I år firas 50-årsminnet av tillkomsten av Unescos konvention om skydd för kulturföremål i krig. Sverige har bland annat anmält Drottningholms slott som internationellt skyddsvärt. Om Tyskland före andra världskriget hade kunnat ansluta sig till en liknande konvention skulle man säkerligen anmält rokokoslottet Zwinger och katolska hovkyrkan i Dresden, båda från 1700-talet och båda lagda i ruiner vid bombanfallen 1945. Den allierade ”områdesbombningen” av tyska storstäder under andra världskriget har alltid varit kontroversiell. Detta gäller i synnerhet de brittiska, oprecisa nattbombningarna i krigets slutskede som drabbade civilbefolkningen i högre grad än militära mål, och detta i ett läge när alla visste att Tyskland ”gick sista ronden”.

I Storbritannien fanns alltsedan mellankrigstiden en militär övertro på områdesbombningens socialpsykologiska betydelse, som ett medel att bryta ned civilbefolkningens motståndsvilja och därmed fiendenationens motståndskraft. Sven Lindqvist har i sin bok ”Nu dog du: bombernas århundrade” (1999) beskrivit hur detta tänkande uppstod, bland annat genom den italienske generalen Giulio Douhets skriverier. Douhet menade att det var fullständigt legitimt att döda civila från luften, även medelst giftgas – en rekommendation som skulle följas av hans arbetsgivare Mussolini i kriget mot Abessinien/Etiopien 1936. I Storbritannien byggdes Royal Air Force (RAF) upp av Lord Hugh Trenchard som på 1920-talet med kraft hävdade ”the moral bombing doctrine”, enligt vilken framtida krig skulle vinnas genom skoningslös flygbombning av fiendens bakre områden på ett sätt som urholkade moral och stridsvilja. Områdesbombning av civila var mer militärt givande än precisionsbombning av hårda mål – det var Trenchards tes. Under denna tid inledde Arthur T Harris (senare känd som ”Bomber” Harris) sin karriär i RAF, bland annat genom att från luften slå ned ett uppror i irakiska Kurdistan som Storbritannien då förvaltade.

Harris skulle stiga i graderna och 1942 utsågs han av Churchill till chef för Bomber Command. Han var till krigsslutet ansvarig för den strategiska bombningen av Tyskland och gjorde sig känd som en ivrig förespråkare för områdesbombning i form av ”city-busting”. Hans öde är mycket förknippat med bombningen av Dresden.

Om denna händelse och dess bakgrund har nu Frederick Taylor skrivit en imponerande fullödig bok, Dresden: Tuesday 13 February 1945 (Bloomsbury, 518 s). Författaren är en brittisk historiker och statsvetare som gått till källorna och intervjuat överlevande dresdenbor, brittiska piloter och bombfällare. Boken har marknadsförts som en omvärdering av fallet Dresden där författaren sägs gå till storms mot vedertagna uppfattningar. Sant är att Taylor vill ifrågasätta den myt som han menar bildats beträffande bombningarna de två dagarna i februari 1945 – myten om illdådet. Tidigt påpekar han att staden var full av lätta industrier som alla ställts om till att producera produkter för krigsmakten. Han finner inget då gällande folkrättsligt förbud mot bombmattor över stadskärnor och arbetsplatser, och läsaren noterar att författaren i det längsta håller inne med sin moraliska bedömning av det som skedde.

Taylor börjar med en skildring av Dresdens historia, den stad som under sachsiska kungar utvecklades till något av de sköna konsternas huvudstad i det kejserliga Tyskland. Under andra världskriget kände sig Dresdens befolkning länge trygg. Efter D-dagen 1944 befann man sig långt borta från fronten i väster och de allierade bombplanen nådde inte riktigt fram – trodde man – och hur som helst förväntade man sig att västmakterna skulle skona just deras stad med dess kulturarv. Det gick till och med ett rykte om att Churchill hade en moster som bodde i staden vilket förstärkte känslan av trygghet.

Nu kände Churchill och Roosevelt ett behov av att tillmötesgå det allierade Sovjetunionen och stödja Stalins trupper bakom Oderlinjen. Inför toppmötet i Jalta den 4-11 februari 1945 förberedde västmakterna spektakulära luftangrepp i öster för att slå sönder tyska järnvägsknutar och transportresurser och därmed avlasta ryssarna från tyska förstärkningar. Jaltamötet hann knappt börja förrän den sovjetiska delegationen krävde att deras västallierade skulle bidra med luftinsatser som paralyserade järnvägspunkterna Berlin, Leipzig och Dresden. De officiella protokollen från konferensen nämner visserligen inte Dresden, men Churchills egen tolk (som uttalat sig för CNN 1996 och telefonintervjuats av Taylor 2002) har bekräftat att ryssarna vid två tillfällen pekade på vikten av att Dresden bombades.

Churchill hade redan före avfärden mot Jalta uppmanat sin flygminister Archibald Sinclair att betrakta ”stora städer i östra Tyskland” som ”särskilt attraktiva mål”. Sinclair svarade med ett memorandum enligt vilket nattbombningar, beroende på väderleken, kunde ske mot Berlin, Dresden eller andra industristäder där attackerna skulle såväl försvåra evakueringen (av civila) från öster, som hindra militära förstärkningar från väster. Churchill bekräftade mottagandet av meddelandet den 28 januari utan kommentar.

Tanken hos stabscheferna i London var att i första hand skapa kaos och i andra hand slå ut industriell kapacitet. Den 8 februari – mitt under Jaltamötet – utsågs Berlin, Dresden och Chemnitz som prioriterade mål och beslutet förankrades hos US Strategic Air Force Command. Engelsmännen skulle som vanligt stå för yttäckande nattbombning och amerikanerna skulle komma före eller efter med precisionsbombning under dagtid.

Den 13-14 februari äger så anfallen mot Dresden och Chemnitz rum, men Dresden blir huvudmålet. Arthur Harris och hans Bomber Command står för planering och genomförande. Dresden hade före kriget cirka 650 000 invånare och i början av 1945 hade mängder av flyktingar strömmat in i staden. Befolkningen kan ha närmat sig en miljon. Tusentals flyktingar hade skaffat sig en sovplats inne i Hauptbahnhof, centralstationen, strax söder om den gamla stadskärnan.

På kvällen den 13:e går flyglarmet och strax efter klockan tio anländer en första våg av lågflygande Mosquito-plan som släpper ned lysgranater för att märka ut målområdet för de annalkande bombplanen. Staden visar sig vara oförsvarad. Tyskt luftvärn och jaktflyg lyser med sin frånvaro. Målområdet är stadens centrum söder om Elbe – Altstadt. Bomberna beräknas drabba även kringliggande områden, där järnvägsstationer, spårområden och fabriker återfinns. Över 200 Lancaster-bombare flyger in över det upplysta målområdet och släpper sin last, en kombination av högexplosiva sprängbomber, som slår sönder hustak, och brandbomber, som tränger in i huskropparna och antänder dem med hjälp av luftdraget. Efter tjugo minuter är den första attacken över. Brandkår och räddningstjänst anländer för att göra vad som göras kan. Människor vågar sig ut ur skyddsrummen för att söka sina anhöriga. Det är mycket folk på gatorna.

Då – strax efter klockan ett på natten – kommer den andra bombvågen. Dubbelt så många plan är i luften, 550 Lancasters. Nya bomber och nya bränder. Allt går som planerat. Bränderna förenar sig och skapar en
uppåtgående luftström – en eldstorm – som rasar genom gatorna och antänder asfalten. Människor dör i hettan eller i skyddsrummen av kolosförgiftning. Branden täcker nu även området kring Hauptbahnhof och Johannstadt i öster.

Den 14 februari mitt på dagen följer så den tredje attacken, utförd av US Army Air Force. Samma kombination av spräng- och brandbomber. Attacken drabbar bangårdsområdena i Friedrichstadt, väster om centrum, som inte prioriterats av Harris och inte ingått i hans målområde. Attacken går även ut över industrierna i de västra förorterna och många civila upplever att de jagas av kulspruteeld från luften. Taylor avfärdar emellertid påståenden om att amerikanskt flyg medvetet skulle ha bedrivit klappjakt på civila, en föreställning som bet sig fast i Östtyskland under det kalla kriget.

Den amerikanske blivande författaren Kurt Vonnegut befann sig dessa februaridagar som krigsfånge i Dresden och arbetade i ett kylrum under jord när bomberna föll. Vonnegut skildrar i sin roman
”Slaughterhouse five” (1969) hur krigsfångar drar fram döda kroppar ur ruinmassorna. Med svart humor kallades det corps mining. Det var många lik som snabbt behövde begravas eller brännas för att hindra spridning av epidemier.

Dödssiffran i Dresden har på sina håll mycket överdrivits och Taylor stannar för en skattning på 25 000-40 000, där den lägre siffran står för antalet officiellt registrerade dödsfall. Taylor klär i detta sammanhang av den famöse historikern David Irving som i sin bok ”The destruction of Dresden” (1963) hävdat 135 000 döda. I 1995 års nätupplaga av sin bok har Irving sänkt antalet till 100 000. Irving hade gott rykte som historiker 1963 – innan han började ifrågasätta om Förintelsen verkligen inträffat – och hans höga dödssiffror har länge åberopats i debatten. I dag används de politiskt av nynazistiska krafter i Tyskland som vill relativisera nazismens folkmord.

Oavsett vilket dödstal man landar på kan det konstateras att nästan alla offer var civila. Enligt dagens
internationella juridik måste militära beslutsfattare göra en proportionalitetsbedömning, där den militära nyttan av anfallen vägs mot civila förluster och lidanden. Om beräknad civil förstörelse är för hög, eller antalet civila offer är för många i en sådan bedömning, rör det sig om folkrättsbrott.

Efter anfallen 1945 var en kvadratmil av Dresdens innerstad utplånad och cirka 35 000 hus förstörda, bland dem några av barockens mest berömda byggnadsverk. Taylor synes ändå mena att staden skulle kunna betraktas som ett militärt mål då alla industrier och fabriker hade omställts till krigsproduktion. Vidare var stadens rangerbangårdar legitima militära mål. Inte för att detta var styrande för Arthur Harris planering. Målområdet var en triangel som inneslöt Altstadt. Även om det förutsattes att ett mer vidsträckt område än så skulle drabbas, är det anmärkningsvärt att Dresdens enda järnvägsbro liksom tre stora järnvägsstationer låg utanför målområdet. Endast Hauptbahnhof kom att totalförstöras. Förorternas
industriområden låg även utanför triangeln, men bombades av amerikanarna i den tredje vågen. För Harris var demoralisering och förstörelse det primära i bombkrig, ett sätt att förkorta kriget. De strikt militära målen hamnade inte alltid i fokus och de hamnade inte heller alltid under bombmattorna.

Dagens folkrättsjurister skulle inte godta det argument om ”militär nödvändighet” som Harris åberopade i sina krigsmemoarer 1947. Om Taylor godtar det är oklart. Hans bok framstår inte i slutändan som ett försvar för attacken mot Dresden, snarare som en uppmaning till läsaren att skaffa sig en egen uppfattning. Därtill finns goda möjligheter eftersom Taylor, med sin rikhaltiga faktainsamling, åstadkommit vad som troligen är den slutgiltiga redogörelsen för Dresden 1945.

Efter kriget blev ”Bomber” Harris en politisk belastning för Churchill. Han fick ingen förtjänstmedalj, fasades ut och aviserade vid 53 års ålder sin pensionering och avfärd till Sydafrika. Han återvände emellertid senare till England och dog 1984. Vid det laget hade områdesbombning förbjudits i folkrätten i ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna. Svensk chefsdelegat i Genève var Hans Blix som med ett humanitärt engagemang bidrog till den lösning som värkte fram. Blix summerade det nya rättsläget i en känd artikel i British year book of international law (1978): ”Area bombardment: rules and reasons”.

I början på 1990-talet restes en staty av Sir Arthur Harris i London – till dresdenbornas förfäran. Statyn står mitt på the Strand vid St Clemens Danes, sedan krigsslutet en minneskyrka för the Royal Air Force. Dit kan Londonresenären bege sig för att reflektera över krig och moral, internationell rätt och ”militär nödvändighet”.