Ett hus, högre än något annat, håller på att byggas i Dubai. Redan­ 600 meter högt fort­sätter tornet att växa. Allt smalare sträcker det sig upp, upp för att lägga mottävlarna så långt under sig som möjligt.

Naturligtvis är huset en symbol. Det reser­ sig som den högsta av staplarna i ett diagram över välstånd och uppmärksamhet. Ett välstånd som på bara en generation förvandlat landet vid Persiska viken från en liten lokal angelägenhet till något världen utanför måste förhålla sig till. Att Stockholmsbörsen numera ägs av Dubai är mer än en symbol över den ekonomiska maktens förskjutning, men viktigare är ändå vad detta kommer att betyda för kulturen. För de andra städerna i världen.

Dubais byggande överträffar allt. En tredjedel av världens byggkranar lär vara igång i landet och alla projekt verkar mätas­ efter samma mått – störst i världen. Det har lett till att landet har tagit sig ut i vattnet, och att vattnet tagit sig in i landet. En hel ny arkipelag med det blott­läggande namnet ”The World” är byggd flera kilometer ut i havet. Med gigantiska sandförflyttningar har en pointillistisk bild av världen skapats, synlig endast från luften (eller via Google Earth). ”Länderna” är givetvis till salu, och de flacka sandreven kommer snart att vara förvandlade till privata villaområden. ”The World” är den ­extrema finalen på detta koloniserande som inleddes med de enorma palmliknande halvöar som femfaldigade det lilla landets kuststräcka. Om all den kust som nu konstrueras skulle läggas ut i en linje ­skulle den sträcka sig från Kuwait och ­sluta någonstans i Pakistan. Miljarder ton med sten (som inte finns i landet utan transporteras dit med lastbil) och sand har använts. I fråga om att skapa konstgjorda miljöer överträffar landet allt. Skidbackar inomhus i världens hetaste klimat, konstbevattnade parker, motorväggrenar och sjöar, allt med destillerat vatten. Att Dubai också har världsrekordet i ekologiskt fotavtryck är förmodligen överflödigt att påpeka.

Allt detta i ett land som in på 1960-talet levde med pärlfiske som största export­inkomst. Dubai blev rikt på oljan, men dagens­ byggboom betalas ur plånböcker från hela världen. Inte minst ryska: Dubais växling från olja till turism och shopping sammanföll med Sovjets sammanbrott och den ryska marknadsliberalismen. I Dubai fann de nya förmögenheterna en plats att investeras och spenderas. Nyckeln heter skattefrihet. I Arabemiraten ­existerar ingen inkomstskatt, ingen tull, ingen moms, ingen företagsbeskattning. När vinsten ändå faller tillbaka till ägaren/regenten behövs de inte. Idag står oljan för mindre än en tiondel av landets inkomster. Dubai har satt exempel för Arab­emiratets andra länder, men ingenstans är turismen lika stor och ursprungsbefolkningen lika liten. Över sex miljoner människor besöker landet varje år och färre än en femtedel av invånarna är födda i landet.

Denna acceleration, där byggandet gått från noll till hundra på några decen­nier, har nyligen också gene­­rerat ett par böcker: Al Manakh (red Mitra Khoubrou, Ole Bouman och Rem Koolhaas, Stichting Archis), en 500 sidor brokig blandning av hänförelse och fakta är egentligen tre separata delar samlade mellan samma mjuka pärmar. Den första ­delen, ”Dubai Guide”, är en samling iakttagelser och spridda fakta från Mouta­marat, en arabisk think-tank; andra delen, ”Gulf Survey”, är en samling artiklar och intervjuer gjorda av AMO, den skrivande delen av arkitekten Rem Koolhaas kontor OMA; tredje delen, ”Global Agenda”, är en önskelista i text och foto med de frågor som borde stå på alla planerares dag­ordning, sammansatt av den holländska tidskriften Archis. Samtidigt kom den danske arkitekten Boris Brorman Jensen ut med boken Dubai: Dynamics of Bingo Urbanism (Ideabooks, 160 s). Det är en sprakande berättelse om en stads­kultur som lett författaren till att uppfinna mängder med nya begrepp: jackpot communities, scripted space, fake­lore, implanted heritage och så vidare. Allt för att poängtera avståndet mellan denna nyliberala kosmopolism och den europeiska eller amerikanska stad de kan påminna om.

Dubai har byggts helt utan uttalade teorier eller­ manifest. Just därför blir logiken bakom denna värld av paradoxer som håller på att resa sig ur havet och ur sanden, så tacksam att studera. Där finns inget parlament, ingen moské, ingen park, inget konserthus som kan ge staden en offentlig struktur. Där­emot världens största shoppingarkader. Den fysiska strukturen skrivs av motor­vägarna. Mellan dessa ligger ökensanden orörd till en exploatering drar igång. Staden ser ut som den spelplan den också är; därav Brorman Jensens begrepp ”bingo­urbanism”. Det gäller att muta in rätt ruta.

Den förstnämnda boken har inte samma kritiska grundton. Som titeln antyder är dess ambition att registrera och notera, utan vare sig åsikter eller moraliseranden. Men även statistik och intervjuer förmedlar samma budskap som den polemiska ”Dynamics of Bingo Urbanism” – man måste förhålla sig till vad som sker i Dubai. Staden är en extrem variant av det konsumtionsdrivna byggande som präglar mycket mer än enbart oljeländernas och tigerekonomiernas stadsbyggande. Arab­emiratens stadsstater fungerar mer som företag än som städer i europeisk mening. Investeringar styrs av en lönsamhets­doktrin. Eftersom länderna i princip är monopol, betyder det att också mång­falden måste konstrueras, med en påtagligt banal pluralism som resultat.

I förordet till ”Al Manakh” (vilket i ­boken översätts med ”klimatet” och en oreserverad koppling till de latinska språkens ”almanacka”) förklaras vilken nytta boken har för arabiska verkställande direk­törer. Här blandas handfasta råd om hur shopping kan göras till en upplevelse med självkritiska reflexioner om kitsch och miljö. ”Benettonidealism” är det ord Brorman Jensen skulle kunna använda för ­sådana försök att köpa sig förtroende. Böckerna speglar på så vis framåtskridandet med både skräck och förtjusning. Att rapporten från AMO inte alltid är så trans­parent som det kan ­verka, visas bland ­annat genom att OMA:s egen inblandning i planeringen osynliggjorts. En bok om Arab­emiratens tillväxt av ett arkitektkontor som sam­tidigt fiskar efter uppdrag i samma vatten kan aldrig bli oavhängig. I synnerhet inte när projekten värderas ­efter deras lönsamhet och boken förklarar hur denna skall beräknas.

Att konstruera samhällen utifrån lönsamhetsaspekter är dock inget nytt. Så planerades alla svenska bruksorter, från 1700-talets patriarkala samhällen till efterkrigstidens folkhemsbruk. Skillnaden är att invånarna alltid ­definierades som producenter, vilket öppnade för en bredare syn på människan än när de enbart defi­nieras som konsumenter. I Dubais grannland Abu Dhabi planeras för närvarande en enorm kulturstad, med filialer till både Louvren och Guggenheimmuseet, samt därtill ett stort maritimt museum, ett scenkonsthus och ett biennal­område. Avsikten är inte på något vis att ge invånarna en historia, en identitet eller ens en kulturupp­levelse. Området planeras direkt utifrån kalkyler om kulturkonsumtionens lönsamhet. Med ett batteri av världsnamn inom arkitekturen ska ­anläggningarnas varumärken stärkas, för att om tio år göra Abu Dhabi till en av världens stora kulturdestinationer.

Det finns flera anledningar till dubier om det som sker i Dubai och dess grann­länder. För miljön är det ohämmade byggandet i ett av världens mest ogäst­­vänliga klimat naturligtvis katastrofalt. Och arbetsförhållandena för de hundra­tusentals gästarbetare som med mycket inskränkta rättigheter bor i länderna kritiseras ständigt. Därtill kommer den kulturchock länderna skapar åt sig själva. Spåren av den extremt flyktiga beduinkulturen har på bara en generation i princip raderats ut. Att också en självpåtagen kulturförstörelse kan bli traumatisk vet vi inte minst från det som skedde då Sverige på några decennier gick från att ha varit ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av dess rikaste.

Det saknas inte medvetenhet om dessa problem. Shejkerna och deras rådgivare strävar efter långsiktiga lösningar, men med en iver som ofelbart gör städerna till dokument över dagens tid och samhällssyn. På pappret är medvetenheten om stadsbyggandets aktuella frågor stor. Abu Dhabi lanserade nyligen ”Zero-carbon city”, en helt koldioxidneutral stad med maximalt återbruk och minimal resurs­användning, planerad för att fungera ­också den dag oljan tar slut. Att den väldiga ­expansionen förutsätter ett oinskränkt globalt resande är en sak, men de i grunden privata städerna kommer alltid att spegla enväldets struktur, även om en ­växande medelklass på sikt också skulle kunna komma att ändra statsskicket.

Att det byggs vid Persiska viken är kanske mindre problematiskt än att det ruineras. Men byggboomen återverkar också på vårt eget stadsbyggande. När Gazprom vill bygga ett 300 meter högt torn mitt i S:t Peters­burg kommer idén någonstans ifrån. Liksom svenska borgarråds visioner om 34 nya skyskrapor i Stockholm. Föreställningen om att stadsbyggandets uppgift är att slå rekord är ingenstans så uttalad som i Dubai. Uppmärksamheten skapar förväntningar på att arkitekturen inte bara manifesterar tillväxten utan också genererar den. Energin fascinerar, men arkitekturen påminner mest om att det finns bättre på annat håll. De nygamla kvarteren med traditionell bebyggelse ter sig paradoxalt nog mer moderna i sin kubistiska enkelhet än hotellens och arkadernas arabesker.

Dubai lever på att vara spektakulärt, samtidigt som platsen är tragiskt tom på innehåll. Ett Junkspace Delux, för att använda ett av Brorman Jensens många uttryck. Förväntningarna på att arki­tekturen skall vara spektakulär drivs av beställarna. Om ambitionerna förs över till ­Europa är det framför allt den befintliga staden som hamnar i kläm. Dynamiken kan i sig bli ett problem. Lyckas ett centrum, en gata eller en anläggning dra till sig stadslivet, minskar det som regel ­någon annanstans. Det som sker i lokal skala i vanliga städer, blir globalt i Dubai. Någon­stans måste det vanliga livet också levas, någonstans måste de tiotals miljoner människor man ser framför sig åka till Dubai varje år komma från. Att slåss om dessa globetrotters med Dubais medel är inte bara patetiskt, utan dessutom mycket riskabelt. Dubai har inga stadsvärden att förlora, men det har Europa.

Det höga huset i Dubai är en allegori över moderniteten. Tunt och glasklätt tecknar det en bild av det ultimata, på samma sätt som en gång Crystal Palace, det genomskinliga utställningspalats som byggdes i London 1851. Huset blev så betvingande att bilder av det spreds ända in i tyska bondstugor, och bilden av Burj ­Dubai är affisch redan innan huset står klart. Samtidigt är tornet dömt till att bli överspelat, såväl av ännu högre som av en annan agenda. Hållbarhet är en större utmaning än höjd, och då är den låga och täta medinan en mer förebildlig modell. Utvecklingen i Persiska viken garderar med att ta alla spår samtidigt. Kanske kan man ändå lära något av Dubai. Men att som Rem Koolhaas resignerat peka på den gamla världen som ett avslutat projekt och arabvärlden som den sista utopin ger knappast våra städer någon vägledning. Lär­domen blir snarare att alla stora projekt förutsätter ett kritiskt deltagande.