”Vi är ingalunda skapta för att kunna läsa. Människan uppfann läsandet först för några tusental år sedan. Och med denna uppfinning gjorde vi om själva det sätt våra hjärnor var organiserade på vilket i sin tur utvidgade våra tankemöjligheter och därmed förändrade artens intellektuella evolution.”
Så formulerar Maryanne Wolf – amerikansk neuroforskare och expert på barns utveckling – utgångspunkten för Proust and the Squid: The Story and Science of the Reading Brain (Harper Perennial, 320 s), en bok som är en hyllning till läsandets konst men med ett perspektiv som i första hand är kognitivt och biologiskt snarare än kulturhistoriskt eller psykologiserande. Vad hon förmedlar kunskap om är dels vad som hände i hjärnan när människosläktet lärde sig läsa, dels vad som händer varje dag när en ny liten människa lär sig läsa och dels – sist men inte minst – vad det är som händer när en människa har svårigheter att lära sig läsa.
Att Marcel Proust finns med i titeln är föga förvånande: han är den kanske mest vältaliga av alla de många författare som sett läsning som ett slags intellektuell fristad där människan har tillgång till tusentals olika verkligheter som hon troligtvis aldrig skulle uppleva annars. Att den skenbart obetydliga lilla bläckfisken också fått komma med är kanske mera överraskande men förklaringen är att den är en organism med en central axon, eller nervtråd, som forskarna intresserat sig för därför att de genom den lärt sig åtskilligt om hur neuroner kopplas och hur de kan reparera sig själva och kompensera när något inte fungerar. Bläckfisken blir, förstår man efter hand, en symbol både för den normalt läsande hjärnan och för den dyslektiska.
Men alltså: Om nu människan inte är genetiskt programmerad för att kunna läsa, hur kom det sig att denna förmåga så småningom uppstod?
Grundförutsättningen, förklarar Wolf, är hjärnans väldiga anpassningsbarhet, dess förmåga att upprätta nya förbindelser mellan redan existerande strukturer och att skapa områden som är mycket noggrant specialiserade på att känna igen olika informationsmönster. Den franske författaren Victor Hugo menade för drygt hundra år sen att alla bokstäver härstammar från egyptiska hieroglyfer och att de i sin tur var inspirerade av naturens värld och tänkta att likna floder, ormar eller liljestjälkar. Wolf föreställer sig att Hugo på sätt och vis kan ha rätt. Hon stöder sig på en fransk neuroforskare, Stanislas Dehaene, som menar att det handlar om ett slags återanvändning av neuronnätverk: att skilja mellan olika bokstäver och ord är besläktat med att skilja mellan olika fotspår eller mellan rovdjur och byte.
Det var genom skriften som det blev möjligt att dokumentera, kodifiera, klassificera och organisera. Genom skriften utvecklades vårt medvetande om oss själva och varandra, ja, rentav vårt medvetande om medvetandet som sådant. Wolf skisserar skrifttecknens historia från kilskrift och hieroglyfer över kinesiskan och japanskan fram till grekernas stora uppfinning, alfabetet. Det har visat sig att olika skrifttecken aktiverar hjärnan olika: alfabetisk läsning aktiverar i första hand den vänstra hjärnhalvan medan det kinesiska systemet aktiverar båda hjärnhalvorna.
Länge ansågs sumeriskan som det äldsta skriftspråket, idag finns det de som menar att egyptierna kan ha varit ännu tidigare ute, eventuellt så tidigt som 3400 f Kr. Sumeriska högreståndskvinnor kunde både läsa och skriva och har författat några av världens första kärlekssånger och vaggvisor. Ett exempel på en vaggvisa, som kunde varit skriven i dag: ”Kom sömn, kom sömn, kom till min son. Skynda dig sömn att komma till min son. Söv hans oroliga ögon, lägg din hand på hans strålande ögon, Och vad hans babblande tunga beträffar så låt inte babblandet hålla sömnen borta.”
När sedan sumeriskan gav vika för akkadiskan föddes redan en verkligt mångsidig litteratur: nu tillkom Gilgamesh-eposet, Hammurabis lagar, diverse medicinska skrifter och den allra första encyklopedin med den kanske inte helt anspråkslösa titeln ”Allt som är känt om universum” .
Är då alfabetet mera effektivt än andra system? Thomas Mann skrev en novell, ”Lagen”, om hur Moses efter att ha tagit emot de tio budorden från Gud ställer sig frågan hur han ska kunna förmedla dem till hela mänskligheten. Han inser att han måste hitta på ett universellt system som ska göra det möjligt för alla folk att läsa sina egna ord och så uppfinner han ett system i vilket varje tecken står för ett ljud, alltså alfabetet. Den stora upptäckt som det grekiska alfabetet bygger på är ju uttryckligen att den ström som det muntliga talet utgör kan analyseras och uppdelas i enskilda ljud.
Det är möjligt att det grekiska alfabetet underlättar läsandet genom att skapa en större medvetenhet om det muntliga språket. Däremot är det ingalunda givet – som man också ofta har hävdat – att alfabetet i särskilt hög grad uppmuntrar till nytänkande. Wolf instämmer snarare med den ryske 1900-talspsykologen Lev Vygotskij som hävdat att det inte är alfabetet som sådant som främjar intellektuell aktivitet utan snarare själva skrivandet. Att formulera muntliga ord och outtalade tankar i skrift ger våra tankar luft under vingarna, får tankarna att utvecklas och förändras. Just det här resonemanget är naturligtvis ljuv musik för varje lärare som någonsin försökt motivera tröga elever att skriva.
Otaliga författare har skrivit om hur de lärde sig läsa. Ett exempel är Jean-Paul Sartre som i sina memoarer berättat hur han systematiskt gav sig själv privatlektioner. Han brukade krypa upp i sin barnsäng med en bok som han kunde utantill och sedan dels recitera, dels dechiffrera texten sida för sida. När han kom till sista sidan insåg han att han kunde läsa och var utom sig av glädje.
Wolf beskriver läsinlärningens stadier från det första osäkra stavandet framåt. Hon är mån om att betona att man inte kan överskatta betydelsen av att barn tidigt, tidigt får sitta i en kärleksfull människas famn och lyssna på högläsning och följa med i boken, får lära sig rim och ramsor, över huvud taget får tala och lyssna på tal. Barn förstår tidigt att vissa bilder hör ihop med vissa berättelser och att berättelsernas ord uttrycker känslor från glädje till rädsla eller sorg; genom berättelser och böcker lär sig barnen en känslomässig repertoar. Vid ungefär ett och ett halvt års ålder infinner sig den stora insikten att allt har namn.
Men de sociala skillnaderna är enorma och djupt oroande. I femårsåldern har ett amerikanskt medelklassbarn hört 32 miljoner fler talade ord än ett barn från en underprivilegierad miljö. Barn mellan två och fem år lär sig mellan två och fyra nya ord varje dag men vid skolstart behärskar ett privilegierat barn runt 15000 fler ord än ett underprivilegierat och skillnaden påverkar självklart läsinlärningen, för här gäller Matteusprincipen att åt den som har skall varda givet: ett barn med ett stort ordförråd har inte bara lättare att känna igen de ord det redan kunnat en tid utan har också lättare att snappa upp nya ord och att av ett textsammanhang dra slutsatser om vad de kan tänkas betyda. Ett amerikanskt skolbarn förväntas under skoltiden lära sig 87000 ord, men amerikansk statistik visar att läsförståelsen idag är dålig hos mellan 30 och 40 procent av alla fjärdeklassister. Det är en dyster siffra för på fjärde klass ska det inte längre handla om att lära sig läsa utan om att läsa för att lära sig.
När en någotsånär rutinerad läsare läser får varje ord en halv sekunds uppmärksamhet. Wolf skildrar ingående hur denna halva sekund används, det vill säga hur vi börjar med att uppmärksamma bokstäverna rent visuellt, hur vi kopplar bokstäver till ljud, ortografi till fonologi och hur vi sedan övergår till att mobilisera vår kunskap om ordets betydelse. Det går självklart fortare att lära sig läsa ett språk som finska, svenska, tyska eller italienska där fonologi och ortografi på det hela taget motsvarar varandra än att lära sig läsa engelska där de inte gör det.
Än den verkligt kvalificerade läsaren, då? För en litteraturvetare är Wolfs beskrivning av de processer som äger rum i hjärnan på en gång provocerande och stimulerande: när man gör antaganden om vad texten kan tänkas betyda aktiveras ett system i båda hjärnhalvorna i närheten av Brocas område. När texten använder ord som är särskilt krävande i semantiskt eller syntaktiskt avseende interagerar detta frontalområde med Wernickes område i temporalloben, med vissa parietalområden och likaså med högra lillhjärnan. Vidare – och lika viktigt: när kvalificerade läsare integrerar sina slutledningar med sina bakgrundskunskaper förefaller det som om ett helt språkrelaterat system i högra hjärnhalvan kommer till användning.
Om litteraturvetaren kan ha svårt inte bara att förstå utan också att acceptera denna biologisering av sin läsupplevelse så är det sist och slutligen ändå trösterikt att Wolfs huvudbudskap är att den kvalificerade läsaren använder sin hjärna mycket mer mångsidigt än nybörjarläsaren: ”den kvalificerade läsaren är ett levande vittnesbörd om vår kontinuerliga intellektuella evolution.” Biologin bekräftar i själva verket bara vad otaliga humanister har varit övertygande om, nämligen att vi lär oss läsa med allt större urskiljning, känslighet och associationsförmåga. Med växande mognad styrs vårt läsande inte bara av vår kognitiva förmåga utan också av en allt rikare erfarenhet. Det är därför vi kan läsa om böcker – ofta flera gånger, ofta med allt större utbyte. Läsning förändrar våra liv men våra liv förändrar också vår läsning.
Men hur är det då med de människor som har svårt att lära sig läsa? Det finns ingen enda form av dyslexi, förklarar Wolf, snarare är det så att så gott som alla läsandets komponenter kan slå slint. Ändå förefaller det som om den dyslektiska hjärnan i många fall kopplar annorlunda, framför allt så att den i större utsträckning använder högra hjärnhalvan som för just det här syftet är mindre funktionell – ortografiska fonologiska semantiska syntaktiska och slutledningsmässiga processer är alla långsammare än i vänstra hjärnhalvan – men som annars anses höra ihop med kreativitet. Wolf som själv har en dyslektisk son räknar upp en hel rad begåvade och kreativa dyslektiker – Leonardo da Vinci, Thomas Edison som uppfann glödlampan, Albert Einstein, arkitekten Gaudí – men understryker att kampen mot dyslexin inte i första handlar om att ta vara på genierna utan om att inget barns potential ska behöva gå förlorad, att ingen ska behöva känna sig förödmjukad.
Wolfs kanske allra angelägnaste resonemang handlar om vart läsandet är på väg idag. Hon anknyter till gamle Sokrates som var emot skriftspråk som sådant bland annat därför att han oroade sig för en okontrollerad spridning av skenkunskap: är det inte tänkbart att hans farhågor är mer berättigade nu, i Google-eran, än på hans egen tid? Mer och snabbare kunskap betyder inte nödvändigtvis bättre kunskap. Finns det risk för att dagens ungdom – eller deras barn – kommer att sakna det tålamod som ska till för att verkligen transformera ord till tankar och tankar till en hel värld av möjligheter som man över huvud taget inte kunnat föreställa sig innan man började läsa? Kommer deras förmåga att läsa mellan raderna, att reflektera, att dra slutsatser att minska? Eller kommer de att utveckla helt nya, värdefulla läsfärdigheter och därmed ytterligare öka människans intellektuella kapacitet?
Wolf ger inga entydiga svar men hon understryker att det blir allt viktigare att ungdomar får lära sig att läsa på mer än ett sätt, att de lär sig undersöka vad olika textformer innebär, att de kan värdera, prioritera, analysera, ja, att de helt enkelt är bitextuella eller rentav multitextuella.
