Elsa Morantes roman ”La Storia” är, vågar jag påstå, en av de bästa litterära skildringarna av Europas grymma och blodiga 1900-tal. Och det är därför ett rent mysterium hur Svenska Akademien, i sin jakt på värdiga Nobelpristagare, kunnat förbigå denna italienska författare som (om en sådan jämförelse vore tänkbar) har mycket av Selma Lagerlöfs konstnärliga auktoritet och berättarpondus över sig.

Elsa Morante, i många år gift med författarkollegan Alberto Moravia, var när hon vid 70-talets början skrev ”La Storia” en redan etablerad och uppskattad författare. Bland hennes tidigare verk märks framför allt romanerna ”Menzogna e sortilegio” (Lögn och häxeri, utgiven 1948 men aldrig översatt till svenska) och ”L’isola di Arturo” (1957, sv övers ”Arturos ö”, 1959). Det är två högtempererade ”syditalienska” berättelser, den ena lokaliserad till Sicilien, den andra till en ö utanför Nea­pel, berättelser där några individuella människoöden skildras, isolerade från historien och det omgivande samhället.

Morante skrev aldrig direkt självbiografiskt. Men alla hennes böcker har ändå en självbiografisk klangbotten och är ofta inspirerade av personliga upplevelser och erfarenheter. Hon växte upp i en enkel ­lärarfamilj i arbetarstadsdelen Testaccio i Rom och visade redan som barn stor begåvning och fantasi, lärde sig själv läsa och började tidigt skriva egna sagor och berättelser. Efter gymnasiet sökte hon sig till universitetet men avslutade aldrig sina studier. Delvis av ekonomiska skäl men framför allt för att hon ville bli författare.

Carlo Sgorlon, som skrivit en introduktion till Morantes författarskap, kallar henne en av de få ”verkliga berättarna” i Italiens efterkrigslitteratur, till skillnad från mer journalistiskt eller essäistiskt lagda författare. Personligen har jag lite svårt för den typen av distinktioner. Men det ligger ändå en del i Sgorlons iakttagelse, och den stämmer även så till vida att Morante – åtminstone i början av sin bana – var den typen av författare som inte skrev i tidningar och heller inte deltog i det offentliga kulturlivet. Fattig som en kyrkråtta och med en vilja av järn genomförde hon sina litterära projekt och talade endast genom sina böcker.

Både Morante och Moravia var motståndare till fascismen, och eftersom de dessutom båda hade en judisk förälder (i hennes fall modern, i hans fall fadern) upplevde de den tyska ockupationen som ett direkt personligt hot. När Rom fallit 1943 kastade de sig i ren panik, utan något som helst bagage, på ett södergående tåg som strandade i regionen Ciociaria. Där blev de kvar i väntan på bättre tider, och denna vistelse tillsammans med fattiga och illitterata bergsbor kom på ett avgörande sätt att påverka deras författarskap.

Romanen ”La Storia” utkom 1974 (på svenska 1979 med titeln ”Historien”). Den utspelar sig 1941–47 och skiljer sig totalt från Morantes tidigare verk, framför allt genom att den har just själva historien, tiden och det samhälle där människorna lever sina liv, som uttalat ämne och motiv.

Att läsa denna roman är som att få ett kraftigt slag i magen. Man gråter floder, ­lider med de personer som skildras, sörjer över alla förspillda liv och möjligheter, vredgas över världens gång och mänsklighetens tillkortakommanden. Boken är en rasande anklagelse mot historien, denna ”skandal som pågått i tiotusentals år” och som bara fortsätter att skörda offer. Den är ett nödrop, ett varningsrop, ja rentav ett uppror mot den sociala ordning som makten inbillar oss är den enda möjliga. Och denna effekt uppnår författaren genom att i centrum ställa ett litet oskyldigt barn, den epileptiske gossen Useppe, som – i sin utsatthet och sitt totala beroende av omvärldens godhet – bara genom att finnas till visar oss historiens sanna ansikte och hela den härva av lögner som makten proppar våra huvuden fulla med för att vi skall fortsätta att acceptera kriget som mänsklighetens eviga följeslagare.

Useppe är frukten av en våldtäkt, vintern 1941. Fadern är en ung tysk soldat, på väg till Afrika. Förtvivlad och missmodig strövar han omkring i Rom när han får syn på småskollärarinnan Ida, en 37-årig änka som redan har en tonårig, Mussolini-svärmande son att dra försorg om. Ida, vars mor var judinna, råkar i panik, hon tror att tysken är ute efter att avslöja hennes ”rashemlighet” och vågar knappt göra motstånd. Hon får istället ett epileptiskt anfall och svimmar. Soldaten dör tre dagar senare, innan han ens hunnit fram till fronten i Afrika.

Det är denna Ida som är berättelsens mater dolorosa, den mor som har att föra sina båda söner genom krigsårens alla lidanden och prövningar. Hon är undergiven, ängslig, osäker, en heltigenom kuvad kvinna som ändå har en låga brinnande inom sig, den låga som heter kärlek och som gör att hon är beredd till vilka uppoffringar som helst för att hennes lille Useppe skall överleva. Den äldre och levnadsglade sonen Nino kan Ida inte göra så mycket för, han är som en virvelvind, omöjlig att hejda, ena dagen fascist, andra dagen partisan, innan han slutligen dör som svartabörshandlare under en polisjakt.

Useppe, mystiker och poet trots sina späda år och därtill romanens huvudperson, är en gestalt av ett slag man inte möter många gånger under sitt liv som läsare. Han är ett sannskyldigt mirakel, samtidigt som han är så trovärdigt skildrad att man i honom känner igen både sig själv och and­ra ”fattiga i anden”.

Det som gör Morantes porträtt av Useppe så drabbande är att hon visar hur den tilltro till världen, som han liksom alla människor föds med, gradvis undermineras och övergår i bottenlös uppgivenhet och ångest. Det Useppe inte klarar av är separationer (när människor eller djur han älskar bara försvinner eller, av outgrundliga orsaker, avvisar honom) eller alltför hemska synintryck (som när han och modern, på Tiburtina-stationen i Rom, råkar få se ett tåg med panikslagna judar instuvade i boskapsvagnar eller när han i tidningskiosken ser bilder av krigets offer). Annars kräver Useppe inte mycket av tillvaron. När han och Ida tvingas söka skydd i en asyl för utbombade, sedan deras eget bostadshus förvandlats till grus och aska, är det för honom som levt instängd i en trång lägenhet medan modern varit i skolan som att komma till paradiset. Överallt människor och till och med en katt och några kanariefåglar!

Useppe känner en självklar samhörighet med alla varelser som kommer i hans väg. Och då bör också romanens andra huvudperson nämnas, den unge juden Davide från Mantova som lyckats rymma från det tåg som skulle föra honom och hans familj till ett förintelseläger. Han är, när Ida och Useppe första gången träffar honom, alldeles ensam i världen, har förlorat alla anhöriga, har ingenting kvar att leva för, har upplevt hur allt han en gång kämpade för lidit nederlag, alla förhoppningar om en bättre värld.

Davide var från början pacifist, benhårt övertygad om att det alltid är fel att tillgripa våld, men kunde inte, sedan han sällat sig till Ninos partisangrupp, motstå frestelsen att hämnas sina döda familjemedlemmar. Han plågar och dödar en tysk soldat, ger sin sorg och sitt ursinne fritt utlopp – men krossas därmed som människa. För att stå ut med sig själv flyr han in i narkotikarus och dör slutligen av en överdos.

Det är många som velat se Davide som Morantes idémässiga språkrör, speciellt när han – påtänd – håller sitt stora tal på krogen om revolutionen som ett sätt att krossa makten i alla dess former. Men jag tror inte att Morante följer Davide ända ner i det bittra nederlagets slutsats att makten med dess förtryck, utsugning, krig och folkmord alltid kommer att återuppstå och att ingenting någonsin kan bli bättre. Som jag ser det är det viktiga i berättelsen i stället Useppes närvaro på osterian. Han förstår inte mycket av vad Davide talar om men sitter ändå trofast vid den älskade vännens fötter och blir så en illustration till vad denne också säger i sitt stora tal, nämligen att vi måste lära oss känna igen Kristus i varandra. För gör vi det, kan vi inte göra andra människor illa.

Elsa Morante var döpt och troende, och det finns en omisskännlig kristen klangbotten i hela ­romanens människosyn och perspektiv på världen. Men hon var samtidigt i opposition mot kyrkan som institution och som organ för makten och bör i så fall närmast kallas ”kristen anarkist”, om man nu nödvändigtvis måste åsätta henne en etikett.

Ända sedan ”La Storia” utkom har det – i Italien – förts en häftig debatt om romanens politiska tendens. Somliga har stämplat Morante som ”reaktionär”, eftersom historien hos henne enbart är någonting ont, en fråga om ständiga krig och övergrepp, medan ”det goda” förknippas med naturen och själva livet, ofta symboliserat av moderskänslor och vårdinstinkter oavsett om det nu rör sig om människor eller djur. Denna typ av kritik har ofta kommit från radikalt vänsterhåll, från personer som inte uthärdar att det arbetande folket i denna roman framstår som offer snarare än som själva den drivande kraften i historien.

Jag menar dock att dessa kritiker förbiser själva poängen med romanen. ”La Storia” är skriven som en protest eller ett skri av smärta riktat mot världskrigets männi­skoslakt. Författaren har också, som inledning till varje nytt romankapitel, inflikat faktaspäckade uppräkningar av vad som hände, år för år. Och hon visar både i sitt i urval och i sin tolkning av historiska fakta att hon långtifrån var någon politisk idiot.

Skulle då Morante verkligen ha skrivit denna roman om hennes avsikt hade varit att förneka att en annan värld är möjlig? Tanken är befängd. Jag menar att ”La Storia” måste läsas som en uppmaning till alla människor att handla så att världen blir en plats där även värnlösa barn som Useppe, kuvade kvinnor som Ida och ynglingar som Nino och Davide har en framtid. Och hur en sådan roman skulle kunna vara reak­tionär förstår jag inte.

Men det är sant att Elsa Morante är en ovanlig och egenartad författare som det är svårt att förhålla sig likgiltig till. Antingen älskar man henne eller också tar man avstånd. De italienska kritikerna var, när ”La Storia” utkom, till övervägande delen entusiastiska. Men minst lika viktigt har läsarnas gensvar varit. Morante utformade sin roman med tanke på en bred publik, hon ville verkligen läsas ”av alla”, och jag tror man kan säga att hon blivit bönhörd.

Det är något i hennes tilltal, profetiskt och barnsligt till klangen, som går direkt in i hjärterötterna hos läsaren, samtidigt som skildringen av människor, miljöer och historiska skeenden är realistisk och kristallklart åskådlig. Ja, hennes berättelse har just den leggerezza som hon eftersträvade, en lätthet som hon själv mött hos så skilda mästare som Mozart, Stendhal och Rimbaud.

På senare tid har jag sett ett nytt slagord dyka upp i italienska fredsdemonstrationer. På banderollerna står det inte längre enbart Un altro mondo è possibile (En annan värld är möjlig) utan också La Storia siamo noi (Det är vi som är historien). Jag tror att det skall tolkas som ett svar på Elsa Morantes uppfordrande maning, den som hon formulerade med sin roman ”La Storia”. Och jag är övertygad om att hon i sin himmel gläds åt detta slagord, speciellt som det är unga människor som framför det, ungdomar som protesterar mot vår tids förödande krig, i Irak och Afghanistan.

Margareta Zetterström är författare och kulturskribent.