Den 21 maj 1821 skrev den på sin tid välkände brittiske nationalekonomen J R McCulloch ett upprört brev till kollegan, den ännu mera kände börshajen och ekonomiske skribenten, David Ricardo. McCulloch var upprörd för att Ricardo i den senaste upplagan av ”Principles of Political Economy” hade lagt till ett kapitel, ”On Machinery”, där han pläderade för att införandet av maskiner i den brittiska textilindustrin mycket väl kunde leda till arbetslöshet.

Det passade sig inte att Ricardo gav legitimitet åt denna i grunden lika felaktiga som farliga uppfattning, menade McCulloch. Han såg för sig att den tidens maskinvräkare – ludditerna – skulle få vatten på sin kvarn när de gick runt på landsbygden i Midlands rika jordbruksdistrikt och med sin mytiske kapten Swing i spetsen slog sönder tröskmaskiner. Men Ricardo stod på sig. Mekanisering kunde mycket väl innebära arbetslöshet eftersom maskiner slog ut arbetskraft och minskade efterfrågan på livsmedel vilket i sin tur minskade BNP. Den tekniska utvecklingen var alltså inte entydigt till godo för arbetarklassen. McCulloch (liksom kollegor som Thomas Robert Malthus) tyckte uppenbarligen inte alls om den sanning som Ricardo tyckte sig ha fått uppenbarad.

Det är inte ovanligt att nationalekonomins vetenskaplighet ifrågasätts – och man pekar då på problemet att skilja mellan det som är och det som bör vara. När kommittén för Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne på höstkanten varje år presenterar sitt prisförslag dyker det regelmässigt upp personer som menar att nationalekonomin inte är en vetenskap, utan en form av tyckande. Samma uppfattning återkommer ofta i medierna där ekonomer inte sällan ses som anhängare och förespråkare av (ny)liberala idéer och marknadslösningar. Vetenskapligheten blir ett slags täckmantel för ideologiserandet.

Denna uppfattning är förvisso inte på något sätt ny. Beskyllningen att ekonomer blandar samman vetenskap och ideo­logi är lika gammal som ekonomiämnet självt. Och lika länge har det gjorts gällande att ekonomer tenderar att stå på de starkares sida och inte hörsamma den svages krav på rättvisa. På 1700-talet betraktades nationalekonomin rentav som en gren av moralfilosofin – ledande ekonomer som Adam Smith och David Hume var ju i botten professorer just i detta ämne. Under 1800-talet kallades också ämnet ”politisk ekonomi” vilket antydde svårigheten att dra en bestämd gränslinje mellan ekonomi och politik. Det var även då som ekonomerna slutgiltigt kom att betraktas som de nakna marknadskrafternas försvarare. Den politiska ekonomin kom att kallas ”den dystra vetenskapen”. Ingenting kunde man göra åt marknadens utdelande av vinst- och nitlotter – på sikt blev allt bättre om man följde marknadens lagar. Detta var förvisso inte alla ekonomers ståndpunkt. Men det blev alltså denna bild av nationalekonomin – korrekt eller inte – som kom att dominera därefter.

Ända sedan 1700-talet har ekonomer lidelsefullt engagerat sig i samhällsdebatten. Det gällde inte minst de nyss nämnda Smith och Ricardo som riktade sin kanonad mot den gamla merkantilistiskt präglade privilegiestaten (”old corruption”). Det gällde vidare också under 1800-talet då striden stod het kring frågan om tullar, industriregleringar och socialt skydd för arbetare. Ekonomer ställde upp på båda sidor, även om huvuddelen var klart liberalt inriktade. Förvånansvärt nog har dock alla de som förespråkade sociala reformer och skydd för de svaga glömts bort. Övergår vi till 1900-talsekonomer som J M Keynes, Joseph Schumpeter och Friedrich Hayek går det inte heller att ta miste på deras lidelse för opinioner och åsikter om vad som är rätt och fel.

Särskilt vänsterinriktade ekonomer och deras kolleger inom andra samhällsvetenskaper brukar rikta kritik mot förment ideologiska drag inom den gängse nationalekonomin. En i raden är den radikale amerikanske ekonomen Duncan Foley som i sin bok Adam‘s Fallacy: A Guide to Economic Theology (Belknap Press, 249 s) starkt betonar hur viktiga föreställningarna om gott och ont varit inom ekonomiämnet sedan 1700-talet. Genom att följa ekonomiämnets historia tillbaka till Adam Smith tycker han sig urskilja hur ekonomerna hela tiden vacklar mellan att vara vetenskapsmän och ideologer.

Ta bara det här med den så kallade osynliga handen. Ett av huvudbudskapen i Adam Smiths ”Wealth of Nations” är förstås att egennyttan är en mäktig kraft för att skapa välstånd åt alla (nåja, för de flesta i alla fall). Det är inte tack vare bagarens välvilja som vi får vårt dagliga bröd – utan tack vare hans egennytta. Låter man egennyttan frodas leder det till det bästa gemensamma resultatet. Men egennytta kan förstås också leda till andra, mindre behagliga saker. På kort sikt kan den leda till att vissa faktiskt blir utan mat på bordet eller att deras kost blir allt magrare i förhållande till andra gruppers. Vad man anser vara bättre eller sämre – exempelvis en mindre total inkomst på lång sikt men en bättre fördelad sådan – är förstås en värdefråga. Adam Smith ansåg nog att mänskligheten på sikt kunde tåla en sämre fördelad men högre total inkomst. Men han var samtidigt full av dubier och menade att de ökade rikedomarna måste användas för att förbättra läget för de fattiga.

 Ett annat exempel är 1800-talets stora stridsäpple: frihandel kontra protektionism. Enligt Smith, Ricardo och många andra skulle frihandel på längre sikt innebära att alla gynnades. Samtidigt var de medvetna om att vissa kunde förlora på kort sikt (och i det långa loppet kan vi ha dött i väntan på det goda, för att travestera Keynes). Därför menade de att frihandel bara kunde införas gradvis och särskilt Smith lade till många undantag till grundregeln om fri handel. Frågan om vi vill acceptera att många får det sämre på kort sikt för att alla skall få det bättre på lång sikt är också en värdefråga som det finns flera möjliga svar på. Så länge nationalekonomerna nöjer sig med att analysera om det är sant att mycket måste bli sämre för att det skall gå mycket bättre längre fram är allt gott och väl. Till ett sådant uttalande kan man ta ställning utifrån vetenskapliga kriterier. Men när de samtidigt väljer att uttala sig om vad som är bäst eller förnuftigast blir de ideologer eller moralfilosofer.Tyvärr nöjer sig de flesta med att konstatera just detta: att ekonomer många gånger går ut­över sin roll som vetenskapsmän och att de är bundna av sin tids uppfattningar.

Också Foley nöjer sig med att konstatera att nationalekonomin måste bli mer öppen och prövande. Den måste bli mer generös när det gäller alternativa synsätt och i hög­re grad erkänna existensen av värdeproblem i allt vad de säger. Det låter förnuftigt och välmenande – men blir väl allmänt.
Två frågor måste enligt min mening ställas för att fördjupa diskussionen: för det första huruvida nationalekonomerna på något sätt mer än andra har att brottas med problemet om ideologi och vetenskap och för det andra hur man skall förhålla sig till det.

 Självfallet har inte nationalekonomin någon särställning i detta avseende. Alla vetenskaper – inom humaniora, samhällvetenskap liksom naturvetenskap – har att tampas med samma grundläggande problem. Någon ”ren” vetenskap obesmittad av tidens fördomar och dagens ideologier existerar inte och kan inte göra det. Inte minst sedan vetenskapshistorikern Thomas Kuhn för snart femtio år sedan lanserade begrepp som ”paradigm” och ”normal” kontra ”revolutionär” vetenskap är vi medvetna om att de frågor som vetenskapsmän förmår ställa är bundna till tid och rum. De är knutna till de begrepp som vi skapat för att förstå en i många avseenden bångstyrig verklighet som inte låter sig klassificeras på något enkelt sätt. Vi ser helt enkelt världen genom den lins som vi själva skapat.

Och den kan aldrig göra oss allseende hur mycket vi än anstränger oss. Utan tvivel består denna lins även av starka föreställningar om rätt och fel, liksom av frågor som Foley i sin bok kallar ”teologiska” men som snarast bör betraktas som moralfilosofiska. Linsen innefattar även spekulationer kring frågor om historiens drivkrafter och mål, om vad samhället egentligen är för ett slags väsen och vad som konstituerar en människa. En ren vetenskap helt utanför sådant går knappast ens att tänka sig. Det gäller förstås i lika hög grad nationalekonomin som andra vetenskaper.

Ett sätt att möta detta dilemma är att hylla kunskapsrelativismen som ideal och abdikera från ambitionen att försöka skilja deskriptiva från normativa beskrivningar. Inom nationalekonomin har bland andra amerikanen Deidree McCloskey förespråkat att ämnets kärna är ett slags retorik där de som vinner i ämnets skönhetstävling framstår som de bästa vetenskapsmännen. Sköna och vackra teorier (vare sig de är sanna eller falska) vinner alltid över de mindre tilltalande. Men detta är en djupt pessimistisk, för att inte säga cynisk uppfattning. Och liksom all kunskapsrelativism leder den till besvärliga motsägelser. De som hävdar sådana uppfattningar brukar ofta utgå ifrån att just det de säger är ”sant”. Varför skall jag tro på dig bland alla när du säger att all kunskap är relativ, ja kanske rentav ideologisk?

 Det finns också en annan utväg ur detta dilemma som kanske varken är särskilt enkel eller heroisk. Vetenskap handlar om att försöka nå kunskap på ett systematiskt sätt. För att bedriva vetenskap måste man utnyttja ett regelverk som delvis skiljer sig åt mellan olika vetenskaper men som också innehåller mycket gemensamt. Den kanske mest grundläggande regeln är den som Gunnar Myrdal för länge sedan formulerade; att man låter ”fakta sparka”: för att kallas vetenskap måste det åtminstone i princip gå att undersöka och testa alla teorier och utsagor om verkligheten.

För att genomföra detta test använder vi regler som förvisso förändrats under historiens lopp, men som är de bästa som vi för tillfället gemensamt kan enas kring. Därför är vetenskap också en social aktivitet som bara kan utvecklas genom övning och diskussion. Men inte heller här kommer man kanske fram hela vägen. Trots god vilja kan vi inte lyfta oss i håret och se våra egna begränsningar och fördomar. Men självfallet måste vi försöka så långt det är möjligt.

Även nationalekonomer måste anpassa sig till ett sådant regelverk och försöka skilja mellan vad som är och vad som bör vara. Anledningen till att de inte alltid gör det är lika trivial som oheroisk: de lockas och smickras att göra sådana överträdelser av frågvisa journalister eller av uppdragsgivare som gärna vill legitimera sina intressen i vetenskaplig form. Alternativt brinner de helt enkelt lidelsefull för något. En orsak till att just nationalekonomer beskylls för att vädra åsikter i stället för fakta är att de så ofta förekommer i samhällsdebatten. De tillfrågas ständigt om sina åsikter om både det ena och andra. När många av dem också är anställda av någon intresseorganisation kan det bli särskilt svårt att hålla tungan rätt i mun. Ett tillkommande problem är kanske också att nationalekonomer ofta framhäver sin egen vetenskaplighet i förhållande till andra, särskilt samhällsvetare och humanister. Men inte heller på detta område är det särskilt gångbart att dra en bestämd rågång till andra discipliner. Också ekonomerna har problem med sina värderingar – som vi sett.

Alltså är det egentligen inte något särskilt med nationalekonomin. Vi måste kunna förvänta oss även av dess företrädare att de förmår skilja mellan vetenskap och ideo­logi. I detta brister de inte sällan. Å andra sidan finns det sådana som Ricardo som inte väjer för att säga obekväma saker. Nyligen påpekade Lars Calmfors att ett sätt kanske vore att de avstod från att delta i den publika diskussionen. Det tror jag vore ett misstag. Ekonomerna behövs i samhällsdebatten. Men de behöver ibland sannerligen bättre skilja på sina olika roller.