Kritikern Gunnar Ekelöf sökte i en bok efter huvudmotivet, "dess verkliga ryggrad". Han var snäll men hård; litteratur måste bottna i en individ och ha färgats av dess erfarenheter. Hans samlade BLM-recensioner finns nu i en volym.

Av Erik Bergqvist

I Sverige späker vi oss ofta med påståendet att vi lever i en kulturell blåbärsnation, vilket förvisso har en del täckning i verkligheten. Men antagligen är detta mantra delvis självuppfyllande; eftersom vi är så kulturellt futila kan det, eller får det, inte finnas några konstnärsgiganter här, knappt ens någon som reser sig över det jämngrå. Därför är det skönt att återkomma till Gunnar Ekelöf; han förstod aldrig vitsen med att älta den svenska dragnigen åt isolationism, men inte heller ville han förringa det traditionellt svenska, om det så gällde Linnés torrt ljusa reseskildringar, gös enligt Cajsa Warg, Bellmans Stockholm, dans på bryggan eller vandring i svampskogar. I Ekelöf har Sverige en intellektuell (ej intellektualistisk) rese vars livsverk tonar som en orgelpunkt mot vilken hela den moderna litteraturen kan erfara sina egna melodier, eller kanske tvärtom: en melodik som gör vår egen beständighet (jag tänkte skriva tröghet) så mycket påtagligare. I denna förankrade rörelse, traditionsvärnande förnyelse, finns något osårbart hos Ekelöf, något som knappast mer än vajar i litteraturens allt snabbare, för att inte säga alltmer neurotiska, vindkast - det har ändå gått 35 år sedan han dog. Det räcker ibland att tänka på Ekelöf för att allsköns bagateller skall återfå sina rätta proportioner, för att människan skall sänkas till människan - en varelse, för övrigt, som kan få ut lika mycket av att läsa Vergilius i original som att driva runt i en eka.

I den ansenliga volymen Kritiker i BLM, innehållande Ekelöfs samtliga recensioner skrivna för Bonniers Litterära Magasin (Gunnar Ekelöf-sällskapet, inledning Magnus Halldin, efterskrift Lars Gustafsson, 598 s) påminns man från ett lite annorlunda håll om Ekelöfs allsidighet och språkliga bravur. Samtidigt har texterna ackumulerat glöd och stiltje från nästan fyra decenniers kulturklimat. Redan här skall sägas att boken inte minst utgör högklassig underhållning, perfekt för nattduksbordet eller, varför inte, som högläst entrée till matbordet.

Mellan 1934 och 1962 skrev Ekelöf för BLM:s räkning drygt 200 recensioner, däribland krior under avdelningen "Från bokhyllan", där skribenten fick skörda läsefrukter ur sitt privata bibliotek. Antalet kanske inte verkar så olidligt stort beaktande tidsspannet på nästan 30 år, men då bör man veta att Ekelöf även medverkade i en hoper andra publikationer, såsom Social-Demokraten, Vi, Konstrevy och Dagens Nyheter; tidvis hade han artiklar att leverera dagligen, vilket renderade honom ungefär lika mycket vånda som arvode och erkännande. Varjämte han förstås arbetade med översättningar, egen poesi och prosa. Mycket i BLM var därtill ett slags paraplyrecensioner, ihopbuntande två eller tre - med poesi upp till sex-sju - böcker i stöten. Ekelöf bidrog även med essäer och enkätsvar, men de ingår alltså inte i föreliggande volym.

Om än genomgående nöjsamma, ofta briljanta, är väl inte varje recension lika, vad skall vi säga, brännande. Tidspressen kan inte enbart ha varit den välvilliga påfösare som drev fram färdiga produkter, särskilt inte som den ofta kombinerades med kritikerns högst ambulerande boendesituation. Och till och med på Ekelöf, som ju lär ha haft den egenheten att han i takt med stigande promille blev allt klarare - åtminstone i viss utsträckning, och exempelvis cykling undantaget - lär det utförliga drickandet ha verkat menligt åtminstone på orken. Människan kan inte leva på spiritus allena; hon behöver även mineraler och sömn.

Därtill torde vissa bokuppdrag (rätt många) ha väckt ett på sin höjd flämtande intresse hos Ekelöf. Det är påfallande vilket väderkorn mannen hade: de böcker han prisar har med få undantag verkligen överlevt, eller - man känner till dem, på något outgrundligt vis, medan de som får underkänt i allmänhet är komplett eller så gott som glömda. Den bästa kritikern, frestas man sammanfatta, är den som efteråt - gärna upp till ett halvsekel efteråt - visat sig ha varit framsynt (och råkar man själv vara kritiker påminns man härvid, liksom i ett blixtskens generande uppriktighet, sina egna, sannolika stolpskott).

Kritikern Ekelöf sökte i ett skönlitterärt verk - eller fackböcker, som han också recenserade - framför allt huvudmotivet, "dess verkliga ryggrad". Samtidigt dröjde han ofta vid enskildheter, enstaka citat eller uppflammande skärvor som kunde spegla en större bild. Någon gång händer det väl att denna till mästerskap odlade metod, eller låt oss hellre kalla det blick, blir lite svepande, redan på förhand fixerad vid Motivet. Fast å andra sidan kanske de medelmåttiga eller dåliga böckerna skulle framstå som ännu taffligare om de presenterades med större närsynthet. Ekelöf var en snäll människa. När han i grunden var skeptisk till ett alster underlät han aldrig att lyfta fram förtjänster, ansatser som pekade framåt. Hans negativa omdömen är aldrig ohövliga, alltid sakliga, även om man mellan raderna kan ana en strängare hållning. I en recension, författad efter ännu ett lass umbärlig dikt, konstaterar han till exempel att "skrivbordlådorna vädras lite varstans"; ett annat ställe talar om "papegojpoesins tider", utan att närmare ange de skyldiga fåglarna. Privat kunde Ekelöf vara lika frank, ehuru på ett annat vis (jag citerar från ett brev i Carl Olov Sommars biografi): "Det är tröstlöst att skriva artiklar om skit."

Snäll men hård; det kan ändå inte ha varit drömföre att som debutant (eller etablerad amatör) hamna på Gunnar Ekelöfs arbetsbord, där varken döda rosor i en tjusig form, kvalmigt sentiment eller oset av billig rökelse undkom kritikern. Tillåter man sig ett hekto cynism kanske den ekelöfska auktoriteten i alla fall bidragit till att en och annan verspratare med vinglig självsyn sadlade om pegasen, rentav lät den springa, och gjorde något mer passande av sitt liv.

Några anmälningar har fått snudd på klassikerstatus, den om "mannen utan väg" till exempel - en av få recensioner som, ehuru inte odelat positiv, visade förståelse för Erik Lindegrens "sprängda" sonetter. Ekelöf avläste framförallt det musikaliska formtänkandet hos Lindegren. Visserligen hade de båda poeterna råkats hemma hos Knut Jaensson och Tora Dahl på Lidingö redan 1939, så det är väl tänkbart att de kommit i slang om skrivandet, men framför allt hade ju Ekelöf själv varit inne på liknande principer i sin debutbok "sent på jorden" (1932), som Lindegren givetvis hade läst.

Annat i BLM-luntan är suveränt inkännande i största allmänhet: texter om Faulkner, Tage Aurell, det mesta som har med 1700-talet (Ekelöfs favoritsekel) att göra, Karin Boye, Dostojevskij. Av andra recensioner hade åtminstone jag väntat mig något mer - om låt säga Camus "Främlingen" eller Rilkes "Malte Laurids Brigge" - och när jag säger "något mer" menar jag möjligen en uppenbarare lidelse. Kanske förvånas man av tonfallet, det för en kritiker så eftersträvansvärda lediga och myndiga tonfall som Ekelöf hade också då han stod öga mot öga med ett mästerverk. Inget flås, inga banderoller, bara lugn tanke.
Är man läsare av poesin kan man också roa sig med att se hur somligt föregriper eller spillt över från dikter. Ibland är det rentav ordalydelser som först knådats i en anmälan för att något senare, i boklig hägn, presenteras i gräddat skick (men som alla barn vet kan degen vara lika smaklig). När Ekelöf till exempel, i sin recension av två essäsamlingar av Hans Ruin (BLM 1/1941), talar om "att vinna makten genom att avstå den" är det förstås en etyd till eller variant av resonemangen i "Tag och skriv", portalen till en av den svenska poesins mest inflytelserika diktsamlingar "Färjesång" (1941):

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika:
Hur sällan mänskan äger makt
att avstå makt!
Att avstå jag och talan, avstå -
det enda som ger makt.

Ibland märker man i stället en omskriven poetik: "Sagan [Kung Markatta] är här som en växelström mellan natur och parodi, mellan mening och nonsens". Författaren som skriver så, i slutet av 1949, har i sin egen dikt själv börjat svänga i riktning från mening till nonsens, till vad som några år därpå skulle blomma ut i samlingen "Strountes".
Ekelöfs blandade kort röjer envisa mönster, av vilka det starkaste nog är hans kärlek till originalitet, till äkthet. I recensionerna blir detta tydligt. Han reagerar osvikligt mot allt patenterat eller schematiskt; positivt laddade ord som "levande", "sovrad" eller "individualiserad" står i ett starkt spänningsförhållande till negativa dito som "nivellering", "typiserad" och "schablonmässig".

God litteratur, menar Ekelöf, är personligt skriven, måste bottna i en individ och måste ha färgats av dess erfarenheter. "Vad man begär av en bok", inleder han en artikel från 1947, "är väl att den skall ge någonting utöver det estetiska, någonting av ett livsresultat." Här avtecknar sig förstås inte bara en konstnärlig utan också en filosofisk grundsyn, präglad av en vittförgrenad humanism: endast genom att vara sig själv, genom det personliga - aldrig genom det standardiserade eller allmänneliga - kan man nå andra människor, finna gemensamhet utanför den omutbara - och alltså nödvändiga - ensamheten.
När recensenten Ekelöf ventilerar sitt samhällsengagemang är udden vanligen riktad mot just tidens folkhemska ideologi som, socialbürokratisk och hygienisk, hotade att platta till allt det som lever och är unikt.

Carl Olov Sommar spårar i sin biografi detta persondrag, denna högt utvecklade sensitivitet för nyanser, till diktarens högborgerliga uppfostran. Barnet Ekelöf skolades tidigt i såväl förmågan att känna igen och uppskatta det individuellt utprovade - skräddarsydda kläder, till exempel - som att identifiera och värdera mat och dryck, konstföremål och möbler.
Liksom språket, kan man tillägga. Inkråmet är förstås vanskligt att skilja från ytan, men vad som borde göra "Kritiker i BLM" till om inte en kioskvältare så i alla fall en säljframgång så är det ju Ekelöfs redan vid första ögonkastet så attraktiva, variationsrika prosa. Rolig är han också, det får inte glömmas. De talrika ordsynteserna - "pantagruelistiska" (efter Rabelais "Pantagruel"), "kurialspråk" och annat - ger extra sälta. De många uttrycken på franska, latin, engelska och tyska är befriade från all pose - är ibland i så fall milt ironiskt poserande, från en dandy med monokel (Ekelöf skådespelande sin egen myt, prövande sin omgivning). Och man får inte glömma att detta tilldrog sig en tid då man i Sverige tillskrev kulturspråken större betydelse; det som i dag kan verka spränglärt var i går läroverksrabblande. Alldeles oavsett att Ekelöf var beläst som f-n själv.

Hans bildspråk är på en gång prövande och mitt i prick: "Strindbergs lyrik är i någon mån som ett diamantborrningsprov, den ger kortfattat besked om hela malmkroppens beskaffenhet." Någon gång gör han längre utflykter, med närapå bellmanskt friska (eller förfriskade) iakttagelser - som inför Lennart Hellsings kinesiskt-japanskt färgade diktsamling "Kalejdoskop": "Man tycker sig se honom i en taoistisk mantel, med händerna instuckna för morgonkylan, något böjd, medan i bakgrunden en broderad, körsbärsmynt skönhet (platt som en planka och utan antydan till cythereiska attribut) gör en förfinat hjälplös handrörelse mot en knotig stam."

"Nu finns bara skogen kvar", skrev Lars Gustafsson 1968 i BLM:s dödsruna, här omtryckt. Gustafsson syftade förstås på den täta vegetation av analyser, tributer och kommentarer (och understreckare i SvD) som, vid sidan av Ekelöfs egna insatser, växt upp runtom honom. Inte har detta knakande och knoppande precis avtagit sedan dess, hur många avhandlingar finns det till exempel om Ekelöf? Hur många punktstudier? Hur många C-uppsatser? (Här blir man alldeles yr.) Hur många av hans ord har inte ympats in i det svenska språket? Inte så många som, säg, Strindbergs, men i alla fall. Ja, en väldig skog är det, man går vilse, men det är samtidigt en ganska behaglig vilsenhet, eftersom man alltid har tillgång till källan. Och efter att ha umgåtts med BLM-texterna tycker man sig se en ny figur, eller snarare en bekant främling, i ögonvrån: tweedklädd, med pipa och ett snett leende. Det är skogvaktmästaren.

Erik Bergqvist är poet och kritiker i SvD.