När skarprättaren Anders Gustaf Dalman för exakt 100 år sedan, den 23 november 1910, med giljotin avrättade den för rånmord dödsdömde Alfred Ander innebar det en modernisering av dödsstraffets verkställighet i Sverige.

Dalman kunde från sitt yrkesmässiga perspektiv vara nöjd. Det hade gått mycket bra. Han kunde jämföra med sin egen första utförda avrättning av Yngsjömörderskan Anna Månsdotter tjugo år tidigare. Hon hade avrättats med yxa (handbila) och hade rört sig precis då han högg så att hugget träffade i vänstra käkbenet. Det hade stått mycket om det i tidningarna och många hade blivit upprörda. Med giljotinen gick det mycket snyggare till.

Avrättningen av Ander blev den sista i Sverige. Den från Frankrike importerade giljotinen kom bara att användas en gång. Tanken att avrättningar skulle utföras med hjälp av giljotin istället för handbila hade framförts på olika håll redan i mitten på 1800-talet. Argumenten handlade om säkerhet och etik. Många reagerade negativt eftersom giljotinen erinrade om skräckväldet under franska revolutionen. Med tiden ökade avståndet till franska revolutionen och 1906 beslöts att man skulle övergå till giljotinen.

Flera motståndare till giljotinen hänvisade till att dödsstraffet ändå snart skulle avskaffas i Sverige. Här fanns också en farhåga att en avrättningsmaskin, som innebar en snabb, relativt säker och relativt smärtfri död inför en mycket begränsad åskådarskara, skulle innebära en större acceptans för dödsstraffet.

I Sverige visade det sig att införandet av giljotinen blev ett steg på väg mot avskaffandet av dödsstraffet. Men frågan om huruvida mer tekniskt avancerade avrättningsmetoder istället kan vara ett steg bort från avskaffandet av dödsstraffet är inte inaktuell. Det är en av frågorna i The road to abolition? The future of capital punishment in the United States, redigerad av Charles J Ogletree Jr och Austin Sarat (New York University Press, 374 s). I boken diskuterar ett antal framstående jurister och samhällsvetare dödsstraffet i USA ur olika perspektiv.

Amerikanska avrättningar har genom historien gått från hängning och exekutionspatrull till elektriska stolen (första gången 1890) och vidare till gaskammaren (första gången 1921) för att sedan 1977 (då den infördes i delstaten Oklahoma) i allt större utsträckning domineras av giftinjektionen.

I alla delstater som har kvar dödsstraffet är giftinjektionen den dominerande metoden, i de allra flesta den enda metoden. I några delstater kan den dödsdömde välja mellan injektionen och någon annan metod som hängning, exekutionspatrull, elektriska stolen och gaskammaren. De flesta som kan väljer giftinjektionen.

I boken karakteriseras den utveckling som skett rörande dödsstraffets verkställighet i USA under det senaste seklet som privatisering, rationalisering och medikalisering.

Privatiseringen innebär att avrättningarna nu sker innanför fängelsemurarna med en mycket begränsad åskådarskara från att tidigare ha ägt rum på offentliga platser med stor publik. Denna förändring sammanfaller till stor del med övergången från hängning till elektriska stolen. Den sista offentliga avrättningen i USA ägde rum 1936, då en man hängdes i Owensboro, Kentucky.

Rationaliseringen innebär att avrättningarna efter hand har befriats från ritualism och religion och förvandlats till snabba tekniska rutiner. Tidigare hade präster en viktig roll men denna har på olika sätt tonats ner eller försvunnit. Den ritual man bevarat är valet av en sista måltid och att den dödsdömde ska få säga några sista ord.

Medikaliseringen innebär att läkare har övertagit prästernas roll och att man försöker finna en metod som skall vara så smärtfri som möjligt. Medikaliseringen inleddes med elektriska stolen och gaskammaren men visas tydligast vid användande av giftinjektionen.

Giftinjektionen består av en serie av tre olika medel som i tur och ordning medför att den dömde somnar (narkos), att andningen upphör och att hjärtat stannar. Likheten med en medicinsk procedur bidrar till legitimiteten hos proceduren men inbjuder också till en jämförelse med de medicinska krav som finns i andra sammanhang. Här finns en problematisk blandning av å ena sidan den läkaretik som handlar om att lindra smärta och rädda liv och å andra sidan strafftanken att avliva människor.

Bland förespråkarna för dödsstraffets bevarande finns en dröm om den perfekta avrättningen. Den ska vara pålitlig, smärtfri, omedelbar och inte störande för vittnen. Giftinjektionen anses tillgodose dessa krav. Injektionen lämnar inget spår på kroppen och antyder därmed till skillnad från andra metoder inte någon form av tortyr. Det nödvändiga våldet är nu dolt också för den lilla noggrant utvalda skara som får närvara. Den sägs vara snabb och smärtfri till skillnad från alla tidigare metoder. Men giftinjektionen har kritiserats för att vara opålitlig, oprecis och därför smärtfull och bristfällig.

Alla som medverkar i boken är dödsstraffsmotståndare (abolitionister) och de diskuterar olika vägar för att avskaffa dödsstraffet i USA. Den naturliga vägen är att bedriva opinion så att politikerna genom lagstiftning avskaffar straffet. Här framkommer dock betydande svårigheter när det gäller USA.

Det första hindret är av institutionell art. Delstaterna har nu rätt att bestämma om de vill behålla dödsstraffet. Kongressens makt är alltså begränsad. Den kan i och för sig avskaffa dödsstraffet för federala brott (vilket innebär att det finns kvar för delstatsbrotten), men för dessa brott finns det särskilt stort stöd för dödsstraffet eftersom det här ofta handlar om grövre brott. En annan möjlighet för kongressen är att den beslutar om ett tillägg till konstitutionen som förbjuder dödsstraff. Då avskaffas det också i delstaterna. Ett sådant tillägg kräver dock en majoritet av två tredjedelar i båda husen och godkännande från tre fjärdedelar av alla delstater. Det är på ganska lång sikt osannolikt att sådana majoritetsförhållanden skulle kunna uppnås.

Det andra hindret är av politisk art. Politiska kandidater som visat sig vara ”soft on crimes” har liten chans att bli valda. Få ledande amerikanska politiker vågar gå emot dödsstraffet. Också Barack Obama har uttalat att han anser det försvarligt för vissa typer av brott.

Eftersom lagstiftningsvägen är så svårframkomlig har man istället vid flera tillfällen försökt få en domstol att förklara att dödsstraffet som det tillämpas strider mot den amerikanska konstitutionen. Det åttonde tillägget, som tillkom redan 1791, säger att straff inte får vara grymma.

Det mest betydelsefulla målet är ”Baze v Rees” i vilket domen avkunnades den 16 april 2008. I domen förklarade högsta domstolen med rösterna 7 mot 2 att staten Kentuckys metod att avrätta en dödsdömd person med en giftinjektion inte stred mot konstitutionen.

I domen konstaterades att det inte fanns någon laglig avrättningsmetod som kunde tillfredsställa dem som angrep dödsstraffet på moraliska, religiösa eller sociala grunder. Här gällde det istället metoden, som i detta fall alltså var giftinjektionen.

I målet diskuterades särskilt effekten av giftinjektionens andra medel. Om inte narkosen från första medlet fungerar ordentligt kan det andra medlet, som ska stoppa andningen, orsaka mycket stor smärta vilket skulle kunna strida mot konstitutionen. En fråga här var om den personal som har hand om avrättningen kan avgöra huruvida narkosen har fungerat ordentligt. För att döden inte skall vara smärtsam är det viktigt att den första drogen (narkosen) sprutas in på rätt sätt och i rätt mängd. Nu är det inte alltid så. Injektionen ges av personer med begränsad medicinsk utbildning. Den dömde kanske inte blir helt sövd och kommer då att uppleva stark smärta. Särskilda problem har man vid avrättningar av personer som injicerat tung narkotika eftersom deras vener blivit så skadade att det är svårt att på rätt sätt föra in nålen. Ett annat problem gäller överviktiga personer som kan vara svåra att ge rätt dos. Dosen ska ju avpassas bland annat efter personens vikt.

Chefsdomaren John Roberts, som kom att diktera den för målets utgång avgörande motiveringen, skrev att om en metod ska kunna underkännas med hänvisning till åttonde tillägget så måste man både visa att det finns stor risk för smärta och att det finns bättre metoder som på ett signifikant sätt reducerar risken för allvarlig smärta. Enligt domstolen hade de klagande inte fullgjort sin bevisbörda om detta. Att en dömd upplever smärta kan enligt domstolen inte likställas med att straffet är grymt.

Men frågan om giftinjektionens förenlighet med konstitutionen är inte slutligt avgjord genom Baze-domen. Inte mindre än sju olika meningar avgavs i domen. Det är oklart vilken betydelse domen har och det kan bli fler domstolsprövningar om giftinjektionens förenlighet med konstitutionen.

Det är alltså metodfrågan (hur) och inte dödsstraffet som sådant (att) som blivit föremål för rättslig prövning. Men både anhängare av och motståndare till dödsstraffet känner tveksamhet inför en domstolsprövning av metoden. Anhängarna är rädda att en domstol skulle kunna komma fram till att det inte finns någon icke-grym metod för att avrätta en person och att dödsstraffet därmed skulle avskaffas. Motståndarna fruktar att en domstol – som i ”Baze v Rees” – skulle anse att det finns acceptabla metoder och att dödsstraffet alltså inte skulle vara grymt.

Kan man förvänta sig någon förändring i synen på dödsstraffet i USA? Här ges tyvärr inte mycket hopp om en snar förändring. Någon nämner inom 25 år. En annan nämner 2050. Andra säger inte inom vår livstid. Något som talar för ett avskaffande är den riktning som kan pekas ut. I allt fler länder avskaffas dödsstraffet. I allt fler amerikanska delstater avskaffas det. Allt färre dödsdömda amerikaner avrättas.

En intressant fråga är varför den amerikanska utvecklingen inte följer den europeiska i vilken dödsstraffet avskaffades utan någon större politisk strid. Här pekar författarna på flera politiska och institutionella skillnader mellan USA och Europa som får dem att tro att det dröjer länge till innan det kan avskaffas i USA.

I Europa avskaffades det fastän det inte fanns någon stark folklig opinion mot straffet. De europeiska ledarna såg sig som ledare. Amerikanska politiker ser sig däremot mer som representanter för väljarna. Den amerikanska federalismen, som möjliggör att man på delstatsnivå avskaffar dödsstraffet, innebär också att det kan behållas där. De europeiska staterna ger inte samma makt åt lokala organ.

I Europa var det erfarenheterna av andra världskriget som gjorde att man likställde avrättningar med totalitärt styre och utländsk ockupation. I USA fann man ingen anledning att begränsa statens makt efter andra världskriget. Staten hade ju varit god. Kalla kriget mot kommunismen ansågs kräva det strängaste straffet. För det nutida kriget mot terrorismen anses samma sak gälla.

Här finns dock ett av författarna påpekat delikat problem. Inte nog med att dödsstraffet förbjuds i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Det stadgas också att ingen får utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff. Skulle någon ansvarig för terrorbrott i USA gripas i Europa skulle man vägra lämna ut honom till USA därför att han där riskerar dödsstraff.

Man kan alltid glädja sig åt att det finns en tydlig trend för avskaffande av dödsstraffet i världens länder. Det vore väl en skam om inte det mäktigaste landet snart räknades dit.