I gryningen den 7 oktober 1571 drabbar islams och kristenhetens flottor samman i Lepantobukten utanför Greklands kust: den kristna med 208 galärer, 57 fregatter och mer än 80000 soldater siktar vid horisonten turkarnas 250 galärer med över 90000 man, redo att kämpa för islam och herraväldet över Medelhavet. På den spanska galären La Marquesa trängs 400 män i väntan på striden. Bland dem en ung soldat vid namn Miguel de Cervantes, avkomling till omvända judar från Córdoba. Skakande av feber och försvagad av malaria vägrar Miguel att ligga kvar under däck. Han kräver att få kämpa ”för Gud och kungen” och blir placerad på den mest utsatta stridsposten på skeppet. Till trummornas mullrande och vapnens skramlande närmar sig de båda flottorna varandra i morgonbrisen.

Tre timmar senare är en av århundradets brutalaste slakter ett historiskt faktum: på den ottomanska sidan 110 fartyg förstörda, 130 tillfångatagna och 30000 döda. Den kristna segern har kostat över 12000 liv och havet har färgats rött av blod. Cervantes har blivit träffad av tre skott med hakebössa, två i bröstet och ett som gör hans vänstra hand oduglig för livet. Om hans tapperhet vid Lepanto finns otvetydiga vittnesmål.

Cervantes stannar kvar i Italien, svag och invalidiserad, och tar farväl av vapnen. När han går ombord 1575 för att resa till Spanien överfalls hans fartyg av berbiska pirater och Don Quijotes framtida författare hamnar i Alger som slav hos morerna. Hans fångenskap varar fem långa år och dessa båda händelser i hans liv, hans heroism mot turkarna vid Lepanto och hans algeriska fångenskap, är avgörande för att förstå storheten hos ”Den snillrike riddaren Don Quijote de La Mancha”. Den tredje avgörande faktorn är hans livslånga kringflackande som påtvingats honom som marginaliserad ättling till omvända judar.


Efter hemkomsten till Spanien ter sig hans liv som ett radband av skiftande motgångar och misslyckanden. Eftersom han är nykristen i ett samhälle som är perverterat av sin besatthet av rent blod blir han diskriminerad. Cervantes ansöker om en ställning i kolonierna i Nya världen och visar upp de obligatoriska vittnesmålen om att aldrig ha varit muslim eller jude utan gammalkristen (etniskt kristen skulle vi kanske säga i dag). Men eftersom han inte har några bevis på att han är av rent blod (vilket är nödvändigt för att få viktigare befattningar) blir han nekad.

Miguel de Cervantes föddes 1547, samma år som lagen om rent blod instiftas. Hans farfars far, Ruy Díaz de Cervantes, var en córdobansk tyghandlare, en sysselsättning som främst innehades av muslimer eller konverterade judar. Hans affär låg vid Hästtorget i Córdoba, ett hantverks- och marknadskvarter som främst befolkades av araber som mot betalning till myndigheterna tilläts utöva sin religion (mudéjares), samt moriska flyktingar och omvända av alla slag. I denna multikulturella och etniskt blandade miljö levde Miguel sin första barndom och han återkommer till den i första delen av ”Don Quijote”. Hans farfar, Juan de Cervantes, som liksom så många av de omvända samarbetade med inkvisitionen, var nykristen (en benämning som har förändrats men överlevt; i dagens Sverige använder man nyordet nysvensk för att betona annorlundaskapet).

Det är inte utan anledning som Don Quijote i andra delen varnar Sancho att ”aldrig blanda sig i och diskutera någons börd och härkomst”. Cervantes farmor, Leonor de Torreblanca, var dotter till en läkare i Córdoba och vi vet i dag att Torreblanca var ett namn som inte bara användes av omvända córdobanska judar utan också av muslimer, ursprungligen efter en mäktig kristen familj från Navarra. Miguels far, Rodrigo de Cervantes, var ”kirurg”, som på den tiden var ett yrke för kvacksalvare, föraktat och dåligt betalt och ofta utövat av barberare. De stora läkarna vid hovet var också de av tradition av judisk börd. I 15 år hade Miguels far tvingats flytta oupphörligt från stad till stad för att överleva. Dessförinnan hade hans farfar Juan de Cervantes i sin tur flackat runt hela landet i 30 år.


Diskriminerad och utan att ha fått någon erkänsla för sin krigstjänst eller sin status som handikappad veteran får Cervantes till slut en tjänst som indrivare åt det kungliga skatteverket. Här drabbas han alltså av sina förfäders förbannelse sedan generationer, typiskt för sådana opålitliga element som de nykristna. De närmaste 15 åren driver han in skatt, och tar sig från by till by på dammiga vägar i Spaniens inland – liksom sedermera Don Quijote.

Cervantes blir bannlyst, hamnar i fängelse, har skulder och lever för dagen. I hjärtat på en man som i krig har besegrat muslimerna och varit deras slav i Alger borde det bubbla av hat mot islam. Men hela Cervantes verk, och alldeles särskilt ”Don Quijote”, andas en trostoleransens och samlevnadens kultur som förlöjligar, förhånar och fördömer den officiella spanska diskursen, som kännetecknas av de gammalkristnas rasistiska brottslighet. Mot de renblodigas högmodiga intolerans använder Cervantes sin berättarglädje, sin humor och godmodighet, som utgör karaktären hos de bärande personerna i hans verk.

Under sin algeriska fångenskap lärde sig Cervantes att väga det goda och det onda hos islam, beundra dess religiösa tolerans, och befria sig från alla ytliga och förenklade åsikter. Tack vare den vida variationen av personligheter, idéer, situationer och äventyr i boken, och med hjälp av sitt genialiska handlag med ironi, sarkasm och ömsint förståelse, bjuder oss Cervantes i ”Don Quijote” den mest nyanserade och komplexa bilden av den etniska och religiösa blandningen i hans spanska samtid. Detta kunde bara en författare åstadkomma vars ”sidosyn” och egna livserfarenheter var den omvändes.


Första delen av ”Don Quijote” kom ut 1605. Fyra år senare skrev Filip III på lagen om fördrivandet av alla kvarvarande spanska muslimer (morisker). Mer än 300000 män, kvinnor och barn fördrevs på ett par månader från Spanien. Kardinal Richelieu, som på intet vis kunde misstänkas för att vara tolerant, yttrade att detta var ”den mest barbariska handlingen på flera århundraden”. Men i Spanien hade redan de katolska kungarna Ferdinand och Isabella år 1492 fördrivit judarna från Spanien. ”Fördrivandet av judarna”, säger Américo Castro, ”sker i en tid då de hebreiska spanjorerna var som mest förspanskade”. Det vill säga, de utvisas inte av brist på ”integration”, utan för den fara de utgör (tillsammans med moriskerna) för de ”etniskt kristna” i det sociala och ekonomiska livet. Det oförsonliga Spanien tålde dem inte därför att de var annorlunda.

Men Cervantes, som själv är annorlunda, både tolererar dem, förstår dem och försvarar dem.

I kapitel nio i andra delen av ”Don Quijote”, som utkom 1615 (ett år efter det att pogromerna mot moriskerna avslutats) deklarerar Cervantes plötsligt att det inte längre är han som är författaren till romanen, utan en muslim, Sidi Hamid Benengeli. Författaren ”erkänner” alltså att han har skrivit åtta kapitel, men att resten är ett verk av fienden. Denna oerhörda sarkasm från Cervantes sida reducerar och förminskar de etniskt kristna och deras krav på rent blod. Hans fräcka utmaning förbryllar inkvisitorerna. Riddaren Don Quijote säger ironiskt och pliktskyldigt att morerna är ”lögnare och bedragare och skojare”, men Cervantes säger samtidigt att den första moderna europeiska romanen inte bara är skriven av en arab, utan dessutom av en översättare till spanska av samma berättelse.

Med ens upptäcker läsaren att romanen har åtminstone tre upphovsmän: Cervantes, Sidi Hamid samt översättaren av originalmanuskriptet (alltså boken i sig). Ett manuskript som en av författarna påstår sig ha hittat bland papperslump på en affärsgata i staden Toledo. I sanning en våghalsig politisk piruett av veteranen från Lepanto: en genialisk nykristen tvingar sin tids islamhatande samhälle att erkänna sin stora tacksamhet till islam!


Här säger Cervantes oss något väsentligt om översättarens roll som brobyggare mellan kulturerna. Den fiktive översättaren från arabiska lägger sig i den spanska litteraturens främsta storverk och har fräckheten att kommentera och kritisera det (II, kap. 24). Denna ”hommage” till översättarens person är ett ytterligare värde i boken. Lovad vare översättaren, säger Cervantes, han som översatte berättelsen om Don Quijote ”från arabiskan till vår enkla kastiljanska, allom till största fröjd och uppbyggelse”. Med detta konstaterande lovordar Cervantes multikulturalismen och påminner samtidigt om den historiska översättarskolan i Toledo på Alfonso X tid, 1000-talet, då grundläggande bokskatter från arabiska och hebreiska översattes till spanska med konungslig sponsring i syfte att ”tillägna oss nyckeln till det mänskliga”.

Cervantes lovord till sin arabiske medförfattare är imponerande. Enligt honom är den arabiske upphovsmannen till ”Don Quijote” en ”historieberättarnas mästare”, hans berättelse är ”högstämd, storslagen, nöjsam och spännande”, och hans berättarkonst betecknas av ”sanningskärlek och noggrannhet, hur obetydliga saker det än har varit fråga om”. Allt detta utgör en oerhörd provokation i en tid av militant spansk rasism, och den intellektuella och humanistiska utmaningen hos ”Don Quijote” når sin högsta höjd när Cervantes-Sidi Hamid i början av ett kapitel utropar tre gånger som muslimerna i solnedgångsbönen: ”Lovad vare Allah allsmäktig!”


Slutligen bör sägas att inget annat verk från den spanska litteraturens guldålder så klokt och humoristiskt-ironiskt kritiserar dåtidens spanska småaktighet och uppblåsthet. Cervantes var en svuren fiende till sina landsmäns högfärd, hyckleri och självbedrägeri, som räknades som typiska för det spanska fram till nyaste tid. I Sverige gällde adjektivet spansk fram till början av 1900-talet för högfärdig, högdragen, struntförnäm, stolt, stursk, impertinent. Som adverb: att ”behandla någon som en spanjor” betydde att behandla någon på ett svekfullt sätt, illa. Som verb: att ”uppföra sig spanskt” var att stoltsera, uppträda (dumt) högfärdigt, morskt, sturskt, morska upp sig. Se där! En oälskad son av ett imperium där solen aldrig gick ner, ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha”, ger oss en stor lektion i återhållsamhet, naturlighet och kritisk intelligens, och bär sitt budskap till kommande sekler: behåll ni er bitterhet och er högfärd, ni gammalkristna, förgiftade av er rasistiska besatthet, medan jag för min del tar fräckheten, humanismen och storheten. Detta blev Cervantes sanning så till den grad att vi när vi talar om det spanska språket i dag, kallar det för la lengua de Cervantes.