Om kvinnan i vitt i Amerikas 1800-talsdiktning har mycket skrivits. Alla som varit inne på ämnet torde omfatta karaktäristiken om henne som ”lärd och tillbakadragen, berövad sammanhang, plats och samband”, en varelse som ”förefaller existera utanför tiden, orörd av den. Och det är upphetsande. Inte att undra på att vi skapar historier om henne...”
Orden tillhör Brenda Wineapple, som åstadkommit en biografi över den vitklädda varelsen, White heat. The friendship of Emily Dickinson and Thomas Wentworth Higginson (Alfred A Knopf 2008, 416 s). Trots sin legendariska skygghet odlade Emily Dickinson under sitt 55-åriga liv ett antal vänskaper på distans, i regel med äldre män. En av dessa män var Thomas Wentworth Higginson, med vilken diktarinnan under ett kvartssekel stod i flitig brevkontakt. Vare sig avsedd som formeln för en ömsesidig passion eller inte, är ”White heat” i titeln till Brenda Wineapples biografi namnet på en dikt. Daterad till sommaren 1862 ingick dikten i ett brev till Higginson; den starka hetta som strålade ut från den lär ha gjort mottagaren fundersam.
Med allt sitt intresse för Emily var Thomas Wentworth Higginson stadgad familjefar, förutom diktare i sin egen rätt. Idag är han en smula orättvist ihågkommen endast som Emily Dickinsons andlige mentor. I en blandning av samarbete och konkurrens med den fatala Mabel Loomis Todd, som hade ett förhållande med Emilys bror Austin, förberedde Higginson efter Emilys bortgång en utgivning av hennes dikter. I ett brev till Mrs Todd skriver Higginson: ”En enda dikt hyser jag viss fruktan för att trycka – den underbara ’Wild Nights’ – så icke de onda läser mer in i den än vad den dygdiga enslingen någonsin drömt om att inlägga däri.” Trots redaktörens betänkligheter såg dikten sedermera trycket. Under Emilys livstid publicerades summa sju dikter under pseudonym, postumt utgavs med tiden hela skörden av 1775 poem, skrivna på papperslappar och bitar av bruna påsar – inkluderande de 800 som lillasyster Lavinia, om hon följt givna instruktioner, skulle ha kastat på elden.
Emily Dickinson gled ur tiden 1886, korrespondensen med Higginson inleddes den 17 april samma år han mottog ”White heat”. I det första brevet ingår en mening som blivit något av ett mantra: ”Are you too deeply occupied to say if my Verse is alive?” Svaret från den man diktarinnan med lika delar dygdighet och koketteri korat till sin Master framgår indirekt av den brevskörd som finns bevarad, mestadels signerad av Emily. Största delen av Higginsons epistlar har däremot gått upp i rök, förmodligen i Lavinias kakelugn. För forskningen är det därför något av en gissningslek att loda djupet i förhållandet mellan ett sju år äldre litterärt lejon och en liten källarmus, i decennier självmant isolerad i sin faders hus i Amherst, Massachusetts. De slutsatser som dras beror mindre på fynden än på läsarens mer eller mindre fromma förhoppningar.
Brenda Wineapple, som tidigare forskat i Nathaniel Hawthornes liv, anlägger i sin biografi genomgående ett sakligt perspektiv. Utan att frestas till övertolkningar skildrar hon en relation som till övervägande del byggde på brevkontakter. Trots energiska försök lyckades Mabel Loomis Todd aldrig vidga dörrspringan till Emilys kammare, Higginson gjorde det sammanlagt två gånger, den 16 augusti 1870 och den 3 december 1873. Enligt legenden var Emily vid det första mötet vitklädd, med en blå sjal draperad över axlarna, håret titianrött. I handen höll hon två dagsliljor, som hon räckte honom. ”Det här är min introduktion”, viskade hon. ”Hur länge stannar ni?” Efteråt var Higginson utmattad. Han sade sig vara lättad över att inte vara bosatt i närheten.
Ändå var Thomas Wentworth Higginson ingen pultron; under amerikanska inbördeskriget ledde han med överstes rang det första helsvarta regementet, First South Carolina Volunteers. Vid ett misslyckat brosprängningsuppdrag sårades han i sidan av artillerield men återhämtade sig. Om hans växlande karriär skriver Brenda Wineapple med inlevelse och uppskattning. Higginson gifte sig två gånger. Första hustrun Mary Channing var gravt invalidiserad, med andra hustrun Mary Potter Thacher fick han två döttrar, av vilka den första dog i meningitis endast sju veckor gammal. I en flytande värld framstod Higginson som en klippa. I raden av skrivande kvinnor som han skänkte sitt stöd var Emily Dickinson endast en, visserligen den främsta. Med Brenda Wineapples ord var han för henne ”sometime muse, sometime guardian, sometime epistolary inamorato”. En drömbild, odlad av en överhettad själ.
Inte att undra på att vi skapar historier om henne. Från sin givna utgångspunkt har Brenda Wineapple hållit sig inom sannolika ramar. Det är mer än vad som kan sägas om Joyce Carol Oates senaste bidrag till ämnet. På goda grunder kan novellsamlingen ”Wild nights!” (2008) rankas som ett av de originellare inslagen i ett lavinartat författarskap. I fyra texter skildras litterära ikoners sortier från jordelivet: Edgar Allan Poes sista stunder i klorna på ett slemmigt sjöodjur, Mark Twains kollaps efter ett halvsekels cigarrökning och umgänge med småflickor, Henry James av blodfetischism präglade exit som sjukvårdare i det stora krigets London och Ernest Hemingways självmord i sin fars fotspår.
I särklass mest bisarr är den femte berättelsen, som gett bokens titel – också den döpt efter en dikt av Emily Dickinson: ”Wild nights!” ”White heat” skulle ha passat lika bra. Själva novellen har Oates kallat ”EDickinsonRepliLuxe”, ett ord med en doft av cybernetik. EDickinsonRepliLuxe är mycket riktigt namnet på novellens titelfigur, en kysk variant av uppblåsbara Barbara. Den docka, med Emily Dickinsons drag, som det barnlösa medelklassparet Krim en dag skaffar sig är dock inte luftfylld, den styrs av en sinnrik mekanism. EDickinsonRepliLuxe levereras i den hanterliga åldern av 30 år, vilket om man räknar på fingrarna garanterar 25 års daglig konsumtion. Förutsatt att man följer bruksanvisningen. Dockan, anskaffad för att kompensera Mrs Krims längtan efter ett eget barn, är programmerad att tala, skriva dikter, laga mat, hålla sällskap vid matbordet. Däremot saknar den matsmältnings- och reproduktionsorgan. Det senare blir en chockartad upptäckt för husets herre, den dag han inte längre kan hålla sina fingrar i styr.
Oates själsliga landskap är tragedin. Trots vissa inslag av lustspel slutar också den här historien i katastrof. Men innan mörkret faller över familjen Krims tomma, glädjelösa hus har en gåtfull varelse glidit genom rummen. En pc i stubb, som under läsningens gång märkligt nog växer till ett levande väsen, med egna känslor och egen integritet, ett väsen vars öde berört åtminstone denna läsare mer än paret Krims. Så framstår ”EDickinsonRepliLuxe” som en paradoxal hyllning till miniatyrens mästarinna, från en sentida själsfrände i det stora formatet.
En hyllning av annan art, i sina avvikelser från den dokumenterade sanningen inte mindre fantasifull än EDickinsonRepliLuxe, är Jerome Charyns roman The secret life of Emily Dickinson (W W Norton & Company, 348 s). Med en omfattande produktion bakom sig har Charyn nu krupit under skinnet på den allra första poet vars vers han enligt bokens förord läst, en poet som ”hypnotiserat” honom från starten. Förklaringen är den att Emily Dickinson ”i sitt skrivande bröt mot varje regel”. Ett liknande mål har uppenbarligen föresvävat Charyn. Som titeln ger löfte om är ”The secret life of Emily Dickinson” ymnigt kryddad med apokryfiska element, i kombination med historiska fakta, enligt ett på dagens parnass nog så trendigt mönster, med Colm Tóibins ”The master” och Michael Cunninghams ”The hours” som framstående exempel.
Brenda Wineapple har skyndat sig att berömma Charyns bidrag till genren som ”a breathtaking high-wire act of ventriloquism”; Joyce Carol Oates för sin del talar om en ”fever-dream picaresque”. Vare sig buktalarkonst balanserande på högspänningsledning eller livsresa i feberdröm är berättelsen om Emily Dickinsons hemliga liv till största delen upplevd inifrån. På en lätt ålderdomligt klingande konstprosa, kryddad med originella metaforer och med hårfina ironier gäckande under ytan, beskriver Charyn en rad mer eller mindre rimliga situationsbilder ur diktarinnans liv. Diktarinna är berättarjaget märkligt nog just inte alls, den halsbrytande lyrik som satte fart på Charyn är i det närmaste bortkopplad. Besvikna själar kan lämpligen vända sig till Helen Vendlers färska utgåva Dickinson. Selected poems and commentaries (Belknap Press / Harvard University Press, 560 s). I Charyns text ingår för all del några verser, men de utgör fäsörers grötrim. Emilys tankar och känslor gestaltas med regelbunden högermarginal, nästan oavbrutet riktade mot det motsatta könet, med början under seminarietiden vid Mount Holyoke. Oslipad maskulinitet långt mer än intellektuella utförsgåvor sätter känslorna i brand, med ett blont faktotum vid namn Tom som den förste i raden.
Att Emily Dickinson i sin jungfrukammare brann för mer eller mindre oåtkomliga män är ett fullt tänkbart scenario, vilket Brenda Wineapple på sitt grannlaga sätt gett vissa vinkar om. Inom Dickinsonforskningen återkommer i detta sammanhang ständigt en rad namn; förutom överste Higginson, här avfärdad i ett par korta stycken, har några av dem tilldelats statistroller i Charyns roman: prästen Charles Wadsworth, journalisten Samuel Bowles, lagmannen Otis Phillips Lord. Den sistnämnde, en god vän till Emilys far, var nybliven änkling och fram till sitt plötsliga frånfälle en friare med trumf på hand, men hos Charyn är Lord chanslös från början: ”Den plantan skulle ej ha överlevt borta från Fars hus, men jag kunde icke förmå mig att säga honom det. Hans Jumbo uppträdde i sin egen Cirkus av små lögner.”
Som Jumbo för Lord uppträder Emily i andra roller under de dumdristiga nattliga vandringar hon gång på gång företar, bejakande vad hon kallar sin moral à la haremsdam, än som Currer Bell (Charlotte Brontës pseudoym), än som Daisy the Kangaroo. Sin ungdoms blonde Tom söker hon i olika gestalter till sitt sista andetag. Än dyker han upp som ficktjuv, för att i grevens tid rädda henne från en förrymd soldatesk, än som clown på en cirkus. Tom letar man förgäves efter i litteraturhistorien, han är ett rent påhitt, i likhet med andra viktiga gestalter: Miss Rebecca Winslow, viceföreståndarinna på Holyoke, studiekamraten Zilpah Marsh och Brainard Rowe, en lärare vid Amherst, som gör nittonåriga Emily sin kur.
I upptakten noteras flyktigt en lesbisk koppling mellan Rebecca och Zilpah. Betydligt mer utförligt utvecklas förhållandet mellan Zilpah och berättarjaget. Medan Emily när sina heta drömmar förverkligar Zilpah dem. Som ett slags alter ego går hon i säng med Tom och föder honom ett barn, bortryckt i späd ålder, hon nästlar sig in som piga hos familjen Dickinson och blir en rival om den älskade faderns gunst. Senare bryts Zilpah ned av en psykisk sjukdom. Den undgår Emily med all sin överspändhet, liksom hon var gång räddas från elden hon leker med: romdränkta kyssar i ungherrars knän, irrfärder i mörka gränder. Innan det värsta sker dyker pappa eller storebror upp, som om Jerome Charyn i de avgörande ögonblicken drabbats av hämningar. Hur långt vågar man förgripa sig på en nationalhelgedom? Det finns trots allt en gräns.
Så har gåtan Emily Dickinson överlevt också de senaste tolkningsförsöken.
