Vad kommer framtidens politiska bedömare att peka ut som president George W Bushs mest bestående positiva insats för det republikanska partiets ställning i USA? Irakkriget, det nya departementet för inrikes säkerhet och motståndet mot homosexuellas rätt att gifta sig är alla politiska åtgärder som antingen försvagat partiets framtida chanser att dominera amerikansk politik, eller som åtminstone verkat starkt polariserande. Men vad har Bush gjort som stärkt partiet? Det finns ett uppenbart svar på den frågan och det är att han orkestrerat den största förändringen i konservativ (i amerikansk bemärkelse) riktning av Högsta domstolen i modern tid.

Domstolens sammansättning idag är produkten av val som går bortom Reaganeran, men ingen av de föregående republikanska presidenterna lyckades särskilt väl med just utnämningen av nya domare. Reagans utnämning av Anthony Kennedy, som skedde i desperation efter ett antal misslyckanden, och George Bush dä:s utnämning av David Souter, som visade sig vara mer liberal (återigen i amerikansk bemärkelse) än någon anat, var båda, ur det republikanska partiets perspektiv, enorma misslyckanden.

Men George W Bushs utnämningar är unika inte bara i att de skapat en domstol med en mer tydligt konservativ profil än tidigare. De har också skapat den domstol i den amerikanska nutidshistorien med flest enhälliga domar. Bush har alltså åstadkommit det unika att han både skiftat den politiska balansen i domstolen och minskat polariseringen i densamma.

Betydelsen av detta går inte att överskatta. Högsta domstolen i USA har en helt annan roll än den svenska Högsta domstolen. Som konstitutionsdomstol kan den amerikanska domstolen upphäva lagar stiftade av kongressen om den anser att dessa strider mot konstitutionen, och dessutom avgörs stora politiska stridsfrågor som frågan om abort, terroristers fri- och rättigheter och till och med presidentval av de nio domarna. Domstolens sammansättning har varit en mycket viktig komponent i det amerikanska samhällets historia, och kommer tvivelsutan att vara det även i framtiden.

Utnämningen av domare i Högsta domstolen är en dramatisk och spännande process, som följs mycket nära av medier, politiker och allmänhet. Hela denna spänning och de saftiga politiska intrigerna finns att njuta av i en nyutkommen bok av Jan Crawford Greenburg. Supreme Conflict: The Inside Story of the Control of the United States Supreme Court (Penguin Press, 340s) är helt enkelt berättelsen om hur domstolen fick sin nuvarande sammansättning. Upplägget är logiskt, och ger också ett intressant tvärsnitt av amerikansk historia från Reagan till Bush dy via Clintonåren.

För att verkligen få utbyte av boken bör läsaren emellertid känna till hur utnämningen av domare i Högsta domstolen i USA går till. Processen är enkel, men många kandidater har snubblat på vägen. Valet av en domare inleds med att presidenten nominerar en kandidat. Denna nominering är resultatet av intensivt arbete i Vita huset, där kortlistor upprättas och i ett lika grymt som rättvist förfarande kallas ett fåtal till intervju, under stort hemlighetsmakeri, till presidenten. Alla utom en hör sedan aldrig av Vita huset igen. När presidenten avgjort frågan om vem han avser nominera går nomineringen vidare till kongressen som genomför en utfrågning. Denna utfrågning är kongressens möjlighet att få reda på så mycket som möjligt om kandidaten, och därefter röstar senatorerna om kandidaten, som måste bekräftas med enkel majoritet.

Detta är ingen simpel formalitet. Många nominerade kandidater har fallit bort under tiden mellan nomineringen och utfrågningen (av 132 nominerade har 27 inte bekräftats). Det kanske mest kända exemplet på en person som senaten röstade mot är Robert Bork, som nominerades av Reagan. Bork var akademiker ut i fingertopparna, och bedömdes vara en skicklig författare, berättar Crawford. Alla Reagans rådgivare var ense om att hans intellekt var lysande, men i utfrågningarna framstod han som så arrogant, otrevlig och överlägsen att han röstades bort inte bara av demokraterna, utan också av ett antal republikanska senatorer. Borks fall kom som en överraskning för alla, och efter hans misslyckande infördes obligatoriska övningsutfrågningar av alla nominerade. I dag genomgår delvis därför den som nominerats till en domarpost i den amerikanska högsta domstolen ett antal ”mördarutfrågningar” ledda av presidentens rådgivare och fyllda med svåra frågor, angrepp och simulerade gräl i förberedande syfte.

Även Bush dy har misslyckats med en kandidat, i vad som kom att bli ett mycket kostsam debacle för honom: Harriet Miers. Utnämningen av Miers var ett skolexempel på hur politik inte kan bedrivas i USA, berättar Crawford. Presidenten hade, enligt källor Crawford talat med, bestämt sig för att utnämna en kvinna, och den lista han fick hade bara en kvinna: en av hans närmaste juridiska rådgivare Harriet Miers. Men Miers hade ingen kunskap om konstitutionell rätt, hon saknade erfarenhet av domaryrket, hon var inte förberedd för en utfrågning i det amerikanska justitieutskottet och hon hade inte heller någon förankring i det republikanska partiet.

Miers sköts ned redan innan utfrågningarna började. En rasande republikansk opinion såväl som en mer stillsam demokratisk konstaterade att hon helt enkelt saknade meriterna. Det hela var en enorm prestigeförlust för presidenten och det var med nöd och näppe man hittade en nödutgång för Miers. Hon drog tillbaka sin kandidatur med hänvisning till att hon under utfrågningarna skulle kunna tvingas att offentliggöra dokument om sin tid i Vita huset, vilket hon inte hade för avsikt att göra. Detta var dock bara en blek ursäkt – för övrigt föreslagen i en kolumn av flera kända konservativa skribenter – och fiaskot var ett faktum.

Men trots detta menar Crawford alltså att Bushs mest bestående insats för det republikanska partiet är hans utnämningar av domare i Högsta domstolen. Anledningen till Bushs öppning på detta område är att han fick en möjlighet att ersätta inte bara den pålitligt konservative William Rehnquist, chefsdomaren som utnämndes av Ronald Reagan men som först nominerades av Nixon, utan också den mer mittenorienterade Sandra Day O‘Connor.

O‘Connor, som även hon utnämndes av Reagan, genomgick under sin tid i domstolen – från 1981 till 2006 – en metamorfos från pålitligt konservativ (hon var studiekamrat med Rehnquist och sympatiserade med dennes åsikter i det mesta på den tiden, berättar Crawford) till en mer utpräglad utslagsröst: hon röstade än med den liberala och än med den konservativa falangen i domstolen. När hon tillkännagav sin avgång fick presidenten en möjlighet att förnya det konservativa inslaget i domstolen, och i utnämningen av John Roberts hittade en kandidat som ingen kunde ha invändningar emot.

Avsnittet om Roberts är det kanske mest fascinerande i boken. Det märks att Crawford inte kommer Roberts in på livet, även om hon beskriver honom som avväpnande enkel och lätt att ha att göra med. Han är och förblir en gåta för författaren. Ur ett perspektiv ser man att hon nästan tycker att det är något skrämmande målmedvetet över honom; en man som hela sitt liv levt, andats och arbetat som om han vetat att han en dag skulle stå i strålkastarljuset och granskas som kandidat till Högsta domstolen. Som notarie hos Rehnquist och den advokat med sannolikt flest fall i just HD kände han väl till kulturen där. Det fanns ingen som hade invändningar mot honom, och även om O‘Connor blev besviken över att bli ersatt av en man ansåg hon att Roberts var den mest skickade att ta arbetet.

Crawford skildrar det politiska spelet bakom utnämningen av Roberts på ett underhållande sätt. De politiska bedömarna runt Bush förvånas alla över att de i Roberts hittat en ersättare för O‘Connor som inte bara är pålitlig politiskt, utan som också faktiskt kan säljas in till senaten med argumentet att han har en betydande kompetens. Att detta inte alltid varit fallet visar Crawford med förödande tydlighet i sin genomgång av hur några av de andra domarna valdes ut.

När Rehnquist sedan avled och Roberts blev chefsdomare var det närmast en självklarhet. Med sin kompetens, ungdom och utstrålning var det omöjligt att inte välja honom. Trots att andra, främst Anthony Kennedy, bedrev sin egen valkampanj via vänner och kontakter.

Kennedy hade dock aldrig en chans, berättar Crawford, i en av många spännande sidointriger. Han utnämndes i och för sig av Reagan, men i sina utslag hade han vacklat åt det liberala hållet så många gånger att den solida konservativa falangen – Clarence Thomas och Antonin Scalia – mer eller mindre gett upp honom. Ingen republikan ville se Kennedy på posten som chefsdomare. Att han dessutom vacklat i frågan om abort i ett uppmärksammat mål gjorde honom inte direkt populärare. Just Kennedy var också ett tredjehandsval, som Reagan tvingats till efter att ha misslyckats med Bork och sedan också med Douglas Ginsburg, som rökt marijuana som ung – Kennedy hade aldrig, menar Crawford, haft en chans om inte Reagan börjat bli desperat.

Vad en president gör när han misslyckats med en nominering är centralt. När Bush väl vacklat ur Miers-haveriet gjorde han vad hans rådgivare rekommenderat honom från början: han utnämnde domstolens förste domare med spansk-amerikansk bakgrund. Samuel Alito kom från en bakgrund som domare, kände till systemet och klarade av utfrågningarna utan några större problem. Dessutom var han Bushs rådgivares förstahandsval: Alito ansågs som både politiskt pålitlig och kunnig. Med Alito hade Bush också fullbordat domstolens förändring mot ett mer konservativt synsätt.

Med sin nuvarande sammansättning är Högsta domstolen mer konservativ än den varit på ett halvt sekel. Men det betyder inte att domstolen samtidigt kommer att bli mer polariserad, visar det sig. Valet av just John Roberts till chefsdomare är en viktig anledning till detta, och det är intressant att notera att under Roberts har domstolen faktiskt avkunnat fler enhälliga domar än någon gång i samtidshistorien, trots att alla bedömare är eniga om att domstolen nu också skiftat politisk balans.

Roberts betonade nyligen vikten av att fortsätta att arbeta med enhällighet och en samlad domstol i en intervju med Jeffrey Rosen i det amerikanska månadsmagasinet The Atlantic (januari 2007). I intervjun talar han mycket som det rättsliga temperamentet, sinnelaget, och dess betydelse för en chefsdomare i Högsta domstolen. Chefsdomaren har inte särskilt mycket makt, berättar Roberts, men den makt han har måste han använda väl. Exempelvis är det chefsdomaren som bestämmer vem som skriver det första utkastet till en given dom. Det gäller att lyssna noga om chefsdomaren ska kunna välja den vars första utkast har störst sannolikhet att leda till en enhällig dom. Roberts talanger på detta område kommer dock att sättas på hårda prov i frågor om abort, terrorism och delstaternas självbestämmanderätt, menar Rosen, som tror att enhälligheten snart kommer att vara ett minne blott.

Crawfords bok är lika spännande som vilken Grishamroman som helst, och den lyfter fram ett annat samtida fenomen: personkulten kring de amerikanska domarna. Ytterst handlar Crawfords bok om ett antal anmärkningsvärda individer och hur de påverkar USA:s framtid, och mindre om domstolen som institution. Avståndet mellan domaren och folket har minskat, och Crawford skildrar de nio domarna med alla skavanker tydligt synliga.

Kanske just därför är det så lätt att skratta åt ett skämt som Crawford återberättar i boken. En av domarna i Högsta domstolen berättar för henne att alla domare tillbringar det första året i domstolen med att undra hur i hela fridens namn de kunde hamna i USA:s Högsta domstol. Äran, ansvaret och makten känns överväldigande. Men resten av tiden undrar de istället hur deras kollegor hamnade där.

Den som är nyfiken på just hur de nio mäktigaste domarna idag hamnade där de är har en underbar läsupplevelse att se fram emot i Crawfords bok.