan att omedelbart byta ut ledningarna för flera statliga företag, vilka omgående genomförde miljarddonationer till armén.

Utifrån Aneks analys av den inneboende instabiliteten i thailändsk politik förändras bilden av Thaksins politiska gärning. Det unika tycks inte vara att hans stora valframgångar byttes mot protester som framkallade en militärkupp. I stället är det anmärkningsvärda att Thaksin under flera år lyckades samla stöd både från stad och landsbygd. En förklaring kanske går att finna i de unika förutsättningarna vid tiden för Thaksins tillträde till makten. Han byggde sin politiska rörelse under åren efter Asienkrisen, vid en tidpunkt då breda folklager var trötta på den dåvarande politiska klassen. Thaksins valslogan om att ”Tänka Nytt – Agera Nytt” upplevdes som ett välkommet avbrott från de existerande långsamma partimaskinerierna. Det var möjligt att formulera ett budskap om ny start för Thailand som appellerade både till stad och landsbygd. Stadsbefolkningen lockades av Thaksins löften om att återuppbygga en stark thailändsk ekonomi; landsbygden av utlovade välfärdsreformer i form av billig sjukvård, utbildning och mikrokrediter. I ett samhälle som lyfter sig från en svår ekonomisk kris gick det att temporärt tillfredsställa även högt ställda förväntningar.

Förr eller senare tvingas dock alla politiska ledare göra prioriteringar. När Thailands underliggande polarisering åter kom upp i ljuset och kraven från stad och landsbygd inte längre var samstämmiga tvingades Thaksin, som så många andra thailändska ledare, att välja sida. Han trodde sig kunna luta sig tillbaka med den trygga vetskapen att den popularitet som hans välfärdsprogram skapat på landsbygden garanterade en seger i framtida val. Hans arroganta försök att avfärda protesterna i Bangkok visade sig dock ödesdigra. Thaksin underskattade helt enkelt kraften i landets politiska polarisering och han förutsåg inte arméns maktövertagande.


Thaksins arrogans kanske kan förstås utifrån den lätthet med vilken han kom till makten. ­Efter kuppen 1991 och Asienkrisen 1997 skapades nationell samling kring en ambitiös konstitution ämnad att lägga grunden för en stärkt demokrati. Avsikten var att skapa stabila och handlingskraftiga regeringar vars politik representerade majoritetens vilja. Erfarenheterna av svaga koalitionsregeringar skrämde. Aldrig mer skulle Thailand kastas in i en ekonomisk kris ­orsakad av oförmåga att fatta nödvändiga beslut. Maktmissbruk och korruption skulle begränsas och balanseras genom reformerade domstolar och starka kontroll­institutioner.

Thaksin var den första att se och utnyttja möjligheterna i det nya politiska landskap som konstitutionen skapade. Både ­erfarenheterna och den förmögenhet han skapat som entreprenör i telekom och ­media kom till god användning. Thaksins politiska framgångar byggde både på ett smart formulerat budskap, effektiv marknadsföring anpassad till olika segment av väljarkåren och uppköp av etablerade ­politiker med stark regional förankring. Därmed kunde han på kort tid kasta om landets politiska karta.

Analysen efter fjolårets kupp var en annan. Thaksin hade blivit en alltför auktoritär premiärminister, särskilt då han effektivt lyckades kringgå både domstolar och oberoende kontrollinstitutioner. Thailands samhällselit hade önskat sig en stark ledare, men i Thaksin fått mer än man kunnat föreställa sig. Därför valdes en annan strategi. Den konstitution som infördes tidigare i år syftar istället till att garantera svaga regeringar och mycket av den reella makten har flyttats till icke-valda organ och myndigheter. På detta sätt isoleras befolkningsmajoriteten från reella möjligheter att påverka politikens innehåll, som framöver kontrolleras av Bangkokbaserade teknokrater.

Efter militärkuppen har Thaksin levt i landsflykt. Den juridiska processen för att ställa honom och hans familj till svars för korruption har gått i stå; det har helt enkelt visat sig svårt att finna klara bevis för många av de anklagelser som presenterades som motiv till kuppen. Thaksins popularitet på landsbygden kvarstår och mycket talar för att han bidar sin tid i väntan på en framtida återkomst till den politiska arenan. Genom köpet av den engelska fotbollsklubben Manchester City garanterar han att inte falla i glömska i det fotbolls­tokiga Thailand.

Thaksins parti upplöstes av militärjuntan och det som återstår av Thaksins politiska bygge förvaltas i partiet Palang Prachachon (Folkets kraft). Samak Sundaravej, en ärkekonservativ före detta radiopratare, tv-kock och Bangkokguvernör, har gjort en oväntad politisk återkomst som ledare för partiet. Partiet har gjort till sin främsta uppgift att verka för Thaksins snara återkomst. Samak var som radiopratare en centralgestalt i att hetsa milisgrupper mot demonstrerande studenter under 70-talet. Därmed bildar han en stark kontrast till Thaksins övriga politiska anförvanter, där många har en bakgrund som just studentledare.

Trots den iögonfallande valkampanjen är thailändarnas ointresse för dagens val tydligt. Åren av motsättningar och polarisering har skapat en omfattande politisk utmattning. I Bangkok breder desillusionen ut sig då det visat sig att alternativet till Thaksins populism inte är en ny generation av renare politiker. Kuppen öppnade istället vägen för en återkomst av de äldre, korrumperade politiska ledare som under 90-talet misskötte landet och förde Thailand in i en djup ekonomisk kris.

Bortom staden överträffas ointresset för den pågående valrörelsen enbart av besvikelsen över att Thaksin tvingats bort från politiken. I fattigare provinser är förväntningarna på Thaksins framtida politiska comeback stort. En talande bild erbjuds av de opinionsundersökningar som samstämmigt pekar på att Palang Prachachon med Samak i spetsen kommer gå ur valet som det största partiet. Samaks högljudda löften om att han enbart är en politisk målvakt för Thaksin har visat sig vara det mest framgångsrika budskapet i dagens Thailand.