Vi lever i den emotionella tidsåldern. ”Jag säger ju bara hur jag känner”, kan man utbrista. Eller, något mera lågmält: ”Jag känner att...”. Eller ännu mer försynt: ”Jag kan kanske känna att...”. I det sistnämnda fallet handlar det vanligtvis om kritik som man vill föra fram utan att såra. Vilket man alltså antar att man skulle göra om man tillät sig ett något mer bestämt ”Jag tycker”, ”Jag tror”, ”Jag anser”.
I förordet till en nyutkommen svensk antologi Att känna sig fram med undertiteln ”Känslor i humanistisk genusforskning” (Bokförlaget h:ström) konstateras det att det är ”som om kännandet fått ersätta all längtan efter sanning och äkthet i vår samtid – att säga hur man känner är att avlägga en form av vittnesbörd eller rapport inifrån som inte går att ifrågasätta eller diskutera. Om det är sant som Marshall Berman skrev att allt som är fast förflyktigas i moderniteten står känslan kvar som en sista utpost i våra berättelser om oss själva”. Det är intressant att fråga sig på vad utvecklingen beror. Är det värderelativismen som gör att ingen ståndpunkt får hävdas med eftertryck? Eller är det identitetspolitiken, föreställningen om att allas värderingar avgörs av deras grupptillhörighet och därför måste respekteras?
Också näringslivet har upptäckt känslornas betydelse och nyligen recenserade danska Weekend-Avisen en bok om känslor och ledarskap. Gott ledarskap innebär i dag att man uppfattar de anställdas känslor som en resurs. Men det gäller inte bara att ta dem tillvara – man säger naturligtvis inte gärna ”utnyttjas” – utan de ska också styras. De anställda ska få känna sig sedda och uppskattade men eftersom företaget trots allt ska gå med vinst strävar man samtidigt efter att räkna ut det optimala förhållandet mellan bekräftande interaktioner och mer utmanande, ifrågasättande eller öppet kritiska. Man har också skapat nya begrepp som ”hård empati” och ”kall intimitet”.
Under de senaste decennierna har den emotionella vändningen också varit påtaglig inom forskningen. Den amerikanska sociologen Arlie Russell Hochschild har i ”The managed heart: The commercialization of human feeling” (1983) visat hur flygvärdinnor förväntas utföra ”känsloarbete”, det vill säga konsekvent undertrycka trötthet och irritation och i stället utstråla glättig vänlighet och tjänstvillighet. Neurologen Antonio Damasio har med sin mycket uppmärksammade bok ”Descartes misstag” (1994, på svenska 1999) velat upphäva dualismen mellan kropp och medvetande, tanke och känsla, medan filosofen Martha C Nussbaum om och om igen har betonat att känslor ska förstås som en kunskapsform och ett slags värdeomdömen. Dessutom betonar hon att de är narrativa: en personlig känsla blir begriplig för andra bara som konkret berättelse.
Mycken möda har lagts ner på definitionsfrågor. Man har velat skilja mellan å ena sidan affekter som är spontana och kroppsligt förankrade, å andra sidan emotioner eller känslor som ju är mindre flyktiga. Ibland har man dessutom velat skilja mellan emotioner och känslor: emotioner skulle då vara sådant som det i ett samhälle finns gemensamt erkända (om än förhandlingsbara) begrepp för, exempelvis ”kärlek”, ”sorg” och ”skam”, medan känslor snarare skulle innebära personliga upplevelser. Men i förordet till en antologi som utkom för ett par år sedan, ”Emotions and understanding: Wittgensteinian perspectives” (2009), konstateras det befriande nog att det finns mer stimulerande infallsvinklar än att finslipa definitionerna, nämligen de olika roller känslor spelar i våra liv: ”Vad är förhållandet mellan våra känslor och frågor om vilka vi är? På vilket sätt bidrar känslorna till att uppenbara verkligheten för oss? Vad har känslor att göra med moralisk förståelse? Vilken betydelse har språket när det gäller att förstå känslor?”
Liksom wittgensteinianerna är de medverkande i ”Att känna sig fram” övertygade om att själva vårt varande i världen är affektivt, att känslor, sinnesstämningar och emotioner ingalunda är något som existerar fristående eller avskilt från andra sätt vi erfar världen på och att det knappast finns någon aspekt av vårt liv som är så viktig för oss vad gäller upplevelse av mening och kvalitet i våra liv.
De åtta forskarna har samarbetat inom ramen för forskningstemat ”Challenging emotions” vid Umeå universitet och är alla inspirerade av en och samma teoretiker, fenomenologen Susan Ahmed, som vill se känslor som rörelser – i rummet, mellan individer, grupper och ting – och definitivt inte som något som är, som finns inuti människor utan snarare som något som görs och blir till i handlingar, i samspel med och beroende av andra människor.
Boken är vittfamnande. Flera av bidragen handlar om reaktionerna på provocerande konstverk. Det gäller exempelvis litteraturvetaren Maria Jönssons uppsats om mottagandet av Kerstin Thorvalls bekännelseroman ”Det mest förbjudna” som på ett övertygande sätt visar hur recensenterna genom att stämpla författaren som exhibitionistisk och infantil kunde definiera sig själva som mogna, kontrollerade vuxna. Etnologen Linda Berg skriver om hur Mia Törnbloms självhjälpsböcker följer kapitalismens logik och förvandlar både jaget och känslorna till produkter: det talas oupphörligen om självbild, självförtroende och självkänsla som något som kan omformas och förbättras genom daglig träning. Därmed framställs de sunda relationerna och den framgångsrika karriären som något som alltid är inom räckhåll för den som verkligen anstränger sig.
Ett av de mest tankeväckande bidragen står filosofen Hildur Kalman för. Det handlar om sorg och förlust och betonar sorgen som en känsla som kan behöva mötas av omgivningens erkännande. Människor kan uppleva att de sörjer ”fel”: det kan gälla dem som sörjer mer avlägsna anhöriga än föräldrar och äkta hälfter eller någon som ”bara” är en vän, det kan gälla dem som sörjer ett djur. Det kan gälla dem som inte uttrycker sin sorg så som omgivningen förväntar sig.
Kalman citerar en sörjande kvinna som säger: ”Det som tycktes provocerande var att vara till synes normal, detta var onormalt! I de stunder jag kunde le var det missklädsamt, om jag grät var det jobbigt.” Ofta gäller det dem som sörjer för länge. Det har ett bra tag funnits en föreställning om sorgearbete som en process som ska hjälpa den sörjande att avsluta relationen till den döda, men Kalman betonar att det också är fullt möjligt – och rimligt – att tänka sig att relationen visserligen förändras men består. Hon har också noterat det växande antalet ”in memoriam”-annonser i dagstidningar, alltså annonser som införs på årsdagen av ett dödsfall, ibland efter flera år. I en tid då det blivit ovanligt att ”bära sorg”, det vill säga klä sig i svart, kan det finnas ett behov att visa upp sörjandet på annat sätt: ”Talar inga andra om den man mist, så måste man själv göra förlusten synlig.”
En höst då tioårsminnet av 11 september-attacken uppmärksammats stort – också i Sverige – ligger det nära till hands att tänka att just ingen sorg är så socialt erkänd som en storkatastrof: anhöriga till offren för terrorattacken i USA eller för tsunamin eller för Anders Behring Breivik lär åtminstone aldrig behöva känna sig ensamma.
Hildur Kalmans uppsats går osökt i dialog med etnologen Ingeborg Svenssons som handlar om Pigge Werkelin, den nu 50-årige gotländske företagaren som blev rikskändis i Sverige omedelbart efter tsunamin då han som den enda överlevande i sin familj stannade kvar i Thailand och beslutsamt letade rätt på sin frus och sina två små söners lik för att ge dem en värdig begravning. I massmedierna fick han representera inte bara svensk sorg utan också svensk redlighet och svensk handlingskraft men när han sedan efter en kort tid öppet meddelade att han såg sig om efter en ny fru byttes beundran hastigt i förakt. Av den bok han skrev tillsammans med journalisten Lena Katarina Swanberg, ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lakh” (2005), framgår det att han redan vid hustruns kremering hade klart för sig att han inte tänkte leva vidare ensam. Så här skildrar han situationen: ”Det är enormt viktigt för mig att berätta för Ulrika just då att hon alltid kommer att finnas kvar. Alltid. Men det kommer att finnas en ny familj så småningom, säger jag till Ulrika, för du vet hur glad jag var över att vi hade barn. Vi ville ha flera barn, Ulrika. Du skulle ha tänkt likadant som jag, Ulrika. Det vet jag.
Medan kistan fortsätter in i ugnen fortsätter jag att tala: Du försvinner inte, Ulrika, men det kommer att finnas en kvinna till. Och barn, minst två!”
Pigge Werkelin må i mångas ögon ha sörjt fel men det är uppenbart att hans relation till den omkomna hustrun fortsatte.
”Att känna sig fram” är en på många sätt stimulerande bok men ack, så är det det här med språket, det förment vetenskapliga, som i några av bidragen lägger sig som gråludd över resonemangen. Värst är det i uppsatsen ”Ful och farlig: ofeminina och oattraktiva mördare i samtida romaner om brott och straff” där språkvetaren Katarina Gregersdotter skriver om Stephen Kings ”Lida” och vad som händer när den monstruösa Annie Wilkes tillfångatagit författaren, Paul:
”Det som fångenskapen främst har gjort med Paul är att försvaga hans maskulinitet vilket också flera kritiker noterat. Annie Wilkes hugger av kroppsdelar, en akt som givetvis försvagar honom på ett faktiskt och fysiskt sätt, och de freudianska anhängarna ser här hotet om kastration. Men om man också tar konsthistorikern John Bergers ord i beaktning, det vill säga att den ideala betraktaren alltid antas vara en man och bilden av kvinnan ska smickra honom, så är det faktum att Annie Wilkes inte är sexuellt attraktiv – hon smickrar helt enkelt inte honom – det som enligt Paul verkligen försvagar och hotar hans maskulinitet.”
Här kan jag för min del kanske känna att det inte bara blir tafatt, utan rent ut sagt parodiskt: om nu Annie verkligen ”hugger av kroppsdelar” behöver man knappast vara freudian för att befara kastration. Och framför allt: att Annie då inte smickrar honom måtte i sanning vara det minsta av Pauls problem.
Men till all lycka finns också en motröst, nämligen i Annelie Bränström Öhmans ”Kärlek och andra laglösa känslor”, en essä om hur det vetenskapliga skrivandet förtränger sinnligheten och den personliga upplevelsen. ”Jag förmår inte att begripa begäret med sådana klumpiga gripklor som struktur och logik”, skriver hon. ”Lika illa är det med sexualitetsdiskurserna. Vem får minsta lilla rysning av vällust av sexualitetsdiskurser?”
Jo, hon vet att teori är yrkesakademikerns verktyg, att ordet ibland kan behöva spjälkas ifrån känslan men hon vill inte att vi ska blunda för att något går förlorat därvidlag: ”Var är de levande kropparna, var är rösterna, fingertopparnas minne av två små födelsemärkens knappt synliga upphöjning i den älskades vänstra armbågsveck?” För egen del är det uttryckligen känslan hon vill synliggöra och det gör hon med ett språk som det sjunger om.
Det är för övrigt också hon som har redigerat den lilla volymen – tillsammans med Hildur Kalman och Maria Jönsson. Det är synd at inte hon fått redigera medskribenterna med hårdare hand. Teori är nämligen inte bara osinnlig, i värsta fall gör den helt enkelt människan dummare. Kanske det just beror på att orden spjälkats från känslan?
